Inledning

Skapelseberättelsen i första Mosebok 1:1-2:4a är troligtvis en av de mest kända texterna i Bibeln. Många kan citera inledningen: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord”. Att det är en av de mest kända texterna betyder ju dock inte att det automatiskt är en av de mest förstådda texterna. Många har nog ”konflikten” mellan tro och vetenskap i bakhuvudet när man hör skapelseberättelsen. Den fundamentalistiska läsningen erkänner dessutom bara ett enda plan i texten. Men kanske missar vi kärnan i skapelseberättelsen om vi inte fördjupar oss i texten mer än så, utan tror oss på förhand veta vad den betyder?

Men hur bör skapelseberättelsen förstås? Vad är dess budskap? Under mina 12 år som aktiv i kyrkan har jag fått väldigt lite exegetisk utläggning av bibeltexten, trots att jag rört mig i sammanhang som vill betona Bibelns betydelse för det kristna livet. Med exegetisk utläggning menar jag ett studium av texten som försöker förstå vad texten betydde för de första åhörarna, genom att sätta sig in i dåtidens kulturella och idémässiga kontext, studera ordens betydelse, göra en närläsning av själva texten och dess relation till det större textsammanhanget det befinner sig i, med mera.

I boken Att läsa och förstå Bibeln, som är en slags nybörjarbok i exegetik, så säger författarna att ett kriterium för en god tolkning av texten är att den tar hänsyn till dessa aspekter, är koherent och talar till hjärtat. Jag vet inte om den principen kan användas urskillningslöst, men det är ändå något att sträva efter om vi tror att Bibeln är inspirerad av Gud och relevant för alla tider.

Då jag har läst in mig en del på skapelseberättelsen, har jag upplevt att texten har växt väldigt mycket för mig när jag förstått mer.

De böcker jag har använt mig av är främst In the Beginning av Joseph Ratzinger (numera Benedikt XIV) In the beginning – the opening chapters of Genesis av Henri Blocher(en evangelikal fransk teolog) samt bibelkommentaren över Genesis från kommentarsserien ”The Bible speaks today”, skriven av David Atkinson. (John Stott är en av huvudredaktörerna för denna serie.) Jag har även använt ett videoföredrag av Gordon Wenham (gammaltestamentlig exeget).

Att närma sig texten

För att förstå vad författaren vill säga behöver man både göra en närläsning av texten, till exempel för att se hur den är strukturerad, huruvida det finns en speciell litterär form för texten som kan hjälpa oss att förstå vad som är textens syfte och natur. Författaren till skapelseberättelsen i första Mosebok befann sig i en kulturell kontext (främre orienten under antiken) där det fanns många skapelseberättelser som var välkända, och utgjorde en kulturell och idémässig referensram för både författaren och åhörarna. Det är alltså i implicit dialog med dessa som författaren skriver.

Henri Blocher menar att ju noggrannare en text är strukturerad enligt tydliga litterära mönster, desto troligare är det att den rör sig på ett metaforiskt plan. Det finns en rimlighet i detta, vi förväntar oss inte att en polisrapport skall innehålla några versmått eller en tydlig symbolisk struktur av ett visst antal återkommande fraser och begrepp. Polismannen skriver en typ av text där budskapet inte skall förmedlas på det symboliska planet. Vi kan också jämföra med Johannesevangeliet, där Jesus gör sju underverk, även om han i verkligheten gjorde många fler (vilket också de övriga evangelisterna beskriver) men de sju underverken, eller tecknen är ju valda för att sju är ett symboliskt antal. Sju är fullhetens tal i judisk talmystik.

Hur är texten litterärt strukturerad?

I denna första artikel vill jag titta på texten på ett ”generellt plan” för att se om vi kan se en litterär struktur och i kommande blogginlägg fördjupa mig i textens olika delar.

Finns det en ”generell” struktur för texten? Ja, det finns det, och det på flera olika nivåer. Dels i att vissa ord och uttryck återkommer ett visst (symboliskt) antal gånger. Men låt oss först titta på det som är mest slående i texten, nämligen att den är strukturerad som en vecka. Det blir afton och det blir morgon mellan varje ”skapelseavsnitt”.

Veckan som ett litterärt ramverk för texten

Det intressanta med denna struktur är att den tycks utgöra en form av parallellism, där första dagen korresponderar mot den fjärde dagen, den andra dagen mot den femte dagen, den tredje dagen mot den sjätte dagen. Det rör sig inte om den typen av parallellism som finns i Psaltaren, där samma budskap uttrycks i två olika fraser. Det jag menar med parallellism här är istället att skapelseverket i dag 1 korresponderar, har en motsvarighet, i skapelseverket på dag 4, dag 2 till dag 5 och dag 3 till dag 6.

Låt oss titta på den första dagen:

Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen. (1 Mos. 1:3-5)

Första dagen skapas alltså ljuset. (Något att notera är att skapelseverken på dag 1-3 innehåller ett skapande av något nytt och också ett strukturerande av skapelsen.) Denna dag skall då alltså korrespondera mot dag fyra. Detta händer dag fyra:

Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

Ljuskällorna skapas den fjärde dagen, vilket korresponderar mot skapandet av ljuset den första dagen.

På den andra dagen händer detta:

Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Det som sker här alltså att vi får hav och himmel, Gud skapar ett ”valv”, som kallas för himmel och som också har vatten ovan sig, liksom det finns ”ett vatten” under valvet, dvs. havet. På sätt och vis kan vi säga att vi hade ett hav, men får nu också en himmel, himlen är det ”nya”. Vad händer då den femte dagen, som skall korrespondera mot dag två?

Gud sade: ”Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.” Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.” Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

Den femte dagen, som alltså skall korrespondera mot dag två, skapas havsdjuren och himmelsdjuren, vilket korresponderar mot skapandet av hav och himmel i dag på dag två.

Tredje dagen:

Gud sade: ”Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.” Och det blev så. Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. Gud sade: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” Och det blev så. Gud sade: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” Och det blev så. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

Tredje dagen skapas, landet genom att havet inte längre utbreder sig över hela jorden. Dessutom skapas växterna.

Den sjätte dagen som skall korrespondera mot dag 3 då landet skapas och växterna skapas:

Gud sade: ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.” Och det blev så. Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott. Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

Sammanfattning

Vi kan alltså konstatera att dag 1-3 korresponderar mot dag 4-6, varje enskild dag korresponderar mot en annan enskild dag. De som förespråkar en bokstavlig tolkning av skapelseberättelsen brukar insistera på att varje dag skall representera just en dag, eller möjligtvis en tidsperiod. Detta blir dock problematiskt (bland annat) med tanke på att dag 4 skapas solen, medan det blir ”afton och morgon” alla dagar fram till dess. Hur blir det afton och morgon om det inte finns någon sol? Hur kan det växa utan sol? Då texten uppvisar väldigt många tecken på att vara väldigt genomarbetad och medvetet utformad, så bör vi först och främst leta efter en lösning till denna framställning i texten, och inte hitta på hjälphypoteser utanför texten.

Den syn på Skapelseveckan som jag försöker presentera kallas för ”literary framework theory” och den innebär att man ser strukturerandet av skapelseverket i form av en vecka som ett litterärt ramverk för texten, och som inte skall tolkas som en tidsangivelse. Det är ett sätt att strukturera materialet. Strukturerandet av 6 + 1 (ofta dagar) var vanliga i Främre orienten. Även det symboliska antal gånger som vissa fraser återkommer, är tydliga tecken på att texten har en medveten symbolik. ”Gud sade” återkommer tio gånger i texten. (Vilket en del ser som en parallell till de ”tio orden” som i vår kristna tradition kallas för de tio budorden.) Tre gånger om människan och sju gånger om resten av de skapade varelserna. (Både tre och sju är symboliska tal.) Verbet ”att göra” återkommer tio gånger. Tio gånger är ju tre plus sju, där tre är Guds tal, och sju är fullhetens tal. (Att skilja från verbet för skapa, ”bara” som återfinns på sju ställen i texten.)

Någon kanske undrar vad som hände med dag sju, fanns det ingen dag som korresponderade mot den? Förvisso så skapas inget dag sju, men vi kan ändå se att dag fyra korresponderar både mot dag ett och dag sju, på så sätt att ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år.” Högtiderna som sabbaten är en del av, utmärks med hjälp av ljuskällorna.

Avslutning

Detta var den inledande artikeln i en liten ”artikelserie” om skapelseberättelsen. Hoppas du vill fortsätta läsa om denna spännande text. I kommande artiklar kommer jag att göra lite mer fördjupande studier av innebörden i skapelseberättelsen och se hur dess olika delar kastar ljus över budskapet i dess helhet. Sen är det ju också så att skapelseberättelsen berör frågor om relationen mellan teologi och filosofi. Så troligtvis blir det också lite utvikningar om sådant, men alltid utifrån en tydlig struktur av att det är textens innebörd som är det vi utgår ifrån och sedan gör utvikningar från.