Om Svenska kyrkan och Starbucks
I september förra året köpte jag en bok på Chicagos flygplats. Boken heter ”The Starbucks Experience” och handlar om varför Starbucks blev så oerhört stora som de är – de har nu över 15000 försäljningsställen i 44 länder… När jag för några dagar sedan fick det senaste avsnittet av Tom Lybergs podsändning Wired Jesus Podcast nedladdat i iTunes, fick jag anledning att återvända till boken. Och så fick jag anledning att knyta an till en artikel jag såg i Dagen för några dagar sedan.
Kanske kan jag någon gång utlägga varför boken som nämns ovan borde ingå i prästutbildningen (det borde den!), men inte idag. Nej, idag vill jag anknyta till det faktum att det numera inte går så bra för Starbucks som det gjort förr och vad vi i Svenska kyrkan kan lära oss av denna deras motgång.
Tom Lyberg anger två huvudfaktorer bakom Starbucks tillbakagång. För det första att de istället för att ta in kunden i den upplevelse det är att gå in i en Starbucksbutik (ni måste förstå att det i huvudsak är USA vi talar om nu – kaffekulturen där var i stort sett obefintlig när Starbucks blev stora) erbjöd sina kunder möjligheten att köpa kaffe via drive. För det andra att de slutade mala sitt kaffe själva (väldigt smart i en kaffebarkedja). Den första faktorns problem har, som jag uppfattar det, att göra med att nedvärdera den gemenskap som genom åren byggts upp kring Starbucks enskilda försäljningsställen och möjligheterna att både träffa nya människor och att djupna i vänskap med dem man redan känner. Den andra faktorns problem har att göra med att inte längre bry sig om kvaliteten på innehållet som serveras, eftersom att ”kunden ändå inte märker det”.
Säga vad man vill om kvaliteten på Starbucks kaffe, men på 90-talet och en bra bit in på 2000-talet hade de en väldigt lojal kundskara och växte ofantligt snabbt. Givetvis har det också att göra med att de var stora redan då, men det har mycket att göra med att Starbucks medvetet arbetade med att spela roll i de områden där deras butiker låg, att skapa personliga relationer mellan barista och kund, att ta ansvar för hur de påverkar miljön och förhållandena i de länder där deras kaffe produceras (Starbucks är världens enskilt största inköpare av rättvisemärkt kaffe, men så är de väl förmodligen också världens enskilt största inköpare av kaffe överhuvudtaget) och så vidare (läs gärna boken som länkas till ovan, det är en fascinerande berättelse).
De två orsaker Lyberg pekar på har sin grund i en strävan efter att tjäna respektive spara pengar, men på bekostnad av företagets Core Values. Lyberg talar om det som att ”they lost their religion.” Att dricka kaffe på Starbucks skulle vara att dela en upplevelse tillsammans med andra människor och nu blev det bara att köpa en produkt som ett multinationellt företag vill tjäna pengar på.
Ur ett mänskligt perspektiv går det inte bra för Svenska kyrkan. Vi tappar medlemmar och får exponering i media så fort det finns något att klaga på. Vi delas av två lägers mer eller mindre extrema åsikter – ”de liberala” och ”de konservativa” – in i en svartvit goja som väldigt få känner igen sig i. Vissa åsikter är förbjudna att ha, även om vi ska vara en kyrkan med låga trösklar och höga tak – toleransen tolererar inte det den definierat som intolerans.
På ett sätt går det lika dåligt för oss som för Starbucks. Även om vi når många människor är det väldigt få som deltar i våra gemensamma gudstjänster. Säga vad man vill om att ”göra vardagen till en gudstjänst” (det ska vi) och så vidare, men den gemensamma tillbedjan av Gud (vare det på en söndag eller annan lämplig dag) är ett tydligt vittnesbörd om Kristi kyrkas närvaro! Antalet människor som betecknar sig som kristna går ner, samtidigt som antalet människor som uttrycker ett intresse för det andliga går upp. Var har vi misslyckats? Vad är motsvarigheterna till drive in och färdigmalet kaffe i Svenska kyrkan? Vad är våra problem?
Det är givetvis otroligt mycket som ligger bakom medlemstappet. Kvällspressens sorgliga ursäkter till sensationskampanjer när den haft för lite ”riktiga nyheter” att skriva om. Det faktum att världen omkring kyrkan förändras. Jag vill fokusera på framförallt två företeelser.
För det första, när vi gör oss till en serviceinrättning utan förväntan på en fortsatt gemenskap faller vi för förförelsen att bli en ”drive in, drive out”-kyrka. Jag säger absolut inte att vi inte ska fortsätta döpa, viga, och begrava – men att vi ska (fortsätta?) ta det för givet att de som kommer till oss i samband med dessa händelser försöker leva i en relation till Gud och behöver en gudstjänstfirande församlings stöd och gemenskap för att detta ska vara möjligt.
För det andra, när vi lindar in budskapet om Jesu Kristi liv och död i bomull, tar bort allt som kan uppfattas som spänningar eller stötande i vår teologi, gör vi misstaget att servera färdigmalen teologi. Jag säger inte att vi ska sluta reflektera över Bibelns budskap och göra vårt möte med den uppenbart – tvärtom, vi ska möjliggöra för människor att få så färskmalen teologi som möjligt; människor måste själva få mala – det kräver att vi vågar presentera den kristna tron så naket och osminkat vi kan.
För snart ett och ett halvt år sedan skrev jag ett blogginlägg om vad jag tyckte om att Svenska kyrkan skulle satsa 30 miljoner på reklam. Nu har jag anledning att skriva ett blogginlägg till om detta. Det året, 2007, satsade Svenska kyrkan – hör och häpna – totalt 109 miljoner kronor på reklam. I år kan det bli ännu mer. Lägg till detta den tid och de resurser som lagts på att utforma och genomföra förändringen av Svenska kyrkans grafiska profil – ett arbete som jag verkligen uppskattar personligen, men som jag undrar om det inte kostar mer än det smakar. Jag tror att detta i grund och botten handlar om en rädsla att tappa medlemmar. Visst är det tråkigt att en viss andel (typ 70% är fortfarande medlemmar) svenskar inte känner att de har anledning att vara en del av Svenska kyrkan, men är medlemskapet verkligen det viktigaste?
LasseB skriver som en kommentar på artikeln i Dagen: ”Jag tror att svenska kyrkan själva har satt sig i den här sitsen genom att mer eller mindre överge religionen till förmån för det politiskt korrekta” och kanske det stämmer? Medlemstappet borde leda till en rannsakande hållning i förhållande till vad vi håller på med idag – en lojal kundkrets skapas aldrig med reklam, image, lättillgänglighet och yta, hur tilltalande och glättigt det än är.
Har vi, liksom Starbucks, ”lost our religion”?
13 juli 2008 kl. 23:55
Tack för ett bra och tänkvärt inlägg! Riktigt bra parallell mellan Starbucks och Svenska kyrkan.
Bara en liten randanmärkning. När någon talar om politisk korrekthet osäkrar jag min revolver, för den etiketten används oftast bara för att säga att man ogillar en åsikt men tycker det är svårt eller obekvämt att argumentera mot den. Så för mig är det väldigt politiskt korrekt att tala om politisk korrekthet. Typ.
15 juli 2008 kl. 8:45
Tack! Kul att du gillade det.
Jag förstår inte riktigt vad du menar: menar du att du ogillar bruket av termen ”politisk korrekthet”, men finner det svårt och/eller obekvämt att argumentera mot bruket av den?
Oavsett vad du menar, tycker jag att man kan tala om företeelser som är politiskt korrekta och de som inte är det. Givetvis kan det finnas en massa olika anledningar till varför man väljer att etikettera ett eller annat som ”politiskt korrekt” – och visst har termen använts slarvigt, men det går inte undgå att se att det finns vissa saker vi inte kan föra samtal om i Svenska kyrkan, eftersom det inte är OK att tala om det på grund av att det bara finns en åsikt som gillas (det vill säga, som är politiskt korrekt).
15 juli 2008 kl. 14:23
Vad jag menar är att ”politisk korrekthet” är ett så vagt tillmäle att det är i stort sett oanvändbart i ett sakligt samtal. Genom att stämpla andra som politiskt korrekta skapar man ett oppositionellt ”vi”, som slår ur underläge mot ”dom”. Samtidigt undviker man ett konstruktivt samtal med sina meningsmotståndare, för hur ska de kunna svara på anklagelsen att vara politiskt korrekta? Så det är bättre att säga vad man menar i stället för att använda den typen av stämplar.
Jag upplever inte att det finns vissa åsikter som är ”förbjudna” i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är så stor och bred att de flesta åsikter ryms någonstans. Kontroversiella åsikter kan ofta vara salongsfäiga i vissa sammanhang, men inte i andra. Eller vad tänker du på?
18 juli 2008 kl. 0:26
Nu har jag tänkt lite till och skrivit ett blogginlägg om varför jag har problem med begreppet ”politiskt korrekt”: http://senapochfikon.blogspot.com/2008/07/politiskt-korrekt.html
Detta är förstås ett sidospår i relation till artikeln om Svenska kyrkan och Starbucks, men kanske kan det ändå ha en viss relevans. Och jag hoppas att du, Mattias, tar det mer som en komplimang än som kritik att du för närvarande är min främsta inspirationskälla till nya blogginlägg. Du provocerar mig att tänka, och det uppskattar jag.
18 juli 2008 kl. 23:43
Haha – nej, jag tar verkligen inte illa upp! Det är väl bara kul om någon reagerar och vill föra samtal?
Jag ska försöka svara på ditt inlägg snart, för jag håller givetvis bara delvis med dig om vad du säger och då kan vi ju få till lite samtal…
19 juli 2008 kl. 8:55
Så, nu har jag kommenterat: https://www.blogger.com/comment.g?blogID=4315159406167572703&postID=1029840222585697862&page=1
31 januari 2009 kl. 8:35
Hej Mattias. Jag tror att alla kyrkor måste göra som Jesus; arbeta mer med de stora och svåra frågorna! Man kan lära sig att använda frågorna om man kollar Jesu pedagogik!
12 februari 2009 kl. 11:34
Bengt: välkommen hit! Vill du utveckla det du säger lite, tack!