Inledning

Medan jag skrev det här inlägget insåg jag hur bristfälliga mina kunskaper och insikter är om hur bra integration mellan olika grupper bör gå till. Jag tror jag har fattar några grundläggande principer, och detta inlägg tar upp lite reflektioner jag har gjort kring problem som framför allt kristna och muslimer kanske inte alltid tänker på.

Tyvärr tar jag inte upp mer sekulära åsikter särskilt mycket. Det är en brist, eftersom det finns rätt gott om brist på både tolerans och respekt hos bland annat hos s.k. nyateister, men även hos andra grupper med andra ideologiska ställningstaganden.

Definitioner

Tolerans innebär att man ”står ut med” att människor har andra åsikter än jag själv. Jag måste inte köra ner mina egna åsikter i andras halsar, jag får inte heller hota eller förtrycka människor med andra åsikter. Tolerans låter som så lite, när man talar om den så här, men det krävs inte mycket tankemöda innan man finner många exempel på när detta brister.

Respekt förstår jag som ett litet steg högre upp på skalan än tolerans. Man inte bara ”står ut med” att folk tycker olika utan ser att den människan är min medmänniska och visst tycker den annorlunda än mig, men jag vill att den ska kunna få leva så gott det går efter sina övertygelser. Och vill jag kritisera ståndpunkter som denna min medmänniska har, så försöker jag hålla dem på en hög nivå, läs gärna min översättning av Hur man är oense för att se hur det ska fungera.

Pluralism i detta sammanhang ser jag som ett uttryck för att vi inom ramen för ett och samma demokratiska samhälle har rum för olika kulturer, som ofta har ganska olika syn på verkligheten.

Presenterat så här enkelt kan det verka rätt lätt att tolerera, respektera och samleva i ett pluralistiskt samhälle. Men så är det inte, inte i vårt land i alla fall.

Historisk bakgrund

Sverige är en gammal enhetskultur, vi har haft kristendomen som statsreligion sen väldigt lång tid (sen drygt 1000-talet tror jag, och vi avskaffade det så sent som år 2000). Under lång tid var kyrkan och staten i princip samma sak (från reformationen till framåt 1900-talet och med definitivt slut iom år 2000 då man skiljde stat och kyrka (på pappret i alla fall)). Detta gör att vi i Sverige sen gammalt inte är så vana vid att människor har radikalt annorlunda åsikter om världen än oss själva, för de har helt enkelt inte funnits i vårt land, i någon märkbar utsträckning. Många upplever också detta som att Sverige är ett land där bara en åsikt åt gången, per fråga, är gångbar. Det finns bara ett rätt och det ska hela landet acceptera, på en gång.

Idag är Sverige pluralistiskt, oavsett vad man tycker om det. Där en av grupperna i samhället är de som tittar tillbaka och längtar efter någon form av idealiserad svunnen tid eller helt enkelt bara ignorerar de förändringar som skett på senare decennier.

Enhetskulturer av olika slag är vana vid att ha monopol på marknaden, så att säga. Det gör att när sådana kulturer möts kan det uppkomma uttryck för dem som kan kallas avarter, eftersom de inte i egentlig mening representerar det fina med sina respektive kulturer. Där finns t.ex. nationaldemokrater och muslimska fundamentalister, men även för den delen en del kristna ”fundamentalister”.

Ett par exempel

Islam är en religion och ofta en samhällsform (eller flera, beroende på inriktning), det gör att Islam kan ta sig hotande uttryck. Detta till exempel genom att människor önskar att sharia-lagar gällde i västerländska samhällen. Det uppfattas av många av oss ”västerlänningar” som väldigt hotfullt. Jag skulle tro att de flesta muslimer, i vårt samhälle, inte anser detta, men åsikten känns obehaglig eftersom den är ett uttryck för en enhetskultur som, ifall den gällde, skulle tvingas på även oss som inte hör till den religionen.

Men det är likadant åt andra hållet. Det finns både en och annan lobbygrupp/thinktank/församling som verkar för något som liknar det gamla kristna enhetssamhället vi hade tidigare. Vilket är lustigt, eftersom många av de engagerade i dylika projekt själva har sin bakgrund i rörelser som är orsaken till att religionsfriheten infördes i Sverige. När frikyrkorörelsen växte fram och blev legitimerad som giltiga uttryck för tro, innebar det även religionsfrihet och på sikt avskaffandet av kyrka-stat och därmed en fullt sekulariserad stat. Men många upplever förstås det lika hotfullt med homofoba, fundementalistiska kristna som vill förbjuda aborter och återinföra kristendomsundervisningen i skolan som vissa extrema islamska uttryck.

Mina framställningar av respektive religion-kultur här är något stereotypa, vilket i sig är en poäng från min sida.

Problemet

Slutsatsen vi kan dra av detta resonemang är att det finns sammanhang av både den ena och den andra sorten som vill ha monopol på hur samhället ska se ut. I de kretsar jag ofta rör mig i (kristna), är man ofta blind för sina egna anspråk. Man är väldigt hotad av islamism och nyateism (nåja, kanske inte så hotad av det senare, hehe), men tycker inte att problemet är deras krav på enhetskultur i sig. Utan att de har fel åsikter om vad enhetskulturen ska vara. Det uppfattar jag som en väldigt påtaglig problematik, som inte är så konstig. Man är ju inte hotad av de åsikter som inte negativt påverkar ens egna livsföring.

Och där har vi ett av de största problemen (kanske det största?) med demokratiska pluralistiska samhällen, nämligen: Är vi alla tillräckligt motiverade och trygga att försöka bibehålla det så?

Ett par problem

Kristendomen har tyvärr fått en ovana sedan 300-talet, nämligen att också skaffa sig inflytande och påverka samhället utifrån att göra sig till statsreligion. Det gör att kristendomen då blir ett politiskt verktyg för makthavarna, vilket är lite snett. Den traditionen går också att förvalta i demokratiska pluralistiska samhällen, genom att gå med på att kristendom visserligen inte ska vara statsreligion, men defintivt vara den livsåskådning som ska få bestämma den politiska agendan.

Jag har flera gånger stött på, och blev nyligen påmind om, åsikter om att Islam ska få positiv särbehandling där muslimsk kultur och tro krockar med värderingar och ställningstaganden det svenska samhället tagit. Om inte, är det brist på respekt. T.ex. ska kvinnor i niqab ha samma möjligheter att arbeta överallt i samhället trots att det kan bli problematiskt att hon är fullständigt dold? I sjukvården till exempel, så tvättar man sig rätt ofta om händerna och en bit upp på armarna av hygieniska skäl och har därför inte långärmade tröjor, så man inte för smittor vidare. Det kan krocka med vissa muslimska värderingar, att det är opassande för en kvinna att visa så mycket hud. Vad ska gälla? Är det brist på respekt att inte tillåta undantag på grund av den religiösa övertygelsen?

Det krävs kompromisser

Det går inte att kräva att samhället ska styras efter enbart vissa grupper av kristnas åsikter, eller för den delen felaktiga idéer om vad respekt för Islam innebär. Vi måste vara beredda att finna kompromisser för att maximera varandras möjligheter så gott det går. Det gör vi genom att försöka finna gemensam mark, inte bara mellan kristendom och Islam utan även de ”gudlösa” åskådningar som finns i vårt samhälle.

Det är inte enkelt att finna vägen framåt för samexistens, för orättvisor åt olika håll sker, te.x. att respekten glöms bort/ignoreras och människor hotas eller behandlas illa.

Samtidigt hör jag till de som faktiskt tror att det går att genomföra, om vi bara vill. Och den viljan måste få konsekvensen att vi lyssnar på andra övertygelser än våra egna, inte för att konvertera utan för att förstå.

Ur mitt kristna perspektiv

Jag tänker ur mitt kristna perspektiv att jag gärna ser att samhället lever efter de kristna värderingar jag själv har. Nu är det inte så.

Hur ändrar man på det? Ja, inte genom att försöka tvinga sin åsikt på andra, utan genom hur man själv lever sitt liv och hur man behandlar andra. Och när frågan kommer upp, får man förklara sina ståndpunkter och hur man tänker. Vara öppen för samtal och för den delen debatt och kritik. Eftersom jag tror att många av mina åsikter är rätt eller ganska nära rätt, så tror jag även att de håller för samtal och diskussion och jag tror även att medmänniskan har goda möjligheter att ta ställning till det på egen hand utan att jag tvingar på. Det inkluderar att inte ha ”dolda agendor” i personliga relationer.

Vad tycker ni?