Vill Helle Klein splittra Svenska Kyrkan?
Efter Elisabeth Sandlund, Caroline Krook och Helle Kleins lilla panelsamtal (det var i alla fall två av nämnda personer som närmade sig ämnet för stunden i samtalston) om Svenska Kyrkans vigselrätt i SVTs morgonsoffa, lovade jag min blivande svåger att jag skulle skriva ett analyserande blogginlägg om inslaget. Efter ett par-tre dagars malande kom jag fram till att jag skulle ha svårt att skriva ett inlägg i Kristi anda. Nu har jag lugnat ner mig lite. Då jag tycker att både Elisabeth och biskop Caroline förde samtalet på en respektfull och resonerande nivå, så väl som lade fram goda argument och tankar utifrån de skilda ståndpunkter de har kommer jag hålla mig kring de åsikter som Helle så ivrigt förfäktar. Så jag gick in på Helles blogg för att läsa lite och hittar på hennes blogg detta inlägg som fick mig att hoppa till. Låt mig kommentera.
För det första bör det sägas att Helles inlägg är en reaktion på detta inlägg på DN Debatt, vilket är ett inlägg från nio av Svenska Kyrkans 13+1 (stiftsbiskoparna+ärkebiskopen) biskopar. I inlägget på DN Debatt för de nios skara fram förslaget att Svenska Kyrkan bör avsäga sig vigselrätten, med följande motiveringar:
Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in. …i stället får vi en smidig ordning som redan fungerar utmärkt runt om i Europa. En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner. Staten behöver se till att samkönade par inte upplever sig diskriminerade. Samtidigt ska staten värna samvets- och religionsfriheten. Dessa två aspekter av medborgarnas fri- och rättigheter riskerar att kollidera. Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.
För en mer ingående genomgång av vad som sägs i de nios debattinlägg och vilket svar de övriga fyra stiftsbiskoparna gav i DN Debatt rekommenderar jag dessa båda artiklar på Dagen: Nio biskopar kräver att kyrkan fråntas vigselrätten (”kräver” är väl inte riktigt rätt ord, men, men…) och Biskopar kritiseras av kollegor. Vad tycker då Helle om de nio biskoparnas inlägg?
Biskoparnas inlägg är bedrövligt. En ohelig allians mellan ganska radikala teologer som är för homosexuellas rätt till äktenskap och starkt konservativa som är mot har bildats. Dessa svenskkyrkliga biskopar gör nu dessutom gemensam sak med högerkristna och evangelikala frikyrkor. Det är milt sagt pinsamt!
Vad som är milt sagt pinsamt är Helles sätt att argumentera – och detta är inget unikt för det förhandenvarande inlägget. Helle har ett intressant sätt att nedgöra de stackare som inte håller med henne. Lite kastar jag sten i glashus här, men jag menar att hennes sätt att hantera samtal är ovärdigt prästämbetet. Kort sagt: hon både pratar skit om och kastar skit på sina kollegor och det är inte OK. En kommentator på Helles blogg rekommenderade henne att läsa sitt stifts Codex Ethicus (pdf). Helle argumenterar framförallt med hjälp av kraftuttryck och skulle må bra av att både tänka efter och tagga ner lite innan hon publicerar sina inlägg. Utöver citatet ovan återfinns följande slagkraftiga uttryck i hennes inlägg. Tydligen så har biskoparna en ”iver att verka moderna” för att de talar om det mångkulturella samhället (för det gör aldrig Helle). Biskoparna vill också oreflekterat överge folkkyrkotraditionens kyrko- och samhällssyn. Helle menar också att biskoparna vill att kyrkan ska ”kunna fortsätta att diskriminera”, för att de lyfter fram det faktum att religions- och åsiktsfriheten riskerar att krocka med ”rätten att inte bli diskriminerad.” Biskoparna flyr sitt ”ideologiska och teologiska ansvar.” Biskoparna hukar istället för att ”stå upp för allas lika värde och bilda motstånd mot den diskriminering som i århundraden pågått mot homosexuella inom kyrkan.” Biskoparna ”värnar sin egen feghet i stället för folkkyrkans roll i det moderna samhället.” Och det här är ju klockrent olämpligt och borde kanske till och med leda till ett disciplinärende i domkapitlet: ”Och vad biskopar som Caroline Krook, Lennart Koskinen och Antje Jackelén gör i detta mörkersällskap är en gåta.” Hur kan en i Svenska Kyrkans ordning vigd präst tala om sex av Svenska Kyrkans biskopar (Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg, Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad, Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs, Ragnar Persenius, biskop i Uppsala, Hans Stiglund, biskop i Luleå och Sven Thidevall, biskop i Växjö) som ett ”mörkersällskap”?
Fråntaget dessa uttalanden och uttryck som bör tas avstånd från, vad säger Helle? Jag kan identifiera två tydliga ståndpunkter. För det första att kyrkan bör fortsätta fungera som ett slags social inrättning, såsom den gjort alltmer sedan Karl-Manfred Olssons tid som chefsarkitekt för folkkyrkotanken. Myndighetskyrkan håller på och ska avvecklas – var det inte det som skulle ske från år 2000 och framåt? För det andra att en principfråga som får konsekvenser för en ännu okänd mängd homosexuella som vill ingå äktenskap i en kyrklig ordning ska och måste medverka till att de präster som har tveksamheter kring eller helt tar avstånd från en sådan ordning lämnar Svenska Kyrkan, även om det innebär att dessa prästers frihet kränkts.
Helt ärligt förstår jag mig inte på Helle och andra som inte ser vilka följder ett sådant tvång skulle få för Svenska Kyrkan. Jag kan bara tro att de inte ser, för om de ser vilka följder det skulle få skulle det innebära att de både har en ganska inskränkt syn på vad en kyrka är och tänker ganska själviskt. Varför kan vi inte försöka hantera att vi tycker och tänker olika? Ska splittringar tvingas fram för varje fråga som både rör grundläggande teologiska teman och som det finns två eller fler starka åsikter om, så kommer Svenska Kyrkan krympa på många sätt. De nio biskoparnas förslag rymmer omsorg om både heterosexuella, homosexuella och om Svenska Kyrkan. Det är den kompromiss vi behöver: dels så får homosexuella möjlighet att sammanvigas i en kyrklig ordning och dels så får både de präster som ännu inte tydligt tagit ställning för eller emot en sådan ordning och de som tydligt tar ställning mot en sådan ordning möjlighet att fortsätta verka som präster i den kyrka de tillhör, tjänar och älskar.
I omsorg om sig själv, så borde Svenska Kyrkan avsäga sig vigselrätten. Behåller vi vigselrätten och ett statligt krav för vigselförrättare blir att de ska vara beredda att sammanviga både hetero- och homosexuella par, så kommer vi få problem. Inte bara kommer många kompetenta präster sluta verka som präster i Svenska kyrkan (inte med det sagt att de alla kommer att lämna Svenska Kyrkan), utan många engagerade gudstjänstfirare kommer att följa med präster som väljer att överge Svenska Kyrkan för andra sammanhang. Det tror i alla fall jag och det vill jag inte se. Men jag och Helle Klein ser nog lite olika på saker och ting.
Helle: att ”ganska radikala teologer” och ”starkt konservativa” kan samarbeta, är det verkligen något att ”få huvudvärk av” och förfasas över? Är det inte en glädje? Jag bara undrar.
Handlar om Grupperingar, Kyrkan, Personer, Politik
10 februari 2009 kl. 18:08
Jag kan ärligt inte förstå mig på en människa som på allvar kan se sig själv som biskop efter ett års prästtjänstgöring (ja jag känner till kvällstidningsbakgrunden och ungdomsåren också). Det lilla ordet ”självdistans”, någon?
11 februari 2009 kl. 10:58
I bibeln står att inte ett jota(minsta prick) av lagen skall förgå. I prästvigningens löften lovar man hålla sej tii ordet.Det skulle vara roligt att veta om dom funderat ut något svar till Gud på dommens dag när han frågar varför dom avvikit från ordet när det gäller äktenskapet.
11 februari 2009 kl. 11:35
Maria: jag är inte så säker på att Helle ser sig som en biskopskandidat på fullt allvar, men att hon är smickrad är ju uppenbart. Det skulle dock vara fint om hon kunde skriva på sin blogg att hon inte tog nomineringen på allvar. Det skulle öka hennes cred.
Sören: Jag skulle tro att de kommer att svara utifrån den tolkning av Bibeln de står för. Sen att det finns andra som tolkar annorlunda, och vars tolkningar dessutom har större förankring i traditionen är en annan sak.
11 februari 2009 kl. 12:57
Men Maria har ju en poäng. Att ha gjort sitt adjunktsår och sen återgå till att jobba som journalist borde inte vara en tillräcklig grund för biskopskandidatur – snarare blir det ett löjets skimmer över en sådan nominering.. Om man tar uppdraget på allvar bör man ju tacka nej.
11 februari 2009 kl. 14:23
Christoffer: Absolut har Maria en poäng. Det säger mycket om det politiska system vi har att Helle ens fanns med på listan, och än mer med tanke på att hon kom på tionde plats.
Man kan också föreställa sig hur Helle ser på Kyrkan när hon inte tydligt tar avstånd från nomineringen, utan tycker att det är häftigt och hedrande.
12 februari 2009 kl. 10:57
Det känns som att den här frågan har blivit en prestigefråga mellan olika grupper i Svenska Kyrkan. Ena sidan de som vill visa sig trogna kyrkans tradition med respekt för ”alla” och den andra som vill att kyrkan ska anpassa sig efter samhället. Själv är jag för att människor oavsett kön ska kunna leva i ett juridiskt bindande förhållande som äktenskapet är. Att som präst och kyrka kunna erbjuda den tjänsten till våra församlingsmedlemmar är en stor möjlighet som vi ska värna. Att avsäga sig vigselrätten innebär också att vi kommer att få mindre välsignelse över borgerligt ingånget äktenskap och därmed kastar vi bort en viktig kontaktyta med människor. Dessutom är det inte konstigt att präster som väljer att neka vigsel av homosexuella kan gå emot vad vårt kyrkomöte beslutar om. Det är ändå de människor som representerar våra församlingsbor. Med andra ord deras uppdragsgivare. Nej! Sök er till missionsprovinsen om det är så.
En fråga till dig Sören: Det finns fler delar av lagen som Svenska Kyrkan håller sig ifrån som exempelvis stening av människor för diverse brott. Kanske något vi ska införa för att vara trogna bibelns lagsystem. Jag kan ärligt säga att jag står gärna där på domens dag och blir dömd för jag tror att det handlar om kärlek och inget annat.
12 februari 2009 kl. 11:07
Mattias, du tar upp en viktig fråga och i stort håller jag med dig. Problemet är inte att vi har olika åsikter om samkönade äktenskap i kyrkan, utan att så många dömer ut dem som har andra åsikter.
Helle Klein går över gränsen för ett respektfullt samtal när hon talar om ”feghet” och ”mörkersällskap” etc. Då kritiserar hon inte bara biskoparnas åsikter och ståndpunkter, utan stämplar ut dem som personer.
Samtidigt tycker jag det finns tendenser till att drevet går på liknande sätt mot Helle Klein som person i kommentarerna här. Inget blir bättre av det.
Det borde vara möjligt att vara djupt oense och ha en öppen och kritisk debatt, utan att vi för den sakens skull behöver underkänna varandras tro eller karaktär. På den punkten tycker jag att biskoparnas debattartiklar om vigselrätten är föredömliga.
12 februari 2009 kl. 11:32
Jag håller helt klart med om att det finns liknande drevtendenser mot Helle, och det är tråkigt – men å andra sidan lägger hon upp för det. Helle är en person som med sitt sätt att kommunicera rör upp andras känslor och då blir kommunikationen därefter.
”Det borde vara möjligt att vara djupt oense och ha en öppen och kritisk debatt, utan att vi för den sakens skull behöver underkänna varandras tro eller karaktär.”
Detta är ju en drömsituation, men den drömmen krasas tyvärr om och om igen i debatten. I och för sig är det inte en anledning att inte fortsätta försöka föra debatten som ett respektfullt samtal.
12 februari 2009 kl. 12:28
Kim: angående din fråga till Sören har jag en kommentar. Kan man inte hävda att det Sören säger är sant utan att börja stena människor och ändå vara konsekvent i sin bibelsyn?
Jag undrar också om du på fullaste allvar menar att präster som har tveksamheter om samkönat äktenskap ska lämna sina tjänster i Svenska kyrkan. Om det är så, så undrar jag – rent hypotetiskt – om DU skulle lämna Svenska Kyrkan om kyrkomötet beslöt att vigsel av samkönade par inte skulle godkännas och att genomförandet av sådana ritualer skulle leda till disciplinärenden på samma sätt som vägran att viga samkönade par eventuellt kommer att göra?
Med andra ord, skulle du godta att bli behandlad på samma sätt som du nu vill att andra ska bli behandlade?
12 februari 2009 kl. 12:56
Kim,
din definition av vilka uppfattningar som skall få finnas i Svenska Kyrkan tycks vara alltför snäv.
För det första borde respekt hysas för den som av genuint teologiska skäl har tveksamheter mot att viga homosexuella. Kritiskt tänkande handlar inte om vilken uppfattning man har, utan hur man har kommit fram till den.
För det andra borde respekt visas för den som anser att det är teologiska motiveringar som ska styra en förändrad teologisk ståndpunkt – och därmed menar att en civilrättslig lagpförändring inte i sig skall tvinga Svenska Kyrkans att ändra sin äktenskapsteologi. Vilket är innebörden i de nio biskoparnas artikel.
För den som har någon som helst förståelse för vad teologi och demokratiskt samtal innebär tycks detta vara självklart, att man inte ska tvinga någon till att ändra uppfattning, utan att man skall övertyga den. För Kyrkan är teologiska argument relevanta, så låt oss föra den diskussionen och ge utrymme för den.
Att kyrkomötet – där teologi spelar en underordnad roll – inte bara skall bestämma huruvida Svenska Kyrkan skall viga homosexuella, utan dessutom skall kunna besluta att eliminera de uppfattningar som inte direkt är ovanliga i kristna sammanhang om sexualitet skulle vara ytterst märkligt.
Det tycker jag blir en fundamentalism med liberala förtecken.
För det tredje: Jag håller helt med dig om att civilrättsliga lagar bör ge utrymme för samkönade relationer (vilket har varit fallet i princip på samma sätt sen partnerskapslagen infördes) – däremot kan jag inte hålla med dig om att en sådan förändring skall tvinga religiösa samfund att ändra sin syn på vad äktenskap är och huruvida sexualitet är något exklusivt för heterosexuella parförhållanden.
Teologiskt sett är det inte svårt att motivera ett avståndstagande från samkönade äktenskap – vilket nu t.ex. illustreras av de nio biskoparnas artikel (för att inte tala om den kristna kyrkan i dess helhet, både i Sverige och världen). Det vore extremt att säga att denna uppfattning inte skall få finnas överhuvudtaget, vilket är vad du tycks säga.
/Christoffer
15 februari 2009 kl. 12:27
Om Svenska kyrkan frivilligt avsäger sig eller förlorar vigselrätten, då tror jag också att vi förlorar en stor kontaktyta där vi möter människor (precis som Kim skriver). Jag är för att vi både ska viga samkönade par till äktenskap och att Svenska kyrkan ska ha kvar vigselrätten. Om äktenskapslagstiftningen går igenom som det är tänkt och Svenska kyrkan får och vill ha kvar vigselrätten, då ska jag med glädje som präst viga både homosexuella och heterosexuella par. Det inte så enkelt att framföra Bibeltexter till varken försvar för eller motstånd mot äktenskap. Det kräver en del teologiskt funderande och reflekterande. Men jag tänker ändå på 1 Kor 13:13: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre,och störst av dem är kärleken.” Jag säger bara: Störst av dem är kärleken. När två människor av kärlek vill leva tillsammans då ser jag det som en ära att rättsligt på viga dem samman och välsigna deras äktenskap.
16 februari 2009 kl. 20:59
Mattias: jag tänker ibland att Svenska Kyrkan behöver tänka lite på vad man förmedlar vid sina kontaktytor och inte bara tänka på att ha stora kontaktytor. Anledningen till att vi ska söka kontaktytorna är ju för att vi tror att vi har något att förmedla. Detta glöms inte sällan bort, tycker jag.
Jag håller med dig om att sakfrågan kräver teologiskt funderande och reflekterande. Men för att detta ska bli möjligt så KAN inte Svenska Kyrkan bara följa efter en civilrättslig förändring. Det är ju det som är poängen med att avsäga sig vigselrätten, att ge utrymme för denna reflektion. Att bara per automatik följa en ändrad lagstiftning är inte att göra rättvisa åt teologisk reflektion.
Mvh Christoffer
17 februari 2009 kl. 0:25
hapax, det är inte drev att kritisera en offentlig persons handlingar i det offentliga, som jag gör i min kommentar. Jag skrev inte att Helle Klein är ”pinsam” som är hennes eget snart vanligaste ord på meningsmotståndare, eller kallade henne för ”mörkerkvinna” eller liknande. Jag skrev att jag personligen ärligt inte förstår hur man kan se sig själv som biskop efter att ha arbetat ett år i kyrkan. För mig antyder det brist på självdistans – kanske också respekt för andra människors kompetens, och för ämbetet i sig. Det är kritik av en offentlig person i hennes offentliga roll. Det är inte personangrepp, och det är definitivt inte drev. Jag accepterar inte den här argumentationen som används allt oftare; ‘lika goda kålsupare’ osv. Man måste kunna ge saklig kritik. Detta hör till saken.
17 februari 2009 kl. 10:45
Maria, det var inte min mening att använda kålsupareargumentet (”alla beter sig lika illa så därför kan man inte kritisera någon enskild”). Snarare tänkte jag i termer av flisor och bjälkar (Matt 7:3-5). Jag förstår det som att man när man har kritik mot någon annan först ska ta itu med sig själv, så blir kritiken mera konstruktiv.
Kritik tycker jag alltså att vi ska syssla med. Men jag tänker mig att det finns en viktig gräns mellan att kritisera vad någon säger och gör, och att kritisera någons karaktär och person. Gränsen är inte knivskarp och vi gör nog alla smärre övertramp ibland. Men om vi försöker hålla vår kritik saklig så tror jag vi kan få en bättre debatt, och att vi kan vara mycket mera kritiska utan att kränka.
När du spekulerar om Helle Kleins brist på självdistans och respekt tycker jag du är lite över gränsen till att tala om hennes karaktär i stället för hennes uttalanden. Men jag skulle inte ha reagerat om det bara var din kommentar.
Det jag reagerade på var att det blev en diskussion om Helles karaktär, som jag tyckte hade tendenser till ett drev mot henne som person. Och jag skulle inte ha påpekat det heller om det inte vore för att blogginlägget om Helle Klein handlade just om hennes sätt att tala om andra, som Mattias tyckte var ”inte OK”.