”Det berättas om en av ökenfäderna, Johannes, som kallades dvärgen, att han en gång sa: ‘Man kan inte bygga ett hus uppifrån och nedåt utan man bygger nedifrån och uppåt.’ Någon hade då frågat: ‘Vad menar du med det?’ Och Johannes dvärgen svarade: ‘Grunden är vår nästa, att vi måste vinna honom. Det är där vi måste börja, för på det hänger alla Kristi bud.’” (IOTA: Johannes dvärgen 39)

I ett husbygge måste man alltid börja med grunden. Hur mycket de som bygger huset än vill, kan de inte bygga husets tak före grunden. De är tvungna att bygga grunden först, oavsett väder. Och att gjuta en grund när det regnar, det är en nästintill omöjlig uppgift. Vi kan vara säkra på att en byggarbetare ganska ofta önskar att man kunde göra det Johannes dvärgen sa att man inte kan. Bygga uppifrån och nedåt. Få ett tak över oss, så vi kunde göra ett ordentligt arbete med grunden.

Och är det inte så med mycket i våra liv? Det kan kännas som om våra liv inte hade något tak. Som om vi ömsom stod i gassande sol, ömsom i ihållande regn – ömsom i friska vårfläktar, ömsom i kindbitande stormvindar. Ständigt avbryts vårt arbete med det vi ser som det grundläggande av oangenäma överraskningar. Aldrig fick vi tid att verkligen arbeta på grunden i våra liv. Aldrig fick vi möjlighet att lägga saker tillrätta. Aldrig kunde vi tjäna vår nästa utan att känna att tid och ork räckte till. Vi sneglar på våra grannars vällagda tak, putsade fasader och tänker att nog vore det lättare att leva för andra om man hade kommit så långt att man hade tak över huvudet. Vi vet att vi ska leva för varandra, men först måste vi bara ha ordning och reda i våra egna liv. Så bygger vi tak och väggar i våra livs hus – och får lugn och ro, överblick och trygghet. I alla fall för en stund, för vad händer i en storm med ett hus som inte har en bra grund?

Och visst tänker vi ofta så här när det gäller våra andliga liv i den lutherska traditionen? Vi tänker att vi måste jobba på vår tro, så att vi kan göra goda gärningar. Först frälsning, sen helgelse. Först det som har att göra med oss själva och den förändring som faktiskt måste ske i våra liv innan denna förändring kan flöda ur oss ut till den värld som vi är kallade till. Först oss, sedan medmänniskan. Tänka sig att det som borde vara grundläggande i våra liv plötsligt blev det vi ser som kronan på verket. Som en bonus vi inte kan räkna med, men som det är trevligt om man kan få med. Men något sådant har Jesus aldrig sagt! Han säger: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

I mötet med Jesu ord blir det uppenbart att lika lite som vi faktiskt älskar vår himmelske fader av hela våra hjärtan, själar, förstånd och vår kraft, lika oförmögna är vi att uppfylla det dubbla kärleksbudets andra del: att älska vår nästa som oss själva.

Och häri ligger poängen: att tjäna våra medmänniskor driver oss till Kristus, eftersom vi ständigt upptäcker att vi är i behov av förlåtelse och nåd. Vi tjänar inte och älskar inte varandra såsom vi borde. Paulus talar om att det i oss pågår en strid mellan anden och köttet – en strid i vilken köttet ständigt drar i vår vilja, så att vi gör det Gud befallt oss att inte göra. Och det är klart att vi kämpar mot dessa köttets handlingar – ingen vill väl kallas fiende, stridstupp, otuktig, intrigmakare eller något annat otrevligt. Det är en god kamp, för den driver oss till Kristus. Han som har blivit vår synd, blivit ett med vår fiendskap, våra strider, våra maktkamper, våra intriger och tagit på sig straffet för dem. Det finns därmed förlåtelse och i den förlåtelsen en sann frihet.

Därför kan och bör vi ständigt och med stor frimodighet vända oss till honom som är vårt enda hopp om att kunna älska och tjäna varandra i kärlek – till honom som är hörnstenen i varje kristen människas husbygge.