Inledning

Det här är en reflektion kring relationen mellan politisk praktik och moraliska övertygelser. Grundtanken i artikeln är att politisk aktivism, dvs. ett arbete för att förändra samhället och världen i en viss riktning, implicerar anspråk på att veta vad som är gott – eftersträvansvärt, och ont – vad som skall undvikas. Den som därför engagerar sig politiskt har också (implicit eller explicit) gjort anspråk på att det finns gott och ont.

Ändå är inte värdeobjektivismen, tanken att det finns objektivt eftersträvansvärda ”saker”, något självklart, ibland framställs den paradoxalt nog som något ”omoraliskt” av intellektuellt ohederliga postmoderna nihilister. (Intellektuellt ohederligt eftersom man vill avskaffa moralen men samtidigt ha en moralisk kritik gentemot de som menar att moralen är mer än tycke och smak.) Ofta ”rättfärdigas” denna kritik med att den som menar att det finns objektivt gott och ont därmed också gör anspråk på att kunna säga att någon annan inte ”bör” handla på ett visst sätt. Så här stod det i en kursbok i Mediekommmunikation; ”Medierna och moderniteten” i ett kapitel som tog upp om det fanns utrymme för en moralisk reflektion när man reflekterade över samhället förändringar:

Finns det en normativ eller etisk dimension i det nya slags offentlighet som skapas genom medierna? Denna fråga kan verka egendomligt gammalmodig för somliga. Det har nämligen blivit vanligt i vissa samhälls- och kulturteoretiska kretsar att betrakta den etiska reflektionen som en syssla från det förflutna, ett sista uttryck för ett lagstiftande förnuft som – fruktlöst och i vissa fall med ödesdigra konsekvenser – försökte härleda bindande principer för människors beteende.¹

Vän av (logiskt) tänkande kan ju fråga sig om inte de där ”ödesdigra konsekvenserna” inte implicerar en moralisk bakgrund mot vilken man kan bedöma konsekvenser som bra eller dåliga? Naturligtvis är det så, men det tycks som att så länge man inte gör sina värderingar explicita utan bara låter dem vara implicita, så är det ingen som kan kritisera dem. Därmed undandrar man sig kritik, genom att inte uttala det som ändå är normativt.

Mer skrämmande är följande slutsats:

Andra har föreslagit att man (…) skulle avskaffa [den etiska reflektionen] helt och hållet: etiska föreskrifter kan, hur övergripande de än är, bara verka hämmande på jaget och begränsa dess skapande bildning. Moralen bör lämna plats för en jagets estetik, för en föreställning om jaget som fritt och kontinuerligt återskapas över tiden.²

Ett sånt här resonemang kan ju göra att man baxnar. Den etiska reflektionen har alltid, sen Aristoteles bland annat, sett som en väg för att hitta handlingsprinciper som gör att människan blommar, förverkligar sin potential, i relation till andra. Det är bara om man antar en felaktig människobild som etik och självförverkligande ställs emot varandra.

Ur ett kristet perspektiv är människan skapad till Guds avbild och kallad att förverkliga denna avbildlighet i sitt liv. Det gör hon bland annat genom att vara kreativ, genom att leva i kärlek, genom att uppskatta skönheten, med mera. Den treenige Guden är ju själv en gemenskap, och det innebär att det högsta sättet att ”vara” på, är att leva i kärleksfull gemenskap. Människans kallelse att förverkliga sin potential är inte ett hot mot sin nästa, så att etiken skulle hämma hennes blommande. Tvärtom, eftersom den Gud till vars avbild vi har skapats själv är kärlek.

Den oerhört perverterade människobild som ligger till botten för ett sånt resonemang som menar att ”etiken ska lämna plats för jaget” bygger på att människan förverkligar sig själv genom att exploatera och inte genom att tjäna.

Men god politik, handlar om att tjäna samhället och de människor som finns där i.

Om det inte finns något ”rätt” och ”fel” som eventuella makthavare måste rätta sig efter, så finns det inget försvar mot fascismens grundtes att ”might is right”. Som Moussolini skrev:

If relativism signifies contempt for fixed categories and men who claims to be bearer of an objective, immortal truth, (…) then there is nothing more relativistic than fascistic attitudes and activity.(…) From the fact that all ideologies are of equal value, that all ideologies are mere fictions, the modern relativist infers that everybody has the right to create for himself his own ideology and to attempt to enforce it with all the energy of which he is capable.”³

Efter den här inledningen där jag har försökt visa att moral inte är ett hot mot människans självförverkligande (fast mer borde sägas) går jag vidare och försöker mer grundligt argumentera för hur en politikers utsagor i allmänhet (implicit) förutsätter en objektiv normativitet, det vill säga en objektiv moral.

Politik och moral

Man kan tala om moral ur ett deskriptivt och/eller ett normativt perspektiv. Att tala om det ur ett deskriptivt perspektiv skulle innebär att säga saker som att ”du skall inte döda” är en av den judisk-kristna etikens normer. Men det vore märkligt att tro att man kan relatera till ”moral” fullständigt och på ett rättvisande sätt ur ett enbart deskriptivt perspektiv eftersom moralen till sin kärna är normativ, det är nämligen moralens normativa anspråk som gör den just till moral. En utsaga som enbart är deskriptiv är därför aldrig en moralisk utsaga. Att tala om moral enbart deskriptivt innebär att tala om fenomenet moralföreställningar, utan att uttala sig om det som moralen uttalar sig om; nämligen om gott och ont, rätt och fel. Om vi vill förhålla oss till moral på ett rent deskriptivt plan, innebär det att vi får hålla oss till triviala slutsatser av typen ”det finns olika moralföreställningar som ser ut så och så” och aldrig fälla några omdömen om att något är mer moraliskt än något annat. Moral är ju till sin kärna normativ och handlar om vad som är det goda och därmed det rätta att göra. Politik handlar om att hitta medel för att nå mål; ett bättre samhälle. Målet för politiken är alltså moraliskt. För den som vill nedtona den moraliska dimensionen i politiken, gäller det att göra politikens roll så liten som möjligt. Men det är tveksamt om detta i sig kan betecknas som en moraliskt neutral inriktning, tvärtom innebär detta också en människosyn.

Värdeobjektivism och –relativism/nihilism

I den politiska idéhistorien brukar man göra en distinktion mellan tänkare i värdeobjektivister och värderelativister[4]. Till den förra gruppen hör sådana som räknar med att det finns gott och ont och inte bara olika uppfattningar om gott och ont, till den senare räknas de som menar att det inte finns gott och ont utan bara olika föreställningar. Till den senare gruppen kan vissa höra som talar om en ”relativ” och inte ”objektiv” moral, och benämns därför ibland ”kulturrelativister”. Detta är dock inte en medelväg mellan värdenihilism och värdeobjektivism, eftersom det finns ett inneboende dilemma i den kulturrelativistiska hållningen, nämligen; menar man att det finns objektivt ”gott” men att det skiljer sig från kultur till kultur hur detta bör manifesteras och realiseras, eller menar man bara att föreställningarna om objektivt ”gott” skiljer sig från kultur till kultur (och att det inte finns något annat än föreställningar)? Den som lite slarvigt antar beteckningen värderelativist har kanske vissa moraliska frågor i huvudet, men menar inte att alla moraliska hållningar skulle vara lika acceptabla. I så fall räknar denna person i alla fall med en objektiv moralisk verklighet, och borde mer rätt kallas värdeobjektivist. En värderelativist som menar att alla moraliska hållningar är lika acceptabla är i praktiken värdenihilist. Det är också mellan dessa två hållningar som den filosofiska skiljelinjen går, nämligen om gott och ont överhuvudtaget existerar, eller om det inte gör det. Mycket få människor är nihilister i praktiken. Och vi är mycket sällan benägna att acceptera att någon annan beter sig som om nihilismen var sann. Moraliska principer finns överallt där människor finns. Men oftast menar man med ”värderelativist” att personen inte bara är lite osäker på vad som rätt eller fel, utan att det inte existerar. Den senare uppfattningen är ofta kombinerad med en materialistisk ontologi. Under antiken existerade båda tankesystemen.

Nyttoetiker och naturrättsetiker – instrumentella och intrinsikala värden

I Upptäckten av framtiden betecknas skillnaden mellan värdeobjektivister och värderelativister som en skillnad mellan nyttoetiker och naturrättsetiker. Innebörden är att en naturrättsetiker menar att det finns vissa saker som det är intrinsikalt fel att göra, medan nyttoetikern ”bara ser till konsekvenserna”. Denna distinktion kan vara lite förvillande, eftersom den kan ge intrycket av att nyttoetiken skulle vara en etik som klarar sig utan idéer om gott och ont. Frågan är dock om så är fallet. Nyttoetik är en etik som vill bedöma handlingar utifrån deras konsekvenser. Men konsekvenserna måste ju själva bedömas såsom goda och eftersträvansvärda – eller dess motsats. Skillnaden mellan naturrätt och nyttoetik kan illustreras genom att reflektera över skillnaden mellan ”instrumentella” och ”intrinsikala värden”. Intrinsikala värden är egenvärden, och saker som har intrinsikala värden är goda i sig[5]. Instrumentella värden har saker vars bieffekter är goda. Ett exempel på det skulle kunna vara en cykel, en cykel har ett instrumentellt värde för den som vill ta sig snabbt mellan olika platser. För någon som bara accepterar materiella fenomen kan intrinsikala värden knappast accepteras, eftersom detta förutsätter en metafysisk dimension. Vissa vill av detta skäl också hävda att enbart instrumentella värden finns. Instrumentellt värde har då allt som leder till något som är ”eftertraktat av någon”, men saken är inte objektivt eftersträvansvärd, vilket skulle innebära att den vore innehavare av en objektiv ”godhet”.

Är dilemmat därmed löst för materialisten? Det är tveksamt, eftersom om vi bara accepterar ”instrumentella värden” så menar vi ju egentligen att olika mål inte kan vara olika bra, utan bara att olika mål kan vara eftertraktade av olika personer och att olika medel kan vara olika effektiva för att nå det målet. Någon måttstock att rangordna mål finns inte, vilket är ett problem för den som vill bedriva politik. Framförallt sen efter upplysningen har den materialistiska ontologin blivit alltmer inflytelserik i Europa, den fanns under antiken, men var i princip frånvarande under medeltiden. Detta har fått som en logisk följd att värderelativismen eller värdenihilismen blivit den dominerande ideologiska eller filosofiska utgångspunkter i många kretsar. Denna utveckling mot materialistisk ontologi når en slags kulmen i början och mitten av 1900-talet i den logiska positivismen. Kärnan i den logiska positivismen är att det bara finns två typer av ”meningsfulla utsagor”: naturvetenskapligt verifierbara påståenden samt logiska tautologier. Den logiska positivismen är en materialistisk modern filosofi som vill reducera alla fenomen till materiella fenomen. Då den växte fram konstaterade dess företrädare att den inte kunde placera in de moraliska utsagorna till att vara vare sig empiriskt verifierbara (eftersom de är oåtkomliga med naturvetenskapens metoder) eller logiska tautologier av typen ”alla trianglar har tre kanter”[6]. Filosofiprofessorn A J Ayer formulerade vad som blev lösningen för de logiska positivisterna; nämligen tesen att moraliska utsagor endast är uttryck för känslor, en lära som kallas för emotivism. Enligt Ayer uttalar sig inte moraliska utsagor om något i verkligheten, utan är enbart en indikation på vad den som uttalar sig känner. Därför kan man inte heller vara oenig i moraliska frågor; en viss person ger uttryck för en känsla, och en annan person för en annan känsla. Att argumentera rationellt om moral är i såfall meningslöst – det är som att argumentera för vilken religion som är sann samtidigt som man förnekar allt religiöst. Enligt Svante Nordin i Filosofins historia (2003) innebär den här synen en moralupplösning med klara implikationer för politiken:

”Om jag säger ”det var orätt av dig att stjäla pengarna” säger jag inte mer än om jag sagt ”du stal pengarna” i en ton av motvilja. De moraliska satsernas funktion är inte att uttala något om verkligheten utan att ge uttryck för känslor. De kan närmast jämföras med utrop eller befallningar. Därför kan det inte finnas något som etisk oenighet i strängare mening. Vid moraliska och politiska meningsdifferenser finns det noga taget inget att vara oenig om (så länge man är överens om fakta). Den ene ger uttryck för en känsloreaktion, den andre för en annan. Det är allt”⁴

All rationell argumentation förutsätter en inre logik, och all logik förutsätter premisser som i alla fall potentiellt kan vara giltiga. Om jag skall argumentera för eller emot det moraliska värdet i ett visst handlande behöver jag en premiss som innebär att det faktiskt finns moraliska värden. Den materialistiska ontologin innebär dock att inga moraliska intrinsikala värden finns, och moralisk diskussion är i så fall meningslös.

Det verkar alltså som att moralbegreppets upplösning leder till politikens upplösning. Om vi inte menar att politiken enbart skall hitta effektiva medel och inte fundera över mål. Men politik handlar ju snarare om att hitta medel för att uppnå mål. Det handlar om att reglera de krafter som finns i samhället för att uppnå vad man menar är ett ”gott samhälle”. Dessa mål måste ju bedömas som goda eller eftersträvansvärda. Att vara oenig om effektiviteten i ett visst medel är inte ovanligt i politiken – men det man förebrår en politikerkollega för om denne argumenterar för en ineffektiv metod är ju att metoden inte leder till det goda målet lika snabbt som en annan metod. Det är dock inte effektiviteten som sådan som är målet, utan själva målet. Och själva målet kräver också etisk reflektion.

Den moraliska dimensionen behövs för att kunna avgöra vad som skall vara politiska mål. Politisk ideologisk diskussion är alltså en moralisk diskussion. Dessa mål är inga vi kan räkna fram med naturvetenskapens metoder, utan de handlar om moraliska överväganden om vad som är rätt.

Jag menar alltså att moral och politik hänger ihop och att en rent materialistisk ontologi är otillräcklig för den som vill bedriva politik. Men, kan man inte bara hävda en syn på att moral är en social konstruktion? Det kan man göra, men i såfall har man också godkänt att ”makt ger rätt” eftersom det inte finns någon möjlighet att komma fram till något som är rätt i sig, utan bara en möjlighet att etablera det som jag tycker är rätt, eller min kultur. Efter andra världskriget har begreppet ”mänskliga rättigheter” etablerat sig som ett begrepp med klara naturrättsliga anspråk, och frågan ställs där på sin spets; vad menar vi med de mänskliga rättigheterna egentligen?

(Artikeln bygger på ett PM i Statskunskap A som jag skrev våren 2006)