Detta är det andra inlägget i serien Kristen andlighet. Det behandlar Stillhetens väg och utgår från Evagrius andliga vägledning. I en kommande inläggsserie kommer Evagrius som person behandlas.

Till grund för Stillhetens väg ligger övning. Denna övning är det som i den gamla andliga vägledningen kallas askesis. Askesen är det fullkomligt grundläggande för denna vägledning; en del av de andliga fäderna och mödrarna gick så långt att de till och med sa att det inte går att bli frälst utan askesen. Vi frågar oss: ”Inte går att bli frälst?” – är vi inte frälsta av nåd? Den tidiga kyrkans vägledare hade en lite annan syn på frälsning än den vi protestanter i allmänhet har – man skilde inte så skarpt mellan frälsningen och helgelsen som vi idag ofta gör. I frågan ”hur blir jag frälst?” innefattar de sådana frågor som ”hur finner jag min avsikt som människa, det jag är skapad till, det jag är ämnad för – hur återfinner jag det som förskingrats i mitt liv – ja, hur går jag Vägen?” Askesen handlar om att öva sig i efterföljelse, ståndaktighet mot det onda och rening för att djupare kunna se in i Guds hemligheter. Askesen är, för att tala lutherska, bevarandet i tron – ett hjälpmedel för den dagliga omvändelsen – en hjälp att gå Stillhetens väg. Kort sagt, en käpp för Vägen.

Till begreppet ”askes” finns många negativa tankeanknytningar – vi tänker på självspäkning, självrättfärdiggörelse, gärningslära, kroppsfientlighet, världsfrånvändhet med mera – och ändå betyder ordet inte mer än just ”övning”. Kan inte en kristen, liksom en maratonlöpare tränar sig i uthållighet, träna sig för Vägen? Är ”övning” synonymt med ”självrättfärdiggörelse”? Jag tror inte att det måste vara så, även om det finns en uppenbar risk att den leder till det; här krävs vaksamhet. Denna risk medförde att de andliga vägledarna ständigt diskuterade vad som kännetecknade en rätt askes. Evagrios, som levde på slutet av 300-talet, menade att det var fyra företeelser, utifrån vilka man kunde vägledas i omfattningen, ihärdigheten och inriktningen av sin askes.

För det första skall askesen vara naturlig – det vill säga den har siktet inställt på det allmänmänskliga, det grundläggande som föda, sömn, tal, hörsel, syn, sexualitet o.s.v. Det är ju i hög grad sådant som splittrar oss och omöjliggör stillheten inför Gud. För det andra är askesen måttlig – det vill säga att det handlar om att finna medelvägen, den väg som inte bryter ned utan bygger upp, som är lätt och möjliggör för oss att ha målet i blickpunkten. För det tredje är askesen frivillig – det vill säga att den inte är ett Guds påbud, utan ett människors råd; dess omfattning och inriktning är ditt val. För det fjärde är askesen utan egenvärde – det vill säga att den inte är ett mål i sig, utan blott ett medel att gå på Vägen. Vi ska inte kunna berömma oss av att vi klarar av den regel vi själv satt upp, vi ska inte behöva klaga på att all världens brus omkring oss hindrar oss från att genomföra vår regel, ty det är i världen som askesen av nödvändigheten sker – det är ju där vi befinner oss. Samuel Rubenson sammanfattar askesen lysande i sin lilla bok Omvändelsens väg (s. 27):

Askesen är den grundläggande, absolut nödvändiga, vardagliga kampen mot att vara offer för nycker, drifter, egoism och bekvämlighet, den dagliga kampen mot en under synden förslavad vilja. Den är en sträng disciplin i det lilla, väl avvägd, uthållig och i längden mycket verksam.

Att öva sig i stillhet – att bedriva askes – är att försaka. En sak vi idag verkligen behöver lära oss, är att försaka. Vi vill ha allt omedelbart – allt genast. Inget går att vänta på och allt ska vi ha. Min stora kamp – om ni tillåter mig att bli personlig – är att försaka den ständiga uppkopplingen, redo att ta emot e-post, nya inlägg i RSS-strömmar, SMS, snabbmeddelanden, Skypesamtal och så vidare. Jag tror att vi alla i grund och botten är medvetna om sådant som hotar att binda oss på ett sådant sätt att det vi i slutändan försakar är vår gemenskap med Gud och med våra medmänniskor. Det förunderliga är att botemedlet mot detta är gemenskap med Gud och med våra medmänniskor – i bön och bekännelse av synd och tro, i läsning av bibel och andliga klassiker, men även genom att se på film och spela TV-spel tillsammans, spela innebandy och fotboll, skriva SMS och e-postmeddelanden och så vidare. Vi är inte kallade till att inte sysselsätta oss med det som hotar att splittra oss – de är en del av vad det är att leva i världen. Men, vi måste vara medvetna om att grunden för allt är gemenskapen med Gud på grund av och genom Kristus.

Askesen gör oss inte mer kristna – till det är den fullkomligt oförmögen och kristna är vi ju av nåd allena – men den kan hjälpa oss att se till att det vi försakar är det som hotar att splittra oss, förvirra oss och binda oss i synd, och inte gemenskapen med den treenige Gud till vilkens avbild vi är skapta. Askesen är inte på något sätt en ersättning för bönen, bibelläsningen, bordsgemenskapen och syskongemenskapen – däremot kan den vara en hjälp därtill – att öva sig i bönens och bibelläsningens lyhördhet – att vara en del i den enskilda beredelsen för bordsgemenskapen – att hjälpa oss att leva för våra medmänniskor snarare än för oss själva. När man inte ständigt dras och drivs åt olika håll blir det lättare att se verkligheten som den är, och det är ju i verkligheten både Gud och medmänniskan befinner sig – det är där vi är kallade att vara.

Källa:
Samuel Rubenson, Omvändelsens väg, Silentium: Bjärka-Säby 2005.