Översättarens förord

Paul Grahams korta essä om hur man bäst är oense slog verkligen an hos mig, eftersom jag varit och är aktiv i diskussioner på nätet sedan ett antal år.

Min förhoppning med översättnigen är att den ska leda till att denna utmärkta essä når fler och på något litet positivt sätt påverka samtalsklimatet på internet (och gammelmedier).

// David Fredin, juli 2008.

Hur man är oense

Mars 2008

Webben förändrar skrivandet till en konversation. För tjugo år sedan skrev författarna och läsarna läste. Webben låter läsarna ge respons, vilket de allt mer gör — i kommentartrådar, på forum och egna bloggar.

Många som svarar på något håller inte med om det som skrivs. Men det är naturligt. Att vara överens motiverar människor mindre än att vara oense. Och när du håller med finns det mindre att säga. Du kan utveckla något som författaren sa, men denne har antagligen redan utforskat de mest intressanta konsekvenserna. När du inte håller med tar du upp aspekter författaren kanske inte har utforskat.

Resultatet är att betydligt mer oenighet finns, särskilt om man mäter i antal ord. Det betyder inte att människor blir argare. Den strukturella förändringen i hur vi kommunicerar är nog för att täcka in det. Men även om det inte är ilska som driver den ökande oenigheten, finns det en risk att den ökande oenigheten kommer göra människor argare. Särskilt online, där det är lättare att säga saker man aldrig skulle säga öga mot öga.

Om vi alla ska vara mer oeniga, behöver vi vara noggranna med att göra det på ett bra sätt. Vad betyder det att vara oeniga på ett bra sätt? De flesta läsarna kan se skillnaden mellan en utskällning och en nogsamt genomtänkt vederläggning, men jag tror det skulle hjälpa att göra de mellanliggande nivåerna tydliga genom att namnge dem. Så här kommer ett försök till en oenighetshierarki:

OH0. Utskällning

Detta är den lägsta formen av oenighet, och troligen också den vanligaste. Vi har alla sett kommentarer som denna:

> Du é en jävla idiot!!!!!!!!!!

Men det är viktigt att inse att mer artikulerad utskällning har precis lika lite vikt. En kommentar som

> Författaren är en uppblåst amatör.

är egentligen inget mer än en pretentiös version av ”du é en jävla idiot.”

OH1. Ad Hominem

En ad hominem-attack är inte riktigt lika svag som en utskällning. Den kan till och med ha viss relevans. Till exempel, om en riksdagsledamot skrev en artikel om att riksdagsledamöters löner borde höjas, skulle man kunna svara:

> Naturligtvis säger han så, han är ju riksdagsledamot.

Detta skulle inte vederlägga författarens argument, men det skulle åtminstone kunna vara relevant i sammanhanget. Men, det är fortfarande en väldigt svag form av oenighet. Om det är något fel med riksdagsledamotens argument, bör du säga vad det är; och om det inte är så, vad gör det för skillnad att han är riksdagsledamot?

Att säga att en författare inte har auktoriteten att skriva om ett ämne är en variant av ad hominem — och en speciellt värdelös sådan, eftersom goda idéer ofta kommer från ”outsiders”. Frågan är om författaren har rätt eller inte. Om dennes brist på auktoritet orsakade att denne gjorde misstag, visa på dem då. Och om så inte är fallet, är det inte ett problem.

OH2. Svara på tonläget.

På nästa nivå börjar vi se svar på text, snarare än på författaren. Den lägsta formen av dessa är att vara oense med författarens ton. T.ex.

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design med en så överlägsen ton.

Det är visserligen bättre än att attackera författaren, men det är fortfarande en svag form av oenighet. Det spelar mycket större roll om författaren har rätt eller fel än vad han har för tonläge. Speciellt eftersom tonläge är så svårt att bedöma. Någon, för vilken ett ämne är känsligt, blir kanske förolämpad av en ton som för andra verkade neutral.

Så, om det värsta du kan säga om något är att kritisera dess tonläge, har du inte mycket att komma med. Är författaren nonchalant, men korrekt? Hellre det än allvarsam och fel. Och om författaren har fel någonstans, påvisa var.

OH3. Motsägande.

På denna nivå får vi slutligen svar på vad som sades, snarare än på hur och av vem. Den lägsta formen av svar på ett argument är helt enkelt att påstå motsatsen, med lite eller inget stödjande bevis.

Detta kombineras ofta med ett OH2 påstående, som:

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design på ett så överlägset sätt. Intelligent design är en legitim vetenskaplig teori.

Motsägelser kan ibland vara relevanta. Ibland räcker det med att bara se motsatsen påstådd för att man ska se att det stämmer. Men normalt sett är bevis till hjälp.

OH4. Motargument.

På nivå 4 når vi den första formen av övertygande oenighet: motargument. Former upp till denna nivå kan normalt sett ignoreras som bevislösa. Motargument kan bevisa något. Problemet är, det är svårt att sätta fingret på exakt vad.

Motargument är att säga emot (förra nivån) plus resonemang och/eller bevis. När det riktas direkt mot det ursprungliga argumentet kan det vara övertygande. Men tyvärr är det vanligt för motargument att riktas mot något lite annat. Rätt ofta när två personer argumenterar passionerat om något, debatterar de om två olika saker. Ibland är de till och med överens med varandra, men de är så uppe i käbblet att de inte inser det.

Det kan finnas ett legitimt skäl att argumentera emot något aningen annorlunda mot vad den ursprungliga författaren sa: när du upplever att denne missade pudelns kärna. Men när du gör det, måste du vara explicit och tala om att du gör det.

OH5. Vederläggning.

Den mest övertygande formen av oenighet är vederläggning. Det är även den ovanligaste, eftersom den kräver mest arbete. Det är så att oenighetshierarkin formas formar en sorts pyramid, på så vis att ju högre du kommer desto färre exempel finner du.

För att vederlägga någon behöver du antagligen citera dem. Du behöver finna tydliga bevis, ett stycke där allt du inte håller med om är vad du uppfattar som brister, och sen förklara varför det brister. Om du inte kan finna ett specifikt citat att vara oenig om, riskerar du att argumentera med en retorisk halmgubbe.

Vederläggning innebär oftast citat, men citat innebär inte nödvändigtvis vederläggning. Vissa författare citerar delar av sådant de inte håller med om för att ge intrycket av att ge en legitim vederläggning, sedan följt av ett svar så lågt som OH3 eller till och med OH0.

OH6. Vederlägga huvudpoängen.

Kraften i vederläggningen beror på vad du vederlägger. Den mest kraftfulla formen av oenighet är att vederlägga någons huvudpoäng.

Även på en nivå så hög som OH5 kan vi ibland möta avsiktlig oärlighet, som när någon plockar fram små poänger av en argumentation och vederlägger dem. Ibland är andan detta görs i, mer av en sofistikerad form av ad hominem än faktisk vederläggning. Till exempel, att korrigera någons grammatik, eller kasta sig över mindre misstag i namn eller siffror. Om inte den motsatta uppfattningen faktiskt bygger på sådana saker, är enda syftet i korrigerandet att misskreditera sin motpart.

För att verkligen vederlägga något krävs att man vederlägger dess huvudpoäng, eller åtminstone en av dem. Och det innebär att man explicit måste ge sig hän åt huvudpoängen. Så en verkligt verkningsfull vederläggning skulle se ut så här:

> Författarens huvudpoäng verkar vara x. Eftersom denne skriver: > >> > > Men det är fel av följande skäl…

Citatet du lyfter fram som felaktigt behöver inte vara det faktiska argumentet för författarens huvudpoäng. Det är nog för att vederlägga något det bygger på.

Vad det betyder

Nu har vi ett sätt att klassificera olika former av oenighet. Men vad är det bra för? Vad oenighetshierarkin inte ger oss är ett sätt att hitta en vinnare. OH-nivåer beskriver bara formen för ett påstående, inte om det är sant. Ett OH6 svar skulle fortfarande kunna vara helt misstaget.

Medan OH-nivåer inte sätter en lägre gräns för hur övertygande ett svar är, så sätter de en övre gräns. Ett OH6 svar kanske inte är övertygande, men ett OH2 eller lägre svar är aldrig övertygande.

Det mest uppenbara övertaget klassificeringen av oenighetens former ger är att det kan hjälpa människor att väga vad de läser. Det hjälper särskilt mot intellektuellt ohederliga argument. En vältalig talare eller författare kan ge intrycket av att fullständigt utplåna sin opponent endast genom att använda kraftfulla ord. Faktum är att det nog är den definierande kvalitén på en demagogi. Genom att ge namn på olika former av oenighet, ger vi kritiska läsare en nål för att smälla sådana ballonger.

Sådana etiketter hjälper författare också. Det mesta av intellektuell ohederlighet är oavsiktlig. Någon som argumenterar om tonläget i något han inte håller med om kanske tror att han verkligen säger något. Att ta ett steg tillbaka och se sin nuvarande position på oenighetshierarkin kanske inspirerar honom att försöka höja sig till motargument eller vederläggning.

Men den största nyttan av att vara oeniga väl är inte bara att det kommer göra konversationer bättre, det kommer göra människorna som har dem lyckligare. Om du studerar konversationer, kommer du finna att det är betydligt fler elakheter nere på OH1 än uppe på OH6. Du måste inte vara elak när du har en poäng att driva hem. Faktum är, att du inte vill det. Om du verkligen har något att säga, är elakhet bara ivägen.

Om människor blir mindre elaka genom att höja sig på oenighetshierarkin, kommer det göra de flesta av oss lyckligare. De flesta människor gillar egentligen inte att vara elaka; de är det för att de inte vet bättre.

Tack till Trevor Blackwel och Jessica Livingston för att de läste utkast till detta.

Och tack till Mattias Thurfjell och Christoffer Skogholt för att de läst utkast till min översättning av denna text.