Begreppet ”apati” har, liksom ”askes”, en del negativa tankeanknytningar – apatin betecknar ju i vårt språkbruk ett tillstånd av fullkomlig viljelöshet, likgiltighet, håglöshet – frånvaron av livslust. Vad är då apatheia enligt Evagrios? Den är tankarnas, drifternas, känslornas tystnad – själens stillhet. Att Stillheten är något värt att eftersträva, att den är ett av de sätt vi bör närma oss Gud eller ett av de tillstånd vi kan försättas i när vi närmar oss Gud lär oss både Bibel och tradition. Men, vad är drifterna, känslorna och tankarna? Är de inte mitt innersta jag? Kan det verkligen vara nyttigt att ”tysta ner” dem, att undertrycka dem? På denna fråga kan vi svara: skulle jag inte finnas om mina tankar, drifter och känslor inte fanns? – eller, är det verkligen de som gör mig till mig? – eller, är de verkligen mitt allra innersta? Nej, jag är även om jag inte tänker, känner, drivs – mitt allra innersta är förankrat i Gud, inte i det förgängliga – inte i det som finns i, hos mig, och som det är så svårt att hålla styr på. De är en av förskingringens konsekvenser. Evagrios förklarar:

Om du har ett krus med vin, och flyttar detta ditt krus fram och tillbaka – hit och dit – då kommer du att märka att ditt vin blir uddlöst, blaskigt och härsket av bottensatsen. Men, om du låter detta ditt krus med vin stå länge, länge, länge – mycket länge på samma plats – då får du ett välmoget, aromatiskt, välsmakande vin. Har du tänkt på att det är likadant med ditt liv? Du kommer att märka hur väl det gör dig att förbli kvar där du är. Inled inte relationer med för många människor – det oroar bara sinnet och hindrar dig att gå stillhetens väg. Nej, gör allt du kan för att finna stillhet. Ja, varför inte likna en smart affärsman i just den saken – låt stillheten vara det kriterium utifrån vilket du prövar varje saks värde och så väljer du alltid det som främjar den.”

Evagrios talar om vikten av att stanna kvar och att stanna upp. Människan är inte skapad för att ständigt vara på gång, ständigt söka nya erfarenheter, nya intryck, nya vänskaper. Ett visst mått av leda, eller kanske snarare ett visst mått av ödmjukhet inför det alldagligas tristess, är något som måste räknas med om man vill gå Stillhetens väg – människans ständiga flykt från sig själv, från Gud, från platsen-där-hon-är bidrar bara till splittringen och försvårar för den som vill gå Vägen.

Detta kan tyckas något självmotsägande, då ”väg” verkar innebära ett visst mått av rörelse. Jag vill nog ändå vidhålla att ”Vägen” kan tjäna som en bild för vad det är att vara kristen, även om den väg man går som kristen inte nödvändigtvis alltid är ”i rörelse” i en kroppslig mening – rörelsen är framförallt mot Gud, och från allt som splittrar oss och gör att vi försakar det viktigaste av allt – gemenskapen med, tjänandet av och kärleken till Gud och medmänniskan. ”Öknen” kan också den tjäna som en bild för vad det är att vara kristen, även om bilden inte nödvändigtvis (men det kan den göra och har gjort!) avser en öken i meningen ”en plats där det finns mycket sand” eller motsvarande. Dessa två bilder för det kristna livet, vägen och öknen, finner vi bäst sammanställda i det första gudsfolkets ökenvandring som kan få fungera som en förebild – och kanske ett sätt att förstå – vad det innebär att vara kristen. Tiden i öknen var en folkets förberedelse inför intagandet av landet – vårt liv i ”öknen” är även den en förberedelse för ett annat land, himmelens.

En del av de gammaltestamentliga profeterna (till exempel Jeremia och Hosea) såg tillbaka på och talade om ökentiden som en reningens och förnyelsens tid. Jesu liv visade på att öknen (eller vildmarken) är en både en bönens plats och en kampens eller frestelsens plats (Luk 4:1-13). Också vi behöver rening och förnyelse, en förnyelse i bön och kamp för rening. Den” andliga öknen” kan vara en plats där detta får ske. Jag skulle vilja beskriva den andliga öknen som den plats där det blir uppenbart vad vi behöver be Gud hjälpa oss med – den är en ensamhetens, syndakännedomens, förtvivlans, hopplöshetens, misströstans plats. Den är en plats där öronbedövande tystnad råder – där hör vi röster inom oss som både manar oss till förändring och vädjar om hjälp – där hör vi våra tankar, där märker vi våra drifter, där utvärderar vi våra handlingar och där möter vi känslor vi bortfärdat som löjliga, störande, farliga. Apatin är frånvaron av allt detta – och för att nå dithän måste vi någon gång börja kämpa. Att kämpa för själens stillhet; att öva sig i stillhet – att söka det som främjar den och försaka det som hotar den.

Att ta ännu ett steg på Stillhetens väg.

Källor:
Samuel Rubenson, Omvändelsens väg, Silentium: Bjärka-Säby 2005.
Peter Halldorf, Tystnadens väg till inre vila, Forum Gränden: Stockholm 2006 (länk).

Till grund för Stillhetens väg ligger övning. Denna övning är det som i den gamla andliga vägledningen kallas askesis. Askesen är det fullkomligt grundläggande för denna vägledning; en del av de andliga fäderna och mödrarna gick så långt att de till och med sa att det inte går att bli frälst utan askesen. Vi frågar oss: ”Inte går att bli frälst?” – är vi inte frälsta av nåd? Den tidiga kyrkans vägledare hade en lite annan syn på frälsning än den vi protestanter i allmänhet har – man skilde inte så skarpt mellan frälsningen och helgelsen som vi idag ofta gör. I frågan ”hur blir jag frälst?” innefattar de sådana frågor som ”hur finner jag min avsikt som människa, det jag är skapad till, det jag är ämnad för – hur återfinner jag det som förskingrats i mitt liv – ja, hur går jag Vägen?” Askesen handlar om att öva sig i efterföljelse, ståndaktighet mot det onda och rening för att djupare kunna se in i Guds hemligheter. Askesen är, för att tala lutherska, bevarandet i tron – ett hjälpmedel för den dagliga omvändelsen – en hjälp att gå Stillhetens väg. Kort sagt, en käpp för Vägen.

Till begreppet ”askes” finns många negativa tankeanknytningar – vi tänker på självspäkning, självrättfärdiggörelse, gärningslära, kroppsfientlighet, världsfrånvändhet med mera – och ändå betyder ordet inte mer än just ”övning”. Kan inte en kristen, liksom en maratonlöpare tränar sig i uthållighet, träna sig för Vägen? Är ”övning” synonymt med ”självrättfärdiggörelse”? Jag tror inte att det måste vara så, även om det finns en uppenbar risk att den leder till det; här krävs vaksamhet. Denna risk medförde att de andliga vägledarna ständigt diskuterade vad som kännetecknade en rätt askes. Evagrios, som levde på slutet av 300-talet, menade att det var fyra företeelser, utifrån vilka man kunde vägledas i omfattningen, ihärdigheten och inriktningen av sin askes.

För det första skall askesen vara naturlig – det vill säga den har siktet inställt på det allmänmänskliga, det grundläggande som föda, sömn, tal, hörsel, syn, sexualitet o.s.v. Det är ju i hög grad sådant som splittrar oss och omöjliggör stillheten inför Gud. För det andra är askesen måttlig – det vill säga att det handlar om att finna medelvägen, den väg som inte bryter ned utan bygger upp, som är lätt och möjliggör för oss att ha målet i blickpunkten. För det tredje är askesen frivillig – det vill säga att den inte är ett Guds påbud, utan ett människors råd; dess omfattning och inriktning är ditt val. För det fjärde är askesen utan egenvärde – det vill säga att den inte är ett mål i sig, utan blott ett medel att gå på Vägen. Vi ska inte kunna berömma oss av att vi klarar av den regel vi själv satt upp, vi ska inte behöva klaga på att all världens brus omkring oss hindrar oss från att genomföra vår regel, ty det är i världen som askesen av nödvändigheten sker – det är ju där vi befinner oss. Samuel Rubenson sammanfattar askesen lysande i sin lilla bok Omvändelsens väg (s. 27):

Askesen är den grundläggande, absolut nödvändiga, vardagliga kampen mot att vara offer för nycker, drifter, egoism och bekvämlighet, den dagliga kampen mot en under synden förslavad vilja. Den är en sträng disciplin i det lilla, väl avvägd, uthållig och i längden mycket verksam.

Att öva sig i stillhet – att bedriva askes – är att försaka. En sak vi idag verkligen behöver lära oss, är att försaka. Vi vill ha allt omedelbart – allt genast. Inget går att vänta på och allt ska vi ha. Min stora kamp – om ni tillåter mig att bli personlig – är att försaka den ständiga uppkopplingen, redo att ta emot e-post, nya inlägg i RSS-strömmar, SMS, snabbmeddelanden, Skypesamtal och så vidare. Jag tror att vi alla i grund och botten är medvetna om sådant som hotar att binda oss på ett sådant sätt att det vi i slutändan försakar är vår gemenskap med Gud och med våra medmänniskor. Det förunderliga är att botemedlet mot detta är gemenskap med Gud och med våra medmänniskor – i bön och bekännelse av synd och tro, i läsning av bibel och andliga klassiker, men även genom att se på film och spela TV-spel tillsammans, spela innebandy och fotboll, skriva SMS och e-postmeddelanden och så vidare. Vi är inte kallade till att inte sysselsätta oss med det som hotar att splittra oss – de är en del av vad det är att leva i världen. Men, vi måste vara medvetna om att grunden för allt är gemenskapen med Gud på grund av och genom Kristus.

Askesen gör oss inte mer kristna – till det är den fullkomligt oförmögen och kristna är vi ju av nåd allena – men den kan hjälpa oss att se till att det vi försakar är det som hotar att splittra oss, förvirra oss och binda oss i synd, och inte gemenskapen med den treenige Gud till vilkens avbild vi är skapta. Askesen är inte på något sätt en ersättning för bönen, bibelläsningen, bordsgemenskapen och syskongemenskapen – däremot kan den vara en hjälp därtill – att öva sig i bönens och bibelläsningens lyhördhet – att vara en del i den enskilda beredelsen för bordsgemenskapen – att hjälpa oss att leva för våra medmänniskor snarare än för oss själva. När man inte ständigt dras och drivs åt olika håll blir det lättare att se verkligheten som den är, och det är ju i verkligheten både Gud och medmänniskan befinner sig – det är där vi är kallade att vara.

Källa:
Samuel Rubenson, Omvändelsens väg, Silentium: Bjärka-Säby 2005.

Det innehåll i dessa tre delar som betonas avgör hur en given kristen andlighet tar sig uttryck på en given plats i tid och rum. Givetvis kan, och kommer, en given typ av kristen andlighet vara väldigt olik en annan, beroende på kulturellt, politiskt, geografiskt sammanhang med mera. Poängen med denna inläggsserie är att synliggöra olika typer av andlighet – olika vägar på Vägen, så att säga.

Just Vägen är en av de viktigaste bilderna för vad det är att leva det kristna andliga livet. Kanske var det också därför Lukas berättade att kristna redan tidigt beskrev sig som ”tillhörande Vägen” och ”följande Vägen” (Apg 9:2; 24:14). Det är inte konstigt, att Vägen blev en viktig bild för de första kristna; de första kristna var ju judar och den judiska historien är på många sätt berättelsen om de vägar ett av Gud utvalt folk vandrar på. På samma sätt som Gud ledde folket ur den egyptiska fångenskapen genom öknen till det utlovade landet och ur den babyloniska fångenskapen genom öknen till Jerusalem, skall Gud leda Vägens folk genom öknen till det utlovade himmelska Jerusalem.

Hos Paulus kan vi se en viss förskjutning i synen på vad det innebär att vara på Vägen. En del skulle kanske kalla det ett förtydligande; Paulus talar om det andliga livet som ett lopp som skall fullbordas (2 Tim 4:7) och som alla kristna måste genomföra, vilket endast kan ske om vi fäster och håller ögonen på Jesus (Heb 12:1-2). Denna bild av det andliga livet som ett pågeånde lopp gör att Paulus kan betona behovet av ordning och hållning i det andliga livet, eller kort och gott övning.

Med det avslutar jag detta inlägg, som på ett lämpligt sätt leder in i nästa inlägg i serien Kristen andlighet, som kommer behandla Stillhetens väg.

Källa:
Alister E. McGrath, Christian Spirituality, Blackwell Publishing: Padstow 1999.