DDet här är en sammanfattning av en artikel av Åsa Nordén, som i sin tur är en sammanfattning av Mikael Stenmarks bok ”Scientism: Science, Ethics and Religion”.

I boken beskriver Stenmark vad ”scientism” är och hur den kan ta sig uttryck på olika områden. Med scientism brukar man mena en övertro på vetenskapens (som oftast förstås som naturvetenskapens) förmåga att svara på frågor och lösa problem som annars brukar betraktas som filosofiska och teologiska. Grundläggande är också tanken att endast naturvetenskaplig kunskap är rationell kunskap.

Stenmark skiljer i sin bok på fyra sorters scientism; epistemologisk, ontologisk, axiologisk och existentiell.

Denna uppdelning är mycket klargörande och ställer upp scientisternas anspråk på olika områden vilket gör dem lättare att analysera och bedöma.

Den epistemologiska scientismen, säger att endast naturvetenskapen kan ge oss verklig kunskap. Kunskap brukar definieras som ”sanna, välgrundade övertygelser”. Det som scientismen säger är att endast naturvetenskaplig kunskap är ”välgrundad” – dvs. den naturvetenskapliga metoden är den enda säkra vägen till kunskap.

Problemet med denna form av scientism, är att den är självmotsägande. Påståendet är nämligen inte härlett med hjälp av naturvetenskapliga metoder, och därför utgör påståendet inte heller välgrundad kunskap. Det är ju förstås möjligt att det ändå är sant, men i så fall kan vi inte veta det, och inte heller ta reda på det. Den som bejakar påståendet måste göra ett ”leap-of-faith” till tanken att endast naturvetenskap kan ge kunskap.

Ontologisk scientism innebär att man hävdar att endast det som kan bli föremål för naturvetenskaplig undersökning existerar. Som stöd för det kan man t.ex. hävda att vetenskapen har visat att endast materiella processer existerar, eftersom det är det enda som har påvisats i naturvetenskapliga undersökningar. Denna slutsats förutsätter dock den epistemologiska scientismen, nämligen att endast naturvetenskapen kan ge kunskap. Men den epistemologiska scientismen är självmotsägande, eftersom den utgör ett filosofiskt och inte naturvetenskapligt påstående.

Axiologisk scientism innebär att man betraktar moraluppfattningar som enbart en produkt av naturvetenskapligt studerbara processer. Moraluppfattningar motsvaras inte av en moralisk verklighet, dvs. föreställningar om rätt och fel är föreställningar om något som inte finns.

Det enda som finns är föreställningar, och dessa föreställningar kan enligt scientisten förklaras av evolutionära processer. En vanlig uppfattning bland de som hävdar denna ståndpunkt, är att våra moralföreställningar är till för att sprida våra egna gener. Men Stenmark menar att t.ex. nutida miljöetik, som hävdar biologisk mångfald som ett värde som vi bör värna, innebär att vi inte förväntas skydda enbart våra geners spridning, utan istället lyftar upp biologisk mångfald och olika arter som ett ”värde i sig”.

Jag menar att man inom axiologisk scientism också begår två felslut.

Dels det ”reduktionistiska felslutet” och dels det ”genetiska felslutet”. Det förra innebär att om man t.ex. kan visa att moraluppfattningar har biologiska förutsättningar så menar man sig också ha visat att biologi är det enda som orsakar moral. Att det skulle försiggå någon moralfilosofisk reflektion som inte är naturvetenskapligt studerbar, verkar uteslutet. Det genetiska felslutet innebär att man tror sig ha visat att för att man kan spåra en historisk bakgrund till en (moral)uppfattning, så har man också falsifierat den. Våra matematiska förmågor har helt säkert en biologisk och historisk bakgrund, men det innebär inte att våra matematiska teorier, som t.ex. relativitetsteorin, inte skulle kunna motsvaras av en från subjektet särskiljd verklighet.

Existentiell scientism slutligen står både för försöken att förklara religionens uppkomst såsom en evolutionär produkt, men också för försöken att ersätta religionen med vetenskapen. Jag menar att detta dels är ett uttryck för ”reduktionstiska felslutet” – att det finns en historisk och biologisk förutsättning för att vi ska kunna ställa religiösa frågor, innebär inte att de religiösa frågorna inte också kan ha ett svar. Således, frågan: ”finns det en tanke med universum?”, förutsätter en viss form av biologisk komplexitet för att en varelse ska kunna tänka den, som t.ex. möjligheten av ett språk och abstrakt tänkande. Men detsamma gäller även matematiken och fysiken, ja vetenskapen generellt.

Religion kan enligt Stenmark ses som ett försök att komma till rätta med ”existentiella frågor” som t.ex. ”vad man bör göra”, ”vad är ett gott liv?”, ”finns Gud” etc. Dessa frågor kan inte besvaras med vetenskapliga metoder. Det inomvetenskapliga synsättet är nämligen alltid deskriptivt, och vi kan inte gå från en observation om ”hur” världen är, också säga hur den ”bör” vara, eller hur vi bör agera i den. Frågan om Guds existens kan heller inte testas naturvetenskapligt, och därför kan inte vetenskap ersätta religionen eller filosofin.

Själva utövandet av religionen kan inte heller ersättas av någon vetenskaplig aktivitet. Om Gud finns, och är personlig, så närmar vi oss inte honom med vetenskapliga metoder, utan mer som vi lär känna en annan människa, dvs. i samtal, bön och kärlek.