I denna series förra inlägg gick jag igenom Evagrios syn på askesis, eller den kristna människans övning. Jag berättade att den för Evagrios – ja, så vitt jag vet, hela den tidiga kyrkans andliga vägledning – var något fullkomligt grundläggande. Även om askesis är det grundläggande, så är den – som också sagts – onödig om den inte genomförs för att uppnå något annat. Det första ”något annat” är friheten från lidelser, eller apatheia, apatin.

Begreppet ”apati” har, liksom ”askes”, en del negativa tankeanknytningar – apatin betecknar ju i vårt språkbruk ett tillstånd av fullkomlig viljelöshet, likgiltighet, håglöshet – frånvaron av livslust. Vad är då apatheia enligt Evagrios? Den är tankarnas, drifternas, känslornas tystnad – själens stillhet. Att Stillheten är något värt att eftersträva, att den är ett av de sätt vi bör närma oss Gud eller ett av de tillstånd vi kan försättas i när vi närmar oss Gud lär oss både Bibel och tradition. Men, vad är drifterna, känslorna och tankarna? Är de inte mitt innersta jag? Kan det verkligen vara nyttigt att ”tysta ner” dem, att undertrycka dem? På denna fråga kan vi svara: skulle jag inte finnas om mina tankar, drifter och känslor inte fanns? – eller, är det verkligen de som gör mig till mig? – eller, är de verkligen mitt allra innersta? Nej, jag är även om jag inte tänker, känner, drivs – mitt allra innersta är förankrat i Gud, inte i det förgängliga – inte i det som finns i, hos mig, och som det är så svårt att hålla styr på. De är en av förskingringens konsekvenser. Evagrios förklarar:

Om du har ett krus med vin, och flyttar detta ditt krus fram och tillbaka – hit och dit – då kommer du att märka att ditt vin blir uddlöst, blaskigt och härsket av bottensatsen. Men, om du låter detta ditt krus med vin stå länge, länge, länge – mycket länge på samma plats – då får du ett välmoget, aromatiskt, välsmakande vin. Har du tänkt på att det är likadant med ditt liv? Du kommer att märka hur väl det gör dig att förbli kvar där du är. Inled inte relationer med för många människor – det oroar bara sinnet och hindrar dig att gå stillhetens väg. Nej, gör allt du kan för att finna stillhet. Ja, varför inte likna en smart affärsman i just den saken – låt stillheten vara det kriterium utifrån vilket du prövar varje saks värde och så väljer du alltid det som främjar den.”

Evagrios talar om vikten av att stanna kvar och att stanna upp. Människan är inte skapad för att ständigt vara på gång, ständigt söka nya erfarenheter, nya intryck, nya vänskaper. Ett visst mått av leda, eller kanske snarare ett visst mått av ödmjukhet inför det alldagligas tristess, är något som måste räknas med om man vill gå Stillhetens väg – människans ständiga flykt från sig själv, från Gud, från platsen-där-hon-är bidrar bara till splittringen och försvårar för den som vill gå Vägen.

Detta kan tyckas något självmotsägande, då ”väg” verkar innebära ett visst mått av rörelse. Jag vill nog ändå vidhålla att ”Vägen” kan tjäna som en bild för vad det är att vara kristen, även om den väg man går som kristen inte nödvändigtvis alltid är ”i rörelse” i en kroppslig mening – rörelsen är framförallt mot Gud, och från allt som splittrar oss och gör att vi försakar det viktigaste av allt – gemenskapen med, tjänandet av och kärleken till Gud och medmänniskan. ”Öknen” kan också den tjäna som en bild för vad det är att vara kristen, även om bilden inte nödvändigtvis (men det kan den göra och har gjort!) avser en öken i meningen ”en plats där det finns mycket sand” eller motsvarande. Dessa två bilder för det kristna livet, vägen och öknen, finner vi bäst sammanställda i det första gudsfolkets ökenvandring som kan få fungera som en förebild – och kanske ett sätt att förstå – vad det innebär att vara kristen. Tiden i öknen var en folkets förberedelse inför intagandet av landet – vårt liv i ”öknen” är även den en förberedelse för ett annat land, himmelens.

En del av de gammaltestamentliga profeterna (till exempel Jeremia och Hosea) såg tillbaka på och talade om ökentiden som en reningens och förnyelsens tid. Jesu liv visade på att öknen (eller vildmarken) är en både en bönens plats och en kampens eller frestelsens plats (Luk 4:1-13). Också vi behöver rening och förnyelse, en förnyelse i bön och kamp för rening. Den” andliga öknen” kan vara en plats där detta får ske. Jag skulle vilja beskriva den andliga öknen som den plats där det blir uppenbart vad vi behöver be Gud hjälpa oss med – den är en ensamhetens, syndakännedomens, förtvivlans, hopplöshetens, misströstans plats. Den är en plats där öronbedövande tystnad råder – där hör vi röster inom oss som både manar oss till förändring och vädjar om hjälp – där hör vi våra tankar, där märker vi våra drifter, där utvärderar vi våra handlingar och där möter vi känslor vi bortfärdat som löjliga, störande, farliga. Apatin är frånvaron av allt detta – och för att nå dithän måste vi någon gång börja kämpa. Att kämpa för själens stillhet; att öva sig i stillhet – att söka det som främjar den och försaka det som hotar den.

Att ta ännu ett steg på Stillhetens väg.

Källor:
Samuel Rubenson, Omvändelsens väg, Silentium: Bjärka-Säby 2005.
Peter Halldorf, Tystnadens väg till inre vila, Forum Gränden: Stockholm 2006 (länk).