Jag tycker att poänglöst gnäll är ganska poänglöst, och som aktiv i Svenska Kyrkan kan man hitta mycket att gnälla på i sin egen kyrka. Men det känns som att en del gör det lite väl ofta och till ingen nytta. Det tycks fylla nån slags identitetsstärkande funktion, och det är jag lite trött på.

Det partipolitiska systemet, som jag tror är ett av huvudskälen till problemen (i konkurrens med den a-konfessionella prästutbildningen) med dagens Svenska Kyrka, försvinner inte av poänglöst gnäll.

Ändå verkar det kanske som att jag ska stämma in i den kören nu. Jag citerar från ”sökkriterierna” för ny biskop i Stockholms stift:

Christina Schnackenburg (m), inledde dagen med att berätta om vilka stora krav som ställs på den blivande biskopen.

Den biskop vi söker bör ha Sokrates vishet, Jobs tålamod, en flodhästs tjocka hud, industrichefens organisationsförmåga och inte minst skådespelarens charm, citeras hon på Kyrkans tidnings webbsida.

Inte ett enda ord om: teologi, förmåga att entusiasmera och stärka människor i deras tro, förmåga att göra tron begriplig, att kommunicera Guds vishet.

Ingenting om förmåga att predika. Ingenting om diakoni. Ingenting om det som Kyrkan håller på med, eller ska hålla på med.

Jag tror att min egen favorit är Martin Modeus och även om organisatorisk förmåga är viktig, så måste vi ju ha en biskop som kan vara inspiratör för präster och som inte bara är en utmärkt organisatör och medialt skicklig.

Se en intervju här: ”Jag vill få människors hjärta att brinna” i ”Hemmets journal”. Där hittar jag följande citat:

Martins modell är enkel. Den grundar sig i relationen mellan Gud, våra medmänniskor och oss själva.  –?När Jesus förklarar hur vi människor ska vara mot varandra, hur vi ska leva tillsammans säger han: ”Älska Gud över allting och älska din medmänniska som dig själv”. Detta måste vara det centrala i gudstjänsten, att den blir en väg för oss att hitta varandra, säger Martin.

Martin säger att det centrala i gudstjänsten ska vara att vi ska hitta varandra – men det är ju också att vi ska finna och möta Gud. Det gör vi ju ofta förvisso genom varandra, men det bör ju ändå sägas.

–?Men för att komma dit kan inte gudstjänsten handlar bara om timmen mellan 11 och 12 på söndagar. Församlingen, genom gudstjänstgrupper, måste träffas innan och förbereda högmässan tillsammans. Dela upp arbetsuppgifterna så att inte ett litet fåtal gör allt jobbet. Det är mycket bättre att många hjälps åt. Det ska tändas ljus, dukas fram nattvard, ringas i kyrkklockor. Det finns plats för alla – även barnen.

Det tror jag är helt sant – att inte kyrkan isoleras till en timme på söndagen. Hans exempel kan kanske låta rätt banala, men gemenskap (som inte är banalt) kan växa ur något som kanske tycks banalt.

Dessutom är det inte banalt om man ser det som en del i gudstjänsten.

–?Kanske leder det här förberedande arbetet till att folk börjar prata. Man ringer varandra, någon hittar en vän att be tillsammans med och den som har ont i benet kan få skjuts så att han eller hon får möjlighet att ta sig till gudstjänsten. Här skapas en plats för umgänge. –?Fungerar det så kan vi inom kyrkan hjälpa till att göra trasiga människor hela. Vi kan hjälpa ensamma människor att hitta varandra. Och vi kan få varje enskild människa att hitta djupet i sig själv.

Det som är grundproblemet i en kyrka som bara försöker få folk att komma då och då, och gärna att det är många, många som kommer då, på dessa enstaka högtider, t.ex. julafton eller när det kan vara, är att en sån kyrka på djupet inte kan hjälpa människor, och därför inte vara relevant.

Vill vi verkligen vara en kyrka som är ett pikant inslag i andra människors julfirande?

Det låter inte som en kyrka som hjälper människor i deras utsatthet och i deras djupaste längtan. I Svenska Kyrkans förtvivlade kamp att ”såga ner” sina trösklar – vilket man tror man gör om man tar bort innehållet – så har man istället slutat att attrahera till överlåtelse. Det enda som en sådan kyrka kan göra är att inbjuda till kulturell förströelse.

Och det låter inte så mycket som frälsning och glada nyheter, det låter mer som något som välmående medelklass kan ägna sig åt.

/Christoffer