Den här bloggposten är rätt personlig och kanske inte direkt knuten till diskussioner om kyrkans eller samhällets framtid.

För en vecka sedan åkte jag på läger med ungdomar från församlingen, min fru var ensam kvar hemma och eftersom vi nyss flyttat har vi inte anlitat ny/a hundpassare än. Så vi lämnade våra två hundar hos mina snälla svärföräldrar.

Lady är Beaglen (brun-vit-svarta) och Lisa är Sheltien (vit-röda)

På måndagen får jag höra att Ladys blött lite grann, men eftersom hon nyss löpt så gjorde ingen en koppling att det kunde vara något annat. Själv hade jag tankarna på lägret, så jag tänkte inte närmre på det då.

På tisdagens sena eftermiddag får jag däremot höra att de lämnat in Lady akut på djursjukhuset i Kungens kurva, hon var helt utslagen och mådde väldigt dåligt. På sjukhuset sa de att chansen att hon skulle klara sig var väldigt liten och föreslog att avlivning var ett alternativ. Mina svärföräldrar gjorde bedömningen att de inte kunde ta ett beslut åt oss om avlivning så de lämnade in henne för behandling.

Under kvällen får jag veta att Lady är väldigt dålig för hon har livmodersinfektion, vilket är vanligt hos tikar, dock inte så vanligt hos så unga hundar (Lady är 5 år). Att hennes feber måste komma ned lite innan de kan operera på henne (ta bort livmodern och äggstockarna). Tack och lov gick febern ned och de kunde operera henne. Tyvärr hade det läckt från livmodern och ut i buken så hon skulle få antibiotika och förhoppningsvis repa sig. Men det var inte självklart, utan allt hängde nu på om hon skulle kunna repa sig och börja äta själv igen och så.

Onsdagen i synnerhet och en stor del av torsdagen var det en jobbig ovisshet hur det egentligen skulle gå, men det visade sig att Lady repade sig så pass bra att hon skulle få komma hem igen på fredagen.

Hon är fortfarande inte frisk, hon får fyra sorters medicin varav två av dem två gånger per dag och hon måste vila mycket. Men hon är tillbaka och har klarat sig. Trots att hon var så illa däran!

Så efteråt försöker vi smälta det som hänt och det känns lite konstigt, eftersom jag sist såg henne glad i hågen (innan lägret) och nu också ser henne glad i hågen. Dock finns det sådant som påminner om hur dålig hon varit.

Hon är (förutom fullpumpad av medicin) väldigt trött, men glad. På sjukhuset sa de att hon var svår att få att äta, men vi märkte snabbt när hon kom hem att problemet låg i fodret vi ger henne och inte hennes generella intresse för mat. Vår andra hund har varit väldigt dålig i magen (antagligen på grund av vår flytt, Ladys insjuknande och kanske något annat) så hon får torsk för reboota systemet igen och det ville Lady gärna också ha. Men vi tvingar i henne specialfodret som hon behöver just nu, även om det smakar illa :-)

När vi inte kan ha henne under direkt uppsikt så får hon ha en liten tratt på skallen, för att inte slicka på såret. Men hon har märkligt nog inte visat minsta intresse för såret, alls. Däremot har vår andra hund (Lisa, sheltien) visat intresse för att slicka där, hon är för den som känner henne känd för sin vilja att slickas av kärlek men också på allt som kan tänkas slickas på…, så vi skulle snarast ha en tratt på henne…

Så trångbodda som de är på bilden är de inte i normala fall, men vi måste separera dem åt så Ladys sår får läka i lugn och ro.

Vad har vi lärt oss på det här?

• Även om chansen är liten att klara sig, så kan det mycket väl gå!
• Vår lilla Lady (vår första hund) betyder oerhört mycket för oss, våra hjärtan hade krossats om hon dött nu. Detta visste vi iof, men blev mkt smärtsamt påminda om.
• Hunden utnyttjar att man tycker synd om henne, så hon försöker komma undan med att bryta mot våra regler på grund av sjukdomen. Och här är det lätt att bli blödig. Men hunden mår inte bättre av att bryta regler, däremot av kärlek och närhet…
• Svärföräldrar är (i vårt fall) bra att ha.
• Det är fantastiskt hur snabbt en hund repar sig, tänk själv om du blivit opererad i magen, hade du varit på benen igen efter bara några få dagar? Lady hade fått toxiner i blodet pga att infektionen var elakartad, annars hade nog repat sig än snabbare. Fantastiskt!

Och som en positiv sak, så kan vi nu sluta oroa oss över Ladys löpperioder som varit mycket besvärliga både för oss och för henne.

Hoppas detta inlägg får muntra upp någon denna söndag (eller vilken dag du råkar läsa den på) :-D