I tidningen Dagens senaste rapportering från Church of Englands generalsynod återfinns en rad som både berör och upprör mig:

Biskopen i Dovers stift, Stephen Venner, började gråta när han sade att han skämdes över sin kyrka som ignorerar dem som motsätter sig beslutet.

Det beslut som hänvisas till är generalsynodens beslut att göra det möjligt för kvinnor att vigas till biskop. Jag håller med David, som här om dagen kommenterade samma beslut – det är ett glädjande beslut, både för de präster i Svenska kyrkan som är vigda av kvinnliga biskopar (som härmed kan söka tjänster i Church of England) och för dem av oss som menar att kvinnor har samma möjlighet att tjäna Kyrkan i prästämbetet som män har. Däremot är det inte glädjande för dem som av olika skäl inte menar sig kunna tjäna under en biskop som också är en kvinna, därav Stephen Venners tårar på generalsynoden.

Dagen återger ärkebiskop Rowan Williams ord som att han

kommit fram till att det behövs någon form av bestämmelser för dem som inte accepterar kvinnliga biskopar. Samtidigt sade han sig vara djupt olycklig över lösningar som innebär strukturell förödmjukelse av de kvinnor som valts till biskopar och som leder till att deras auktoritet ifrågasätts.

Jag har stor respekt för Rowan Williams, men då det handlar om både det faktum att det finns präster och biskopar i Church of England som inte godtar en kvinnas auktoritet som präst eller biskop, och det faktum att det krävs en struktur för att lösa detta – är det inte en olycka och en smärta man måste hantera som kyrka om en utbrytning á la Missionsprovinsen inte ska bli den slutgiltiga ”lösningen”?

Det som berör och upprör mig när jag läser om biskop Stephen Venners tårar är det uppenbara – de handlar om kärlek till kyrkan och den tradition som hon står i, inte att strukturellt förnedra eller nedtrycka kvinnor. Om det inte handlade om det skulle väl inte en biskop ställa sig och gråta på en generalsynod – om man inte menar att det var grinolletårar, en liten pojkes oförmåga att hantera att andra inte tycker och beslutar som han gör och vill. Det skulle vara förnedrande att göra en sådan tolkning.

De som, så uttömmande, benämns ”traditionalister” riskerar väl också att bli strukturellt, om inte förödmjukade, så åtminstone undanskuffade? Varför kan det inte handla om ett givande och ett tagande? Som jag uppfattat det vill ”traditionalisterna” i Church of England att en struktur tas fram som möjliggör för både de som godtar kvinnor som präster och biskopar och de som inte gör det, att tjäna kyrkan – medan de ”progressiva” inte vill att det finns någon typ av struktur som ens implicerar att det kan finnas olika åsikter om kvinnors möjlighet att vigas till präst och biskop.

Vilka är det egentligen som är obarmhärtiga, hårda och ovilliga till kompromisser som visar på kyrkans enhet? Varför är det så ofta den ”traditionella” linjen som får ge vika? Varför kan vi inte vara öppna med och omfamna det faktum att det finns olika linjer och läger i våra samfund som har mer eller mindre goda argument för och emot olika företeelser? Varför kan vi inte, istället för att stenhårt driva en linje, lyfta fram det faktum att vi inom ett och samma samfund kan ha olika inriktning i både teori och praktik? Kan den rikedom som det innebär att olika åsikter och erfarenheter faktiskt finns inte få lyftas fram som en skatt istället?

Det är svårt att vara och visa barmhärtighet – det innebär att man måste vara villig att lägga till sidan något av sig själv och sitt egna. Vår kallelse är att vara en kyrka som visar på enhet i Kristus, inte i åsikter. Är vi inte villiga att vara generösa i vår hållning gentemot de vi inte håller med kommer vi till slut bli en enfaldig kyrka istället för en enhetens kyrka.