Dagen rapporterar om ärkebiskop Wejryds brev till finansdepartementet där han tar strid för att få behålla prästlönetillgångarna obeskattade, och om de förblir det, så går kyrkan med på att låta den (alldeles för låga) ersättningen för underhåll av alla gamla kyrkor vara.

Som artikeln mycket riktigt påpekar så kostar underhållet av alla gamla kyrkor (byggda före 1940) betydligt mer än de pengar Svenska kyrkan får av staten. Man får ungefär 460 miljoner och detta täcker mindre än hälften av kostnaderna.

Skulle prästlönetillgångarna beskattas skulle detta innebära en kraftig försämring av Svenska kyrkans ekonomiska läge, till detta kommer att från och med nästa år slår det genom med de odöpta barnen födda från och med 1992 och framåt. Från och med 1992 blev man inte längre medlem i Svenska kyrkan bara för att mamma och/eller pappa var det om man inte döptes. Vilket var fallet fram till dess. Det innebär att den uppväxande generationen inte är medlemmar i Svenska kyrkan om de inte är döpta eller om deras föräldrar inte ansökt om medlemskap åt dem. Eller förstås, om de själva går med i vuxen ålder.

Även om man är ganska positivt lagd och ser en möjlighet att kunna ”ragga” medlemmar, så går det förstås inte att komma ens i närheten av den situation man befunnit sig i tidigare.

Allt detta sammanfaller med att Svenska kyrkan har en mycket tydlig identitetskris. Titta bara på begreppet ”folkkyrka” och fråga både aktiva och icke-aktiva medlemmar i Svenska kyrkan och se vilka svaren blir…

Rubriken på blogginlägget visar lite på min inställning till folkkyrka. Min inställning är nämligen vi är inte en folkkyrka på grund av att vi har alla gamla kyrkor från medeltiden, inte heller för att en majoritet av folket är medlemmar i kyrkan. Vi är en folkkyrka därför att vi har en historiskt grundad uppgift att föra ut evangeliet om Guds nåd till Sveriges folk. Svenska kyrkan har organiserat sig med geografiskt indelade församlingar, för det var förnuftigt på medeltiden.

När städerna växte fram och väckelserörelsen ledde till frikyrkliga församlingar, stod man som ena parten i en konflikt. Där växte folkkyrkotanken fram, först hos J.A. Eklund och vidare hos Einar Billing med flera.

Den tanken är dock så många olika tankar nu, så vi måste fundera vilket spår vi vill fortsätta på.

För min del tycker jag det bara vore bra att sälja av lite kyrkor (eller som Stillsam föreslår, ge dem till staten) och istället sätta fokus på att församling är inte något man knyter till byggnader eller anställda, utan församlingen är människorna som lever i en kristen gemenskap och firar mässan.

Vad tycker du?