För det första bör det sägas att Helles inlägg är en reaktion på detta inlägg på DN Debatt, vilket är ett inlägg från nio av Svenska Kyrkans 13+1 (stiftsbiskoparna+ärkebiskopen) biskopar. I inlägget på DN Debatt för de nios skara fram förslaget att Svenska Kyrkan bör avsäga sig vigselrätten, med följande motiveringar:

Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.   …i stället får vi en smidig ordning som redan fungerar utmärkt runt om i Europa.   En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.   Staten behöver se till att samkönade par inte upplever sig diskriminerade. Samtidigt ska staten värna samvets- och religionsfriheten. Dessa två aspekter av medborgarnas fri- och rättigheter riskerar att kollidera. Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.

För en mer ingående genomgång av vad som sägs i de nios debattinlägg och vilket svar de övriga fyra stiftsbiskoparna gav i DN Debatt rekommenderar jag dessa båda artiklar på Dagen: Nio biskopar kräver att kyrkan fråntas vigselrätten (”kräver” är väl inte riktigt rätt ord, men, men…) och Biskopar kritiseras av kollegor. Vad tycker då Helle om de nio biskoparnas inlägg?

Biskoparnas inlägg är bedrövligt. En ohelig allians mellan ganska radikala teologer som är för homosexuellas rätt till äktenskap och starkt konservativa som är mot har bildats. Dessa svenskkyrkliga biskopar gör nu dessutom gemensam sak med högerkristna och evangelikala frikyrkor. Det är milt sagt pinsamt!

Vad som är milt sagt pinsamt är Helles sätt att argumentera – och detta är inget unikt för det förhandenvarande inlägget. Helle har ett intressant sätt att nedgöra de stackare som inte håller med henne. Lite kastar jag sten i glashus här, men jag menar att hennes sätt att hantera samtal är ovärdigt prästämbetet. Kort sagt: hon både pratar skit om och kastar skit på sina kollegor och det är inte OK. En kommentator på Helles blogg rekommenderade henne att läsa sitt stifts Codex Ethicus (pdf). Helle argumenterar framförallt med hjälp av kraftuttryck och skulle må bra av att både tänka efter och tagga ner lite innan hon publicerar sina inlägg. Utöver citatet ovan återfinns följande slagkraftiga uttryck i hennes inlägg. Tydligen så har biskoparna en ”iver att verka moderna” för att de talar om det mångkulturella samhället (för det gör aldrig Helle). Biskoparna vill också oreflekterat överge folkkyrkotraditionens kyrko- och samhällssyn. Helle menar också att biskoparna vill att kyrkan ska ”kunna fortsätta att diskriminera”, för att de lyfter fram det faktum att religions- och åsiktsfriheten riskerar att krocka med ”rätten att inte bli diskriminerad.” Biskoparna flyr sitt ”ideologiska och teologiska ansvar.” Biskoparna hukar istället för att ”stå upp för allas lika värde och bilda motstånd mot den diskriminering som i århundraden pågått mot homosexuella inom kyrkan.” Biskoparna ”värnar sin egen feghet i stället för folkkyrkans roll i det moderna samhället.” Och det här är ju klockrent olämpligt och borde kanske till och med leda till ett disciplinärende i domkapitlet: ”Och vad biskopar som Caroline Krook, Lennart Koskinen och Antje Jackelén gör i detta mörkersällskap är en gåta.” Hur kan en i Svenska Kyrkans ordning vigd präst tala om sex av Svenska Kyrkans biskopar (Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg, Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad, Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs, Ragnar Persenius, biskop i Uppsala, Hans Stiglund, biskop i Luleå och Sven Thidevall, biskop i Växjö) som ett ”mörkersällskap”?

Fråntaget dessa uttalanden och uttryck som bör tas avstånd från, vad säger Helle? Jag kan identifiera två tydliga ståndpunkter. För det första att kyrkan bör fortsätta fungera som ett slags social inrättning, såsom den gjort alltmer sedan Karl-Manfred Olssons tid som chefsarkitekt för folkkyrkotanken. Myndighetskyrkan håller på och ska avvecklas – var det inte det som skulle ske från år 2000 och framåt? För det andra att en principfråga som får konsekvenser för en ännu okänd mängd homosexuella som vill ingå äktenskap i en kyrklig ordning ska och måste medverka till att de präster som har tveksamheter kring eller helt tar avstånd från en sådan ordning lämnar Svenska Kyrkan, även om det innebär att dessa prästers frihet kränkts.

Helt ärligt förstår jag mig inte på Helle och andra som inte ser vilka följder ett sådant tvång skulle få för Svenska Kyrkan. Jag kan bara tro att de inte ser, för om de ser vilka följder det skulle få skulle det innebära att de både har en ganska inskränkt syn på vad en kyrka är och tänker ganska själviskt. Varför kan vi inte försöka hantera att vi tycker och tänker olika? Ska splittringar tvingas fram för varje fråga som både rör grundläggande teologiska teman och som det finns två eller fler starka åsikter om, så kommer Svenska Kyrkan krympa på många sätt. De nio biskoparnas förslag rymmer omsorg om både heterosexuella, homosexuella och om Svenska Kyrkan. Det är den kompromiss vi behöver: dels så får homosexuella möjlighet att sammanvigas i en kyrklig ordning och dels så får både de präster som ännu inte tydligt tagit ställning för eller emot en sådan ordning och de som tydligt tar ställning mot en sådan ordning möjlighet att fortsätta verka som präster i den kyrka de tillhör, tjänar och älskar.

I omsorg om sig själv, så borde Svenska Kyrkan avsäga sig vigselrätten. Behåller vi vigselrätten och ett statligt krav för vigselförrättare blir att de ska vara beredda att sammanviga både hetero- och homosexuella par, så kommer vi få problem. Inte bara kommer många kompetenta präster sluta verka som präster i Svenska kyrkan (inte med det sagt att de alla kommer att lämna Svenska Kyrkan), utan många engagerade gudstjänstfirare kommer att följa med präster som väljer att överge Svenska Kyrkan för andra sammanhang. Det tror i alla fall jag och det vill jag inte se. Men jag och Helle Klein ser nog lite olika på saker och ting.

Helle: att ”ganska radikala teologer” och ”starkt konservativa” kan samarbeta, är det verkligen något att ”få huvudvärk av” och förfasas över? Är det inte en glädje? Jag bara undrar.

Biskopen i Dovers stift, Stephen Venner, började gråta när han sade att han skämdes över sin kyrka som ignorerar dem som motsätter sig beslutet.

Det beslut som hänvisas till är generalsynodens beslut att göra det möjligt för kvinnor att vigas till biskop. Jag håller med David, som här om dagen kommenterade samma beslut – det är ett glädjande beslut, både för de präster i Svenska kyrkan som är vigda av kvinnliga biskopar (som härmed kan söka tjänster i Church of England) och för dem av oss som menar att kvinnor har samma möjlighet att tjäna Kyrkan i prästämbetet som män har. Däremot är det inte glädjande för dem som av olika skäl inte menar sig kunna tjäna under en biskop som också är en kvinna, därav Stephen Venners tårar på generalsynoden.

Dagen återger ärkebiskop Rowan Williams ord som att han

kommit fram till att det behövs någon form av bestämmelser för dem som inte accepterar kvinnliga biskopar. Samtidigt sade han sig vara djupt olycklig över lösningar som innebär strukturell förödmjukelse av de kvinnor som valts till biskopar och som leder till att deras auktoritet ifrågasätts.

Jag har stor respekt för Rowan Williams, men då det handlar om både det faktum att det finns präster och biskopar i Church of England som inte godtar en kvinnas auktoritet som präst eller biskop, och det faktum att det krävs en struktur för att lösa detta – är det inte en olycka och en smärta man måste hantera som kyrka om en utbrytning á la Missionsprovinsen inte ska bli den slutgiltiga ”lösningen”?

Det som berör och upprör mig när jag läser om biskop Stephen Venners tårar är det uppenbara – de handlar om kärlek till kyrkan och den tradition som hon står i, inte att strukturellt förnedra eller nedtrycka kvinnor. Om det inte handlade om det skulle väl inte en biskop ställa sig och gråta på en generalsynod – om man inte menar att det var grinolletårar, en liten pojkes oförmåga att hantera att andra inte tycker och beslutar som han gör och vill. Det skulle vara förnedrande att göra en sådan tolkning.

De som, så uttömmande, benämns ”traditionalister” riskerar väl också att bli strukturellt, om inte förödmjukade, så åtminstone undanskuffade? Varför kan det inte handla om ett givande och ett tagande? Som jag uppfattat det vill ”traditionalisterna” i Church of England att en struktur tas fram som möjliggör för både de som godtar kvinnor som präster och biskopar och de som inte gör det, att tjäna kyrkan – medan de ”progressiva” inte vill att det finns någon typ av struktur som ens implicerar att det kan finnas olika åsikter om kvinnors möjlighet att vigas till präst och biskop.

Vilka är det egentligen som är obarmhärtiga, hårda och ovilliga till kompromisser som visar på kyrkans enhet? Varför är det så ofta den ”traditionella” linjen som får ge vika? Varför kan vi inte vara öppna med och omfamna det faktum att det finns olika linjer och läger i våra samfund som har mer eller mindre goda argument för och emot olika företeelser? Varför kan vi inte, istället för att stenhårt driva en linje, lyfta fram det faktum att vi inom ett och samma samfund kan ha olika inriktning i både teori och praktik? Kan den rikedom som det innebär att olika åsikter och erfarenheter faktiskt finns inte få lyftas fram som en skatt istället?

Det är svårt att vara och visa barmhärtighet – det innebär att man måste vara villig att lägga till sidan något av sig själv och sitt egna. Vår kallelse är att vara en kyrka som visar på enhet i Kristus, inte i åsikter. Är vi inte villiga att vara generösa i vår hållning gentemot de vi inte håller med kommer vi till slut bli en enfaldig kyrka istället för en enhetens kyrka.

Detta inlägg är sedan tidigare publicerat på min (Davids) blog Postmodern vadå?, men återkommer här som ”favorit i repris” inför framtida delar av denna bloggserie.

Introduktion

Magnus Malm är en författare som nog rätt många i den svenska kristenheten känner till, med böcker som Vägvisare och Bildfaktorn mfl… Förra året kom han ut med en ny bok Viskningar från katakomberna – Skisser för en kristen motkultur. Det är den boken jag nu har fått i händerna och nästintill sträckläst genom de senaste dagarna (mellan varven har jag också skrivit lite recensioner i en litteraturkurs på teologen).

Min plan är att skriva lite reflektioner utifrån denna bok, kanske du också läst/läser den? Oavsett är du lika välkommen att bidra med dina reflektioner.

Början

Malm börjar med att skriva om hans grundläggande övertygelse som präglar hela boken, nämligen: Den här boken är skriven i övertygelsen att den kristna kyrkan i grunden inte kan förnyas genom någonting som ligger utanför henne […]

Att se världen med båda ögonen

Det första som möter mig är GP-krönikans berättelse om prästerna som varken såg ut eller betedde sig som präster. Och författarinnan undrar om det bara är något inre som är fördolt för omvärlden som Gud gör med dessa gudsmän och -kvinnor.

Det är början på en bok som i sin helhet försöker ta sig an detta med kultur och kristen tro. Och han gör det på ett fantastiskt sätt, tycker jag.

Malm tar upp dubbelheten i relationen till världen genom att beskriva det goda Gud har lagt ned i världen och hur absurt det är när vi inte ser och kan njuta av det för vi är andliga när vi är kristna. Eller för den delen tackar ja till allt vad världen har att erbjuda utan att inse att världen är bristens rike och den är det som inte har böjt sig för att tjäna Gud.

Man kan vara så rädd för synden att man inte vågar göra någonting och stänger in sig i en kristen sub-kultur och inbillar sig att man är säker där. Och sen börjar man undra varför väckelsen aldrig kommer…

Eller så förnekar man synden som en realitet inom varje människa och som bäst pratar om synd som något strukturellt. Och när man som bäst definierat bort alla ”problem” som den moderna människan kan stöta på i kyrkan så finns det inte längre några kvar.

Tack vare den skillnad mellan andligt och profant lyckades man i och med Upplysningen slå in en kil mellan kristen tro och världen. Och på det verkar, i mina ögon, de kristna svarat på två sätt.

Liberalismen skalar bort allt som stöter sig med den ”världsliga” kunskapen, så som naturvetenskap. Undren förklaras bort likaså jungfrufödelsen och uppståndelsen blir ”något fantastiskt” som skedde utan att kunna tala om det som en verklighet. Kontentan av det i mina ögon är att man står utan någon hållbar grund för sin övertygelse.

Konservatismen skalar å andra sidan bort allt ”värdsligt” och man fokuserar på det ”andliga” istället. Att jag sätter citat-tecken runt begreppen beror på att det är en konstruerad skillnad man gör, man har i grunden gått med på den kil som slagits in mellan andligt och profant och säger att det andliga är det som gäller. En tråkig och möjlig konsekvens av detta är en form av gnosticism. Och jag har ju själv min bakgrund i denna del av kristenheten och tycker mig ha märkt av denna högre och mer ”andliga” kunskap som en del anser sig ha.

Det är förstås något av nidbilder jag målade upp nu men det härliga nu är att jag till del funnit en vän som håller med mig om detta – Malm. Han ska dock inte lastas för mina uttryck om saker, utan läs boken själv om du blir arg på mig och Malm, så du kan bli rättvist arg på honom så att säga.

För mig som konservativ, i grunden, så har jag de senaste åren fått upptäcka så mycket gott det finns i världen, förutom att jag också lärt känna min egna fallna människa än mer. Likaså hoppas jag att liberala kristna ska få lära känna att Gud faktiskt talar genom Bibeln och att han talar till oss idag både genom Ord och sakrament.

Utan Gud blir livet tomt och vi försöker istället fylla det med prylar, människor, vanor och med mera som kanske ger olika former av tillfredsställelse för stunden. Men som bara än mer understryker den tomhet alla bär inuti.

Detta var del 1 av en serie med inlägg som tar språng utifrån Malms bok. Kommentera gärna!!!