The more we strive to secure a common good corresponding to the real needs of our neighbours, the more effectively we love them. Every Christian is called to practice this charity, in a manner corresponding to his vocation and according to the degree of influence he wields in the pólis. This is the institutional path — we might also call it the political path — of charity, no less excellent and effective than the kind of charity which encounters the neighbour directly, outside the institutional mediation of the pólis.

Det viktiga här, är bland annat, att påven betonar att kärlekens effektivitet är beroende av att vi försöker säkerställa vår grannes behov genom institutionella åtgärder – och att dessa inte är mindre viktiga än de som görs direkt utan den institutionella mellanhanden. Faktum är att i vår värld behöver vi institutionerna, och institutionerna måste också bedömas i enlighet med kristen etik.

Det har funnits en tendens att inte betrakta det strukturella planet som ett etiskt plan.

För en sammanfattning av encyklikan, se här: http://blog.sojo.net/2009/07/09/pope-benedict-on-the-global-economy/

/Christoffer

Paul Grahams korta essä om hur man bäst är oense slog verkligen an hos mig, eftersom jag varit och är aktiv i diskussioner på nätet sedan ett antal år.

Min förhoppning med översättnigen är att den ska leda till att denna utmärkta essä når fler och på något litet positivt sätt påverka samtalsklimatet på internet (och gammelmedier).

// David Fredin, juli 2008.

Hur man är oense

Mars 2008

Webben förändrar skrivandet till en konversation. För tjugo år sedan skrev författarna och läsarna läste. Webben låter läsarna ge respons, vilket de allt mer gör — i kommentartrådar, på forum och egna bloggar.

Många som svarar på något håller inte med om det som skrivs. Men det är naturligt. Att vara överens motiverar människor mindre än att vara oense. Och när du håller med finns det mindre att säga. Du kan utveckla något som författaren sa, men denne har antagligen redan utforskat de mest intressanta konsekvenserna. När du inte håller med tar du upp aspekter författaren kanske inte har utforskat.

Resultatet är att betydligt mer oenighet finns, särskilt om man mäter i antal ord. Det betyder inte att människor blir argare. Den strukturella förändringen i hur vi kommunicerar är nog för att täcka in det. Men även om det inte är ilska som driver den ökande oenigheten, finns det en risk att den ökande oenigheten kommer göra människor argare. Särskilt online, där det är lättare att säga saker man aldrig skulle säga öga mot öga.

Om vi alla ska vara mer oeniga, behöver vi vara noggranna med att göra det på ett bra sätt. Vad betyder det att vara oeniga på ett bra sätt? De flesta läsarna kan se skillnaden mellan en utskällning och en nogsamt genomtänkt vederläggning, men jag tror det skulle hjälpa att göra de mellanliggande nivåerna tydliga genom att namnge dem. Så här kommer ett försök till en oenighetshierarki:

OH0. Utskällning

Detta är den lägsta formen av oenighet, och troligen också den vanligaste. Vi har alla sett kommentarer som denna:

> Du é en jävla idiot!!!!!!!!!!

Men det är viktigt att inse att mer artikulerad utskällning har precis lika lite vikt. En kommentar som

> Författaren är en uppblåst amatör.

är egentligen inget mer än en pretentiös version av ”du é en jävla idiot.”

OH1. Ad Hominem

En ad hominem-attack är inte riktigt lika svag som en utskällning. Den kan till och med ha viss relevans. Till exempel, om en riksdagsledamot skrev en artikel om att riksdagsledamöters löner borde höjas, skulle man kunna svara:

> Naturligtvis säger han så, han är ju riksdagsledamot.

Detta skulle inte vederlägga författarens argument, men det skulle åtminstone kunna vara relevant i sammanhanget. Men, det är fortfarande en väldigt svag form av oenighet. Om det är något fel med riksdagsledamotens argument, bör du säga vad det är; och om det inte är så, vad gör det för skillnad att han är riksdagsledamot?

Att säga att en författare inte har auktoriteten att skriva om ett ämne är en variant av ad hominem — och en speciellt värdelös sådan, eftersom goda idéer ofta kommer från ”outsiders”. Frågan är om författaren har rätt eller inte. Om dennes brist på auktoritet orsakade att denne gjorde misstag, visa på dem då. Och om så inte är fallet, är det inte ett problem.

OH2. Svara på tonläget.

På nästa nivå börjar vi se svar på text, snarare än på författaren. Den lägsta formen av dessa är att vara oense med författarens ton. T.ex.

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design med en så överlägsen ton.

Det är visserligen bättre än att attackera författaren, men det är fortfarande en svag form av oenighet. Det spelar mycket större roll om författaren har rätt eller fel än vad han har för tonläge. Speciellt eftersom tonläge är så svårt att bedöma. Någon, för vilken ett ämne är känsligt, blir kanske förolämpad av en ton som för andra verkade neutral.

Så, om det värsta du kan säga om något är att kritisera dess tonläge, har du inte mycket att komma med. Är författaren nonchalant, men korrekt? Hellre det än allvarsam och fel. Och om författaren har fel någonstans, påvisa var.

OH3. Motsägande.

På denna nivå får vi slutligen svar på vad som sades, snarare än på hur och av vem. Den lägsta formen av svar på ett argument är helt enkelt att påstå motsatsen, med lite eller inget stödjande bevis.

Detta kombineras ofta med ett OH2 påstående, som:

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design på ett så överlägset sätt. Intelligent design är en legitim vetenskaplig teori.

Motsägelser kan ibland vara relevanta. Ibland räcker det med att bara se motsatsen påstådd för att man ska se att det stämmer. Men normalt sett är bevis till hjälp.

OH4. Motargument.

På nivå 4 når vi den första formen av övertygande oenighet: motargument. Former upp till denna nivå kan normalt sett ignoreras som bevislösa. Motargument kan bevisa något. Problemet är, det är svårt att sätta fingret på exakt vad.

Motargument är att säga emot (förra nivån) plus resonemang och/eller bevis. När det riktas direkt mot det ursprungliga argumentet kan det vara övertygande. Men tyvärr är det vanligt för motargument att riktas mot något lite annat. Rätt ofta när två personer argumenterar passionerat om något, debatterar de om två olika saker. Ibland är de till och med överens med varandra, men de är så uppe i käbblet att de inte inser det.

Det kan finnas ett legitimt skäl att argumentera emot något aningen annorlunda mot vad den ursprungliga författaren sa: när du upplever att denne missade pudelns kärna. Men när du gör det, måste du vara explicit och tala om att du gör det.

OH5. Vederläggning.

Den mest övertygande formen av oenighet är vederläggning. Det är även den ovanligaste, eftersom den kräver mest arbete. Det är så att oenighetshierarkin formas formar en sorts pyramid, på så vis att ju högre du kommer desto färre exempel finner du.

För att vederlägga någon behöver du antagligen citera dem. Du behöver finna tydliga bevis, ett stycke där allt du inte håller med om är vad du uppfattar som brister, och sen förklara varför det brister. Om du inte kan finna ett specifikt citat att vara oenig om, riskerar du att argumentera med en retorisk halmgubbe.

Vederläggning innebär oftast citat, men citat innebär inte nödvändigtvis vederläggning. Vissa författare citerar delar av sådant de inte håller med om för att ge intrycket av att ge en legitim vederläggning, sedan följt av ett svar så lågt som OH3 eller till och med OH0.

OH6. Vederlägga huvudpoängen.

Kraften i vederläggningen beror på vad du vederlägger. Den mest kraftfulla formen av oenighet är att vederlägga någons huvudpoäng.

Även på en nivå så hög som OH5 kan vi ibland möta avsiktlig oärlighet, som när någon plockar fram små poänger av en argumentation och vederlägger dem. Ibland är andan detta görs i, mer av en sofistikerad form av ad hominem än faktisk vederläggning. Till exempel, att korrigera någons grammatik, eller kasta sig över mindre misstag i namn eller siffror. Om inte den motsatta uppfattningen faktiskt bygger på sådana saker, är enda syftet i korrigerandet att misskreditera sin motpart.

För att verkligen vederlägga något krävs att man vederlägger dess huvudpoäng, eller åtminstone en av dem. Och det innebär att man explicit måste ge sig hän åt huvudpoängen. Så en verkligt verkningsfull vederläggning skulle se ut så här:

> Författarens huvudpoäng verkar vara x. Eftersom denne skriver: > >> > > Men det är fel av följande skäl…

Citatet du lyfter fram som felaktigt behöver inte vara det faktiska argumentet för författarens huvudpoäng. Det är nog för att vederlägga något det bygger på.

Vad det betyder

Nu har vi ett sätt att klassificera olika former av oenighet. Men vad är det bra för? Vad oenighetshierarkin inte ger oss är ett sätt att hitta en vinnare. OH-nivåer beskriver bara formen för ett påstående, inte om det är sant. Ett OH6 svar skulle fortfarande kunna vara helt misstaget.

Medan OH-nivåer inte sätter en lägre gräns för hur övertygande ett svar är, så sätter de en övre gräns. Ett OH6 svar kanske inte är övertygande, men ett OH2 eller lägre svar är aldrig övertygande.

Det mest uppenbara övertaget klassificeringen av oenighetens former ger är att det kan hjälpa människor att väga vad de läser. Det hjälper särskilt mot intellektuellt ohederliga argument. En vältalig talare eller författare kan ge intrycket av att fullständigt utplåna sin opponent endast genom att använda kraftfulla ord. Faktum är att det nog är den definierande kvalitén på en demagogi. Genom att ge namn på olika former av oenighet, ger vi kritiska läsare en nål för att smälla sådana ballonger.

Sådana etiketter hjälper författare också. Det mesta av intellektuell ohederlighet är oavsiktlig. Någon som argumenterar om tonläget i något han inte håller med om kanske tror att han verkligen säger något. Att ta ett steg tillbaka och se sin nuvarande position på oenighetshierarkin kanske inspirerar honom att försöka höja sig till motargument eller vederläggning.

Men den största nyttan av att vara oeniga väl är inte bara att det kommer göra konversationer bättre, det kommer göra människorna som har dem lyckligare. Om du studerar konversationer, kommer du finna att det är betydligt fler elakheter nere på OH1 än uppe på OH6. Du måste inte vara elak när du har en poäng att driva hem. Faktum är, att du inte vill det. Om du verkligen har något att säga, är elakhet bara ivägen.

Om människor blir mindre elaka genom att höja sig på oenighetshierarkin, kommer det göra de flesta av oss lyckligare. De flesta människor gillar egentligen inte att vara elaka; de är det för att de inte vet bättre.

Tack till Trevor Blackwel och Jessica Livingston för att de läste utkast till detta.

Och tack till Mattias Thurfjell och Christoffer Skogholt för att de läst utkast till min översättning av denna text.

Det här är en reflektion kring relationen mellan politisk praktik och moraliska övertygelser. Grundtanken i artikeln är att politisk aktivism, dvs. ett arbete för att förändra samhället och världen i en viss riktning, implicerar anspråk på att veta vad som är gott – eftersträvansvärt, och ont – vad som skall undvikas. Den som därför engagerar sig politiskt har också (implicit eller explicit) gjort anspråk på att det finns gott och ont.

Ändå är inte värdeobjektivismen, tanken att det finns objektivt eftersträvansvärda ”saker”, något självklart, ibland framställs den paradoxalt nog som något ”omoraliskt” av intellektuellt ohederliga postmoderna nihilister. (Intellektuellt ohederligt eftersom man vill avskaffa moralen men samtidigt ha en moralisk kritik gentemot de som menar att moralen är mer än tycke och smak.) Ofta ”rättfärdigas” denna kritik med att den som menar att det finns objektivt gott och ont därmed också gör anspråk på att kunna säga att någon annan inte ”bör” handla på ett visst sätt. Så här stod det i en kursbok i Mediekommmunikation; ”Medierna och moderniteten” i ett kapitel som tog upp om det fanns utrymme för en moralisk reflektion när man reflekterade över samhället förändringar:

Finns det en normativ eller etisk dimension i det nya slags offentlighet som skapas genom medierna? Denna fråga kan verka egendomligt gammalmodig för somliga. Det har nämligen blivit vanligt i vissa samhälls- och kulturteoretiska kretsar att betrakta den etiska reflektionen som en syssla från det förflutna, ett sista uttryck för ett lagstiftande förnuft som – fruktlöst och i vissa fall med ödesdigra konsekvenser – försökte härleda bindande principer för människors beteende.¹

Vän av (logiskt) tänkande kan ju fråga sig om inte de där ”ödesdigra konsekvenserna” inte implicerar en moralisk bakgrund mot vilken man kan bedöma konsekvenser som bra eller dåliga? Naturligtvis är det så, men det tycks som att så länge man inte gör sina värderingar explicita utan bara låter dem vara implicita, så är det ingen som kan kritisera dem. Därmed undandrar man sig kritik, genom att inte uttala det som ändå är normativt.

Mer skrämmande är följande slutsats:

Andra har föreslagit att man (…) skulle avskaffa [den etiska reflektionen] helt och hållet: etiska föreskrifter kan, hur övergripande de än är, bara verka hämmande på jaget och begränsa dess skapande bildning. Moralen bör lämna plats för en jagets estetik, för en föreställning om jaget som fritt och kontinuerligt återskapas över tiden.²

Ett sånt här resonemang kan ju göra att man baxnar. Den etiska reflektionen har alltid, sen Aristoteles bland annat, sett som en väg för att hitta handlingsprinciper som gör att människan blommar, förverkligar sin potential, i relation till andra. Det är bara om man antar en felaktig människobild som etik och självförverkligande ställs emot varandra.

Ur ett kristet perspektiv är människan skapad till Guds avbild och kallad att förverkliga denna avbildlighet i sitt liv. Det gör hon bland annat genom att vara kreativ, genom att leva i kärlek, genom att uppskatta skönheten, med mera. Den treenige Guden är ju själv en gemenskap, och det innebär att det högsta sättet att ”vara” på, är att leva i kärleksfull gemenskap. Människans kallelse att förverkliga sin potential är inte ett hot mot sin nästa, så att etiken skulle hämma hennes blommande. Tvärtom, eftersom den Gud till vars avbild vi har skapats själv är kärlek.

Den oerhört perverterade människobild som ligger till botten för ett sånt resonemang som menar att ”etiken ska lämna plats för jaget” bygger på att människan förverkligar sig själv genom att exploatera och inte genom att tjäna.

Men god politik, handlar om att tjäna samhället och de människor som finns där i.

Om det inte finns något ”rätt” och ”fel” som eventuella makthavare måste rätta sig efter, så finns det inget försvar mot fascismens grundtes att ”might is right”. Som Moussolini skrev:

If relativism signifies contempt for fixed categories and men who claims to be bearer of an objective, immortal truth, (…) then there is nothing more relativistic than fascistic attitudes and activity.(…) From the fact that all ideologies are of equal value, that all ideologies are mere fictions, the modern relativist infers that everybody has the right to create for himself his own ideology and to attempt to enforce it with all the energy of which he is capable.”³

Efter den här inledningen där jag har försökt visa att moral inte är ett hot mot människans självförverkligande (fast mer borde sägas) går jag vidare och försöker mer grundligt argumentera för hur en politikers utsagor i allmänhet (implicit) förutsätter en objektiv normativitet, det vill säga en objektiv moral.

Politik och moral

Man kan tala om moral ur ett deskriptivt och/eller ett normativt perspektiv. Att tala om det ur ett deskriptivt perspektiv skulle innebär att säga saker som att ”du skall inte döda” är en av den judisk-kristna etikens normer. Men det vore märkligt att tro att man kan relatera till ”moral” fullständigt och på ett rättvisande sätt ur ett enbart deskriptivt perspektiv eftersom moralen till sin kärna är normativ, det är nämligen moralens normativa anspråk som gör den just till moral. En utsaga som enbart är deskriptiv är därför aldrig en moralisk utsaga. Att tala om moral enbart deskriptivt innebär att tala om fenomenet moralföreställningar, utan att uttala sig om det som moralen uttalar sig om; nämligen om gott och ont, rätt och fel. Om vi vill förhålla oss till moral på ett rent deskriptivt plan, innebär det att vi får hålla oss till triviala slutsatser av typen ”det finns olika moralföreställningar som ser ut så och så” och aldrig fälla några omdömen om att något är mer moraliskt än något annat. Moral är ju till sin kärna normativ och handlar om vad som är det goda och därmed det rätta att göra. Politik handlar om att hitta medel för att nå mål; ett bättre samhälle. Målet för politiken är alltså moraliskt. För den som vill nedtona den moraliska dimensionen i politiken, gäller det att göra politikens roll så liten som möjligt. Men det är tveksamt om detta i sig kan betecknas som en moraliskt neutral inriktning, tvärtom innebär detta också en människosyn.

Värdeobjektivism och –relativism/nihilism

I den politiska idéhistorien brukar man göra en distinktion mellan tänkare i värdeobjektivister och värderelativister[4]. Till den förra gruppen hör sådana som räknar med att det finns gott och ont och inte bara olika uppfattningar om gott och ont, till den senare räknas de som menar att det inte finns gott och ont utan bara olika föreställningar. Till den senare gruppen kan vissa höra som talar om en ”relativ” och inte ”objektiv” moral, och benämns därför ibland ”kulturrelativister”. Detta är dock inte en medelväg mellan värdenihilism och värdeobjektivism, eftersom det finns ett inneboende dilemma i den kulturrelativistiska hållningen, nämligen; menar man att det finns objektivt ”gott” men att det skiljer sig från kultur till kultur hur detta bör manifesteras och realiseras, eller menar man bara att föreställningarna om objektivt ”gott” skiljer sig från kultur till kultur (och att det inte finns något annat än föreställningar)? Den som lite slarvigt antar beteckningen värderelativist har kanske vissa moraliska frågor i huvudet, men menar inte att alla moraliska hållningar skulle vara lika acceptabla. I så fall räknar denna person i alla fall med en objektiv moralisk verklighet, och borde mer rätt kallas värdeobjektivist. En värderelativist som menar att alla moraliska hållningar är lika acceptabla är i praktiken värdenihilist. Det är också mellan dessa två hållningar som den filosofiska skiljelinjen går, nämligen om gott och ont överhuvudtaget existerar, eller om det inte gör det. Mycket få människor är nihilister i praktiken. Och vi är mycket sällan benägna att acceptera att någon annan beter sig som om nihilismen var sann. Moraliska principer finns överallt där människor finns. Men oftast menar man med ”värderelativist” att personen inte bara är lite osäker på vad som rätt eller fel, utan att det inte existerar. Den senare uppfattningen är ofta kombinerad med en materialistisk ontologi. Under antiken existerade båda tankesystemen.

Nyttoetiker och naturrättsetiker – instrumentella och intrinsikala värden

I Upptäckten av framtiden betecknas skillnaden mellan värdeobjektivister och värderelativister som en skillnad mellan nyttoetiker och naturrättsetiker. Innebörden är att en naturrättsetiker menar att det finns vissa saker som det är intrinsikalt fel att göra, medan nyttoetikern ”bara ser till konsekvenserna”. Denna distinktion kan vara lite förvillande, eftersom den kan ge intrycket av att nyttoetiken skulle vara en etik som klarar sig utan idéer om gott och ont. Frågan är dock om så är fallet. Nyttoetik är en etik som vill bedöma handlingar utifrån deras konsekvenser. Men konsekvenserna måste ju själva bedömas såsom goda och eftersträvansvärda – eller dess motsats. Skillnaden mellan naturrätt och nyttoetik kan illustreras genom att reflektera över skillnaden mellan ”instrumentella” och ”intrinsikala värden”. Intrinsikala värden är egenvärden, och saker som har intrinsikala värden är goda i sig[5]. Instrumentella värden har saker vars bieffekter är goda. Ett exempel på det skulle kunna vara en cykel, en cykel har ett instrumentellt värde för den som vill ta sig snabbt mellan olika platser. För någon som bara accepterar materiella fenomen kan intrinsikala värden knappast accepteras, eftersom detta förutsätter en metafysisk dimension. Vissa vill av detta skäl också hävda att enbart instrumentella värden finns. Instrumentellt värde har då allt som leder till något som är ”eftertraktat av någon”, men saken är inte objektivt eftersträvansvärd, vilket skulle innebära att den vore innehavare av en objektiv ”godhet”.

Är dilemmat därmed löst för materialisten? Det är tveksamt, eftersom om vi bara accepterar ”instrumentella värden” så menar vi ju egentligen att olika mål inte kan vara olika bra, utan bara att olika mål kan vara eftertraktade av olika personer och att olika medel kan vara olika effektiva för att nå det målet. Någon måttstock att rangordna mål finns inte, vilket är ett problem för den som vill bedriva politik. Framförallt sen efter upplysningen har den materialistiska ontologin blivit alltmer inflytelserik i Europa, den fanns under antiken, men var i princip frånvarande under medeltiden. Detta har fått som en logisk följd att värderelativismen eller värdenihilismen blivit den dominerande ideologiska eller filosofiska utgångspunkter i många kretsar. Denna utveckling mot materialistisk ontologi når en slags kulmen i början och mitten av 1900-talet i den logiska positivismen. Kärnan i den logiska positivismen är att det bara finns två typer av ”meningsfulla utsagor”: naturvetenskapligt verifierbara påståenden samt logiska tautologier. Den logiska positivismen är en materialistisk modern filosofi som vill reducera alla fenomen till materiella fenomen. Då den växte fram konstaterade dess företrädare att den inte kunde placera in de moraliska utsagorna till att vara vare sig empiriskt verifierbara (eftersom de är oåtkomliga med naturvetenskapens metoder) eller logiska tautologier av typen ”alla trianglar har tre kanter”[6]. Filosofiprofessorn A J Ayer formulerade vad som blev lösningen för de logiska positivisterna; nämligen tesen att moraliska utsagor endast är uttryck för känslor, en lära som kallas för emotivism. Enligt Ayer uttalar sig inte moraliska utsagor om något i verkligheten, utan är enbart en indikation på vad den som uttalar sig känner. Därför kan man inte heller vara oenig i moraliska frågor; en viss person ger uttryck för en känsla, och en annan person för en annan känsla. Att argumentera rationellt om moral är i såfall meningslöst – det är som att argumentera för vilken religion som är sann samtidigt som man förnekar allt religiöst. Enligt Svante Nordin i Filosofins historia (2003) innebär den här synen en moralupplösning med klara implikationer för politiken:

”Om jag säger ”det var orätt av dig att stjäla pengarna” säger jag inte mer än om jag sagt ”du stal pengarna” i en ton av motvilja. De moraliska satsernas funktion är inte att uttala något om verkligheten utan att ge uttryck för känslor. De kan närmast jämföras med utrop eller befallningar. Därför kan det inte finnas något som etisk oenighet i strängare mening. Vid moraliska och politiska meningsdifferenser finns det noga taget inget att vara oenig om (så länge man är överens om fakta). Den ene ger uttryck för en känsloreaktion, den andre för en annan. Det är allt”⁴

All rationell argumentation förutsätter en inre logik, och all logik förutsätter premisser som i alla fall potentiellt kan vara giltiga. Om jag skall argumentera för eller emot det moraliska värdet i ett visst handlande behöver jag en premiss som innebär att det faktiskt finns moraliska värden. Den materialistiska ontologin innebär dock att inga moraliska intrinsikala värden finns, och moralisk diskussion är i så fall meningslös.

Det verkar alltså som att moralbegreppets upplösning leder till politikens upplösning. Om vi inte menar att politiken enbart skall hitta effektiva medel och inte fundera över mål. Men politik handlar ju snarare om att hitta medel för att uppnå mål. Det handlar om att reglera de krafter som finns i samhället för att uppnå vad man menar är ett ”gott samhälle”. Dessa mål måste ju bedömas som goda eller eftersträvansvärda. Att vara oenig om effektiviteten i ett visst medel är inte ovanligt i politiken – men det man förebrår en politikerkollega för om denne argumenterar för en ineffektiv metod är ju att metoden inte leder till det goda målet lika snabbt som en annan metod. Det är dock inte effektiviteten som sådan som är målet, utan själva målet. Och själva målet kräver också etisk reflektion.

Den moraliska dimensionen behövs för att kunna avgöra vad som skall vara politiska mål. Politisk ideologisk diskussion är alltså en moralisk diskussion. Dessa mål är inga vi kan räkna fram med naturvetenskapens metoder, utan de handlar om moraliska överväganden om vad som är rätt.

Jag menar alltså att moral och politik hänger ihop och att en rent materialistisk ontologi är otillräcklig för den som vill bedriva politik. Men, kan man inte bara hävda en syn på att moral är en social konstruktion? Det kan man göra, men i såfall har man också godkänt att ”makt ger rätt” eftersom det inte finns någon möjlighet att komma fram till något som är rätt i sig, utan bara en möjlighet att etablera det som jag tycker är rätt, eller min kultur. Efter andra världskriget har begreppet ”mänskliga rättigheter” etablerat sig som ett begrepp med klara naturrättsliga anspråk, och frågan ställs där på sin spets; vad menar vi med de mänskliga rättigheterna egentligen?

(Artikeln bygger på ett PM i Statskunskap A som jag skrev våren 2006)