Fundamentalism och relativism – två sidor av samma förhållningssätt till sanningen?

Det här är en reflektion över två olika förhållningssätt – fundamentalism och relativism – som brukar anses vara varandras motsatser, men som kanske snarare är två sidor av samma mynt, av samma förhållningssätt?

Först en slags definition av vad jag menar med dessa begrepp. Med relativism menar jag tanken att alla sanningsanspråk är lika giltiga, att alla sanningsanspråk är (lika) sanna, eller, vilket ibland föredras, (lika) falska. Ofta brukar detta förhållningssätt också kombineras med en attityd av att sanningsfrågan inte är särskilt viktig.

En del går ännu längre och hävdar att ”sanning” bara är det som de med ”makt” i en viss tid hävdar. Filosofen Michel Foucault, som inspirerats av Nietzsche och som är en postmodern filosof hävdar till exempel att det i varje tid finns vissa ”tankestrukturer” som han kallar ”epistemer” (efter det grekiska ordet för vetande, episteme) som begränsar vad som är möjligt att betrakta som sant i en viss tid.* Dessutom hävdar Foucault att själva sanningsanspråket egentligen inte är ett anspråk på att säga något sant om verkligheten, utan är ett förtäckt maktanspråk. Detta går tillbaka på Nietzsche som menade att allt mänskligt handlande drevs av ”viljan till makt”.

Detta är naturligtvis allvarliga anklagelser! I alla fall för den som har en moral som menar att det fel att komma med förtäckta maktanspråk. Men här blir det problematiskt för Foucault, för han anser inte att det finns något sådant som en ”giltig” moral – moralen är nämligen också bestämd av dessa maktstrukturer som även styr vilka moraliska värderingar som anses legitima.

Men med hjälp av så kallad transcendental metod, kan man visa att i dessa uttalanden ligger i själva verket ett implicit bejakande av det man förnekar. Den transcendentala metoden går ut på att blottlägga dessa antaganden. När någon menar att alla utsagor är en följd av vad som i en viss tid är möjligt att tänka, vilka ”återgivanden av verkligheten” som anses möjliga, så gör den som uttalar det ett anspråk på sanning, och menar inte bara att den upprepar vad dessa tankestrukturer redan har determinerat.

Vad gäller det moraliska planet, så är detta det mest paradoxala med postmodernismen i denna tappning, att man är moraliskt indignerad över det omoraliska maktmissbruket som man menar ”egentligen” äger rum när någon hävdar moraliska värderingars giltighet för fler än en själv.

Det jag kallar ”fundamentalism” är i många stycken en inverterad inställning gentemot den jag just tecknade. Den hävdar visserligen att sanningen finns, men den hävdar också att man själv besitter den, oavsett vad andra säger. Denna syn är immun mot argument och andra personers sanningsanspråk. Den tenderar att bli immun mot verkligheten.

Likheten i dessa två synsätt är att man är väldigt obenägen att ta ”omvärlden” på allvar, man är obenägen att ändra på sig själv. Man är obenägen att mena att sanningen är något som står över och utanför sig själv, eftersom man själv antingen sitter inne med sanningen, alternativt att ens egen hållning är minst lika (o)giltig som någon annan.

Ingen av dessa inställningar kan alltså förväntas ändra sig efter sanningen. Det är sanningen som får ändra på sig, inte jag. Därmed tror jag att det står klart att fundamentalism är väldigt okristet!

Det finns flera typer av fundamentalism, tänker jag, och nu kommer jag att bredda begreppet gentemot det vi är vana med att använda det som.

Man kan ha en fundamentalism till hur man får kunskap om världen. I vår tid är det inte ovanligt att man betraktar det teoretiska förnuftet som enda källan till kunskap om verkligheten. Problemet med detta synsätt är att man faktiskt begränsar den del av verkligheten som man potentiellt kan få kunskap om, om det nu finns något mer än det som det teoretiska förnuftet kan omfatta. Vilket ju inte alls är omöjligt, utan snarare troligt. För vad har vi för skäl att anta att vårt teoretiska förnuft skulle kunna omfatta hela tillvaron? Den moderna världsbilden ger sannerligen inget stöd för antagandet att människans förnuft skulle kunna omfatta hela verkligheten.

Den kristna tron menar att verkligheten är större än det som det mänskliga förnuftet kan omfatta. Men, den säger samtidigt att människan kan relatera till den yttersta verkligheten, till Gud, även om det inte är genom att be-gripa den.

Att söka förståelse, är en kristen dygd och en kristen plikt. Men denna förståelse kommer inte utan en viss öppenhet, utan en beredskap att vara öppen inför en verklighet som är större än det jag kan om-fatta och be-gripa. Med dessa avstavningar vill jag illustrera det som händer när man griper om något och tar något. Man kan kontrollera det, för man är större än det. Men om verkligheten är större än jag själv, så innebär bejakandet av detta, att jag låter mig omfattas av denna. Detta är att bejaka verkligheten, också.

Naturvetenskapen är i själva verket så framgångsrik som den är för att den sysslar med det i verkligheten som människan kan begripa, kontrollera och omfatta. Men människan blir inte människa om hon inte också vänder sig till det som är större än hon själv. Materian är inte större än personen, även om den är större rent volymmässigt, jag menar naturligtvis inte ”större” i en kvantitativ mening, utan i en kvalitativ mening. Den enda som är större än människan i en kvalitativ mening är, säger den kristna tron, hennes skapare. Människan blir därför inte helt och hållet sig själv om hon inte öppnar sig för Gud, för Fadern, och Sonen och den Helige Ande, som vill ta sin boning i henne. Denna öppenhet är inte en öppenhet utan argument, tvärtom är det en förnuftig öppenhet. Men i denna artikel har jag bara försökt beskriva att öppenheten mot det som människan inte själv kan omfatta, mot det som är större än henne själv, är något som är förnuftigt och ”rationellt” i ordets bästa bemärkelse.

*Se t.ex. Svante Nordin, Filosofins historia, Lund: Studentlitteratur 2003, s. 532.