Först några ord om varifrån tänkespråken i denna inläggsserie kommer. Jag hämtar dem från Ökenfädernas tänkespråk (Artos förlag 2003), på grekiska Apophtegmata Patrum. Artos förlags utgåva är ett urval av den så kallade alfabetiska samlingen. Jag anger inte sidan tänkespråket kommer från i boken, utan det nummer tänkespråket har i originalet. Detta inläggs tänkespråk är alltså det andra tänkespråket av/om Alonios från den alfabetiska samlingen.

Han [Abba Alonios] sade också: ”Om jag inte hade kastat alltsammans omkull, skulle jag inte ha kunnat bygga upp mig själv.” (ALFA: Alonios 2)

Ibland känns det som om man lika gärna kan förstöra det man håller på med och börja om från början. Som barnets lek med Play-doh, när huset de formar inte blir riktigt likt det slott de hade tänkt sig. Som den som försöker skapa sin egen roman efter att ha fått göra en fantastisk läsupplevelse, men märker att orden inte håller för de känslor som ska förmedlas. Som Abba Alonios i sina försök att komma närmre Gud. Som du och jag när vi försöker ”skärpa oss” när det gäller bönen och bibelläsningen, när det gäller tjänandet av våra medmänniskor, när det gäller vårt förhållande med världsalltets Skapare.

Ibland måste saker få dö för att kunna leva. Våra drömmar måste ibland få sluta eftersträvas krampmässigt. Vår längtan måste ibland få vänta. Våra goda uppsåt måste ibland få stanna i tanken. Till vad tjänar vår egen strävan när vi ändå alltid innerst inne inte har ro?

Att kasta alltsammans omkull är att gradvis klä av sig det egna, att släppa förväntningar på andra och göra upp med sin självinkrökthet. Att bygga upp sig själv är att göra plats i sitt liv för Gud. Varken Alonios eller någon annan bland Öknens folk – eller någon annan för den delen – har kunnat bygga upp sig själv. Det har alltid handlat om att bygga ner.

Tomas Andersson Wij har i en av sina sånger, Oroshjärta, en talande rad: ”Du vet dom blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.” Det andliga livet handlar i hög grad om att nedmontera våra inre arméer, vars inbördeskrig hotar våra hjärtan. Arméerna heter frosseri, lusta, girighet, missnöje, vrede, leda, ärelystnad och stolthet. Mot dem står Öknens folks kamp, och vår inre. Dem skall vi bygga ner. Och när vi bygger ner, bygger Gud upp.

Då kan det som en gång var ett skinande bländverk, men nu är en ruin åter få byggas upp igen på den till synes oansenliga hörnsten som är Kristus.