Det här inlägget funderade jag att ge titeln ”traditionalisternas historielöshet”. Hoppas det framgår varför när ni läser vidare!

Det här är en reflektion över kontinuitet och förnyelse i teologin, en reflektion över vad ”aggiornamento” kan innebära.

”Aggiornamento” – begreppet som påven Johannes den XXIII myntade – kan syfta på (minst) två saker:

1. En attityd av öppenhet och intresse för omvärlden och dess frågor.

2. Ett intellektuellt försök (eller program) att formulera och förmedla den kristna tron i relation till de tankar, filosofier och vetenskapliga teorier som finns i samhället.

Jag menar att båda dessa saker ingår i kyrkans kallelse. Den första är ganska uppenbar för alla som har någon förståelse för vad begreppet ”kommunikation” innebär – och kyrkan skall lika lite som Gud vara en narcissistisk gemenskap. Det skall vara en utåtriktad gemenskap. Gud är kärlek, och det ingår i kärlekens väsen att vända sig till ”den Andre”. En del tycks mena att nummer två, det intellektuella programmet att formulera den kristna tron i dialog med samtidens tankar, alltid innebär ett illegitimt brott med traditionen. Detta finns dels hos (vissa) ”bibeltrogna” protestanter (som inte är så bibeltrogna som de tror) och hos ultra-traditionalistiska katoliker. Men det innebär en ofullständig förståelse för hur teologi har bedrivits av de som tillhör traditionens stora.

Idag läste jag i en bokrecension av boken ”Reforming Anthropological Theology” detta formulerat på ett mycket bra sätt:

Reforming Theological Anthropology is based on a simple idea, (…) that every great theologian in Christian history – including Murphy’s five classics – used the best available science and philosophy of their day (even if they were sometimes unaware of it) and attempted to articulate a faithfully biblical set of doctrines for the living church. This is what it truly means to be reformed. (…) It is a critical appropriation of what has come before in light of what is available now.

Vad jag främst vill fokusera på i citatet är detta att teologer och kristna filosofer i historien alltid har försökt att formulera den kristna tron i dialog med dåtidens ”vetande”. Detta innebär också att ”reform” inte är något som har med protestantism att göra, som istället har att göra med brottet av kyrkostruktur. (För att uttrycka det annorlunda: det nya med Luther var inte att han ville ”reformera” utan att han bildade en ny kyrkostruktur. Sen kan man förstås hävda att de reformer Luther ville genomdriva var sådana att de per definition också innebar en ny kyrkostruktur.)

Thomas av Aquino som är den största katolska filosofiska teologen; inkluderade den ”nya filosofin” på sin tid med den kristna tron; nämligen Aristoteles tänkande. För detta blev hans skrifter under en period förbjudna av biskopen i Paris.

Kort efter sin död blev han dock helgonförklarad, och har sedan dess setts som en modell för kristen filosofisk och teologisk reflektion.

Men det som vissa traditionalister, som inte vill att teologin skall kommunicera med samtidens frågor, (som ofta gillar Thomas av Aquino [vem gör inte det!]) i praktiken säger är att man får ”bara ställa Aristoteliska frågor till teologin.

Karl Rahner, (1904-1984) en stor förnyare av katolskt och kristet tänkande under 1900-talet, lät sin teologi kommunicera med evolutionsteorin. På detta vis, bedriver han teologi i Thomas efterföljd – inte för att han försöker svara på samma frågor – utan för att han just försöker integrera tron och förnuftet. Detta är för övrigt på det viset som Thomas framställs som förebild i påvens encyklika ”Tro och förnuft”:

In an age when Christian thinkers were rediscovering the treasures of ancient philosophy, and more particularly of Aristotle, Thomas had the great merit of giving pride of place to the harmony which exists between faith and reason. Both the light of reason and the light of faith come from God, he argued; hence there can be no contradiction between them.44 More radically, Thomas recognized that nature, philosophy’s proper concern, could contribute to the understanding of divine Revelation. Faith therefore has no fear of reason, but seeks it out and has trust in it. Just as grace builds on nature and brings it to fulfilment,45 so faith builds upon and perfects reason.

Det tycks mig som att den protestantiska traditionen inte har gjort detta rättvisa. I förlängningen innebär, menar jag, den  protestantiska oviljan att tolka skapelsen teologiskt – att låta skapelse och tro samtala och samverka – en förnekelse av att Gud är Skapare, och att människan som Guds avbild med nödvändighet är en förnuftsvarelse.

Som dominikanerprästen Anders Piltz säger i boken En värld av sådan skönhet:

Vad naturforskningen tror sig kunna säga med någorlunda säkerhet, det måste inkorporeras i en kristen skapelseteologi om den vill göra anspråk på att vara en seriös hjälp för de troende att genomreflektera trons innehåll i överensstämmelse med mänsklig värdighet. Förnuftet finns ju till för att användas.

Det vi dock har i vår tid, speciellt i Sverige tror jag, är en oerhört utbredd okunskap (och det gäller även mig själv, för jag har i princip bara insett att jag är okunnig, vilket kanske är mer än de flesta) om vad de äldre filosoferna och teologerna säger.

Både teologerna och filosoferna har mycket att ge oss, som kan hjälpa oss med dagens frågor. Många frågor är dessutom tämligen lika! Det är verkligen synd att vi inte får en grund i den västerländska idéhistorien, utan bara får höra tänkare från 1900-talet.  Det gäller även teologin.

Det kan man säga utgör ”modernisternas historielöshet”.