Såg precis Existens om en eventuell svensk imamutbildning, som jag missade igår när det sändes, genom SVT play. Gå gärna in och se det själv innan du läser resten, för jag tänker inte göra någon summering av programmet.

Det finns en del i programmet som jag tycker är rätt problematiskt. För det första undrar jag om redaktionen verkligen visste vad den skulle göra av programmet? Det kändes lite splittrat och Anna Lindman Barsks inledning om imambristen och Leijonborgs tal om behov av imamutbildning kändes inte helt sammankopplat med avslutet och vad som skedde där emellan. Det är som att man riktade in sig på att göra ned Leijonborg, men när man sedan inte lyckades med det stod man där utan riktig riktning och styrfart.

Hela programmet kretsade kring Leijonborgs uttalanden. Och man försökte så gott det gick att kontrastera Leijonborgs uttalanden med ”korrekta” observationer från fältet. T.ex. filmade man först lite från (den fina) moskén i Fittja för att sedan kontrastera det mot Leijonborgs tal om inflytande från wahabism, bland annat. Poängen jag tyckte man sökte var att visa på hur intolerant och islamrädd regeringen eller åtminstone Leijonborg är.

Problemet är att man inte riktigt lyckades med det. Kanske för att det Leijonborg presenterat inte verkade handla i första hand om att ”få hyfs” på muslimerna, utan snarast på att man skulle hjälpa till med att ge en grundläggande förståelse för Sverige till inflyttade imamer, så de lättare skulle kunna hjälpa sina församlingsbor. Vilket torde vara rätt så oskyldigt.

Och som den teologiska lekman, jag antar att, Leijonborg är så dabblade han förstås in sig lite i sådant också (t.ex. om vad som är kultur och vad som är Islam), vilket var det som gav mest material för Lindman Barsk & co att jobba med. Annars verkade han vara rätt överens med ordföranden för Sveriges muslimska råd, Helena Benaouda, som ansåg att imamer främst behövde hjälp att förstå den svenska kultur som de skulle verka i.

Ändå är det till Leijonborg Lindman Barsk ställer frågan (som är en omformulering på en tidigare mening Leijonborg sa):

”Så du sticker inte under stol med, att du vill få hyfs på muslimerna?”

Slutats: Leijonborg ska framställas som islamofob, till varje pris. Garr!

Den som däremot kan sägas vara den som förespråkar att ”få hyfs” på muslimerna är muslim själv, nämligen Mohammad Fazlhashemi som vill reformera Islam, inte bara vad gäller kulturella frågor utan just teologin, innehållet i den muslimska tron. Mohammad Fazlhashemi vill ha en svensk islam och en svensk islamutbildning där man tar hänsyn till bland annat feministiska perspektiv.

Och då kan jag inte komma ifrån att redaktionen för Existens gör precis vad de anklagar Leijonborg för att göra: särbehandlar muslimer som att de inte är samma sak som svenskar i övrigt.

Det grundläggande problemet genom hela programmet är att man (som så ofta) kör med förenklingar som till slut gör att man lägger kraftiga krokben för sig själv.

Oavsett vad man har för religiös bakgrund kan man konstatera att Sverige har en historia som ett kristet land. Det ger oss vissa förutsättningar, som i programmet inte helt tar hänsyn till. Till exempel bygger våra värderingar i grunden på de tio budorden och den kristna människosynen. Det gör att det inte är lika aktuellt med en introduktionskurs för katolska präster från andra länder som det är för imamer från andra länder. Eftersom de senare ofta kommer från kulturer som är betydligt mer främmande för svensk kultur än vad de flesta katolska prästers ”hemmakulturer” är. Till på köpet har de katolska prästerna redan kurser om Sverige.

Men genom att låta Mohammad Fazlhashemi säga det man själva inte vågar lyfta, så tassar man runt den brännheta frågan: Vilka inriktningar av Islam ska vara välkomna och uppmuntras i Sverige och vilka är inte välkomna?

Det är en rätt intressant fråga, för vi måste inse att det dels är så att muslimer inte generellt sett ogillar demokrati och vill ha sharia (tvärtom, gissar jag att den absoluta majoriteten av muslimer i Sverige är glada att vi har demokrati). Och dels måste vi inse att även sådana åsikter (antidemoratiska och pro-sharia) existerar inom Islam. Men att precis som inom kristendomen finns det en massa olika teologiska inriktningar med olika åsikter. Och man kan inte fälla avgörande domar om en hel världsreligion utifrån specifika grupper, utan försöka se till helheten. Vilket jag medger är svårt. Jag kan alldeles för lite om Islam.