I ett husbygge måste man alltid börja med grunden. Hur mycket de som bygger huset än vill, kan de inte bygga husets tak före grunden. De är tvungna att bygga grunden först, oavsett väder. Och att gjuta en grund när det regnar, det är en nästintill omöjlig uppgift. Vi kan vara säkra på att en byggarbetare ganska ofta önskar att man kunde göra det Johannes dvärgen sa att man inte kan. Bygga uppifrån och nedåt. Få ett tak över oss, så vi kunde göra ett ordentligt arbete med grunden.

Och är det inte så med mycket i våra liv? Det kan kännas som om våra liv inte hade något tak. Som om vi ömsom stod i gassande sol, ömsom i ihållande regn – ömsom i friska vårfläktar, ömsom i kindbitande stormvindar. Ständigt avbryts vårt arbete med det vi ser som det grundläggande av oangenäma överraskningar. Aldrig fick vi tid att verkligen arbeta på grunden i våra liv. Aldrig fick vi möjlighet att lägga saker tillrätta. Aldrig kunde vi tjäna vår nästa utan att känna att tid och ork räckte till. Vi sneglar på våra grannars vällagda tak, putsade fasader och tänker att nog vore det lättare att leva för andra om man hade kommit så långt att man hade tak över huvudet. Vi vet att vi ska leva för varandra, men först måste vi bara ha ordning och reda i våra egna liv. Så bygger vi tak och väggar i våra livs hus – och får lugn och ro, överblick och trygghet. I alla fall för en stund, för vad händer i en storm med ett hus som inte har en bra grund?

Och visst tänker vi ofta så här när det gäller våra andliga liv i den lutherska traditionen? Vi tänker att vi måste jobba på vår tro, så att vi kan göra goda gärningar. Först frälsning, sen helgelse. Först det som har att göra med oss själva och den förändring som faktiskt måste ske i våra liv innan denna förändring kan flöda ur oss ut till den värld som vi är kallade till. Först oss, sedan medmänniskan. Tänka sig att det som borde vara grundläggande i våra liv plötsligt blev det vi ser som kronan på verket. Som en bonus vi inte kan räkna med, men som det är trevligt om man kan få med. Men något sådant har Jesus aldrig sagt! Han säger: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

I mötet med Jesu ord blir det uppenbart att lika lite som vi faktiskt älskar vår himmelske fader av hela våra hjärtan, själar, förstånd och vår kraft, lika oförmögna är vi att uppfylla det dubbla kärleksbudets andra del: att älska vår nästa som oss själva.

Och häri ligger poängen: att tjäna våra medmänniskor driver oss till Kristus, eftersom vi ständigt upptäcker att vi är i behov av förlåtelse och nåd. Vi tjänar inte och älskar inte varandra såsom vi borde. Paulus talar om att det i oss pågår en strid mellan anden och köttet – en strid i vilken köttet ständigt drar i vår vilja, så att vi gör det Gud befallt oss att inte göra. Och det är klart att vi kämpar mot dessa köttets handlingar – ingen vill väl kallas fiende, stridstupp, otuktig, intrigmakare eller något annat otrevligt. Det är en god kamp, för den driver oss till Kristus. Han som har blivit vår synd, blivit ett med vår fiendskap, våra strider, våra maktkamper, våra intriger och tagit på sig straffet för dem. Det finns därmed förlåtelse och i den förlåtelsen en sann frihet.

Därför kan och bör vi ständigt och med stor frimodighet vända oss till honom som är vårt enda hopp om att kunna älska och tjäna varandra i kärlek – till honom som är hörnstenen i varje kristen människas husbygge.

Han [Abba Alonios] sade också: ”Om jag inte hade kastat alltsammans omkull, skulle jag inte ha kunnat bygga upp mig själv.” (ALFA: Alonios 2)

Ibland känns det som om man lika gärna kan förstöra det man håller på med och börja om från början. Som barnets lek med Play-doh, när huset de formar inte blir riktigt likt det slott de hade tänkt sig. Som den som försöker skapa sin egen roman efter att ha fått göra en fantastisk läsupplevelse, men märker att orden inte håller för de känslor som ska förmedlas. Som Abba Alonios i sina försök att komma närmre Gud. Som du och jag när vi försöker ”skärpa oss” när det gäller bönen och bibelläsningen, när det gäller tjänandet av våra medmänniskor, när det gäller vårt förhållande med världsalltets Skapare.

Ibland måste saker få dö för att kunna leva. Våra drömmar måste ibland få sluta eftersträvas krampmässigt. Vår längtan måste ibland få vänta. Våra goda uppsåt måste ibland få stanna i tanken. Till vad tjänar vår egen strävan när vi ändå alltid innerst inne inte har ro?

Att kasta alltsammans omkull är att gradvis klä av sig det egna, att släppa förväntningar på andra och göra upp med sin självinkrökthet. Att bygga upp sig själv är att göra plats i sitt liv för Gud. Varken Alonios eller någon annan bland Öknens folk – eller någon annan för den delen – har kunnat bygga upp sig själv. Det har alltid handlat om att bygga ner.

Tomas Andersson Wij har i en av sina sånger, Oroshjärta, en talande rad: ”Du vet dom blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.” Det andliga livet handlar i hög grad om att nedmontera våra inre arméer, vars inbördeskrig hotar våra hjärtan. Arméerna heter frosseri, lusta, girighet, missnöje, vrede, leda, ärelystnad och stolthet. Mot dem står Öknens folks kamp, och vår inre. Dem skall vi bygga ner. Och när vi bygger ner, bygger Gud upp.

Då kan det som en gång var ett skinande bländverk, men nu är en ruin åter få byggas upp igen på den till synes oansenliga hörnsten som är Kristus.

När jag ställde frågan om min vän hade läst artikeln fick jag till svar att det var ”ett av det värsta” h*n någonsin läst. Artikeln handlade om Lagens plats i predikan i Svenska kyrkan. De som vet något om hur jag då tänkte om hur en bra predikan är kan tänka sig hur jag gick igång…

Nåväl, när vi pratat om artikeln ett tag frågade jag – efter det att jag (som jag nu minns det) effektivt argumenterat för hur en riktig predikan ska innehålla både Lag och Evangelium, rätt fördelade till de olika åhörarna – vad det var som egentligen var fel med artikeln. ”Men, det är så gammalt!” fick jag till svar. Idag kan jag förstå vad min vän menade, men förhållningssättet pekar på en inställning till det förgångna som är osund. Denna inställning möter jag idag allt oftare.

Antonius

Med inläggsserien Öknens vishet vill jag bidra med en glimt av den fantastiska värld vi möter i de visas, eremiternas, lärarnas, de galnas, enstöringarnas, läkarnas – ökenfädernas och -mödrarnas tänkespråk. Jag vill redan inledningsvis varna för två saker:

• Många av öknens tänkespråk är väldigt rakt på sak.
• Öknens tänkespråk kan underblåsa egenrättfärdighet.

Den första punkten är ganska självförklarande, men den andra kan behöva förklaras något. För det första, det jag nu säger om detta andra påstående säger jag utifrån egen erfarenhet, vilket innebär att det inte är något jag menar är slutgiltigen allmängiltigt. Dock tror jag att det kan ha en nästintill allmän giltighet; var och en får pröva sig själv, som med det mesta. Öknens tänkespråk vädjar ofta människor till bättring, en god och på alla sätt riktig vädjan. Men, vi människor har två typer av drift när det gäller bättring. Vi har en drift som innebär att vi vill göra vår himmelske Faders vilja, för att han älskar oss. Men, vi har också en drift som säger åt oss att vi ska bättra oss så att vår himmelske Fader ska älska oss – denna andra drift är inte god, tänker jag mig.

Av denna enkla anledning är det bra att vara vaksam och bedja när man umgås med öknens folk. Det som också är farligt med denna andra drift i förening med Öknens tänkespråk är att det lätt kan föra oss bort från Ordet. Jag har själv märkt det i mitt liv – att den ynkliga bibelläsning jag faktiskt lyckas hålla igång gärna ersätts av annat så fort jag upptäckt något annat, nytt, intressant jag tror mig kunna använda, vare det en ny bok om hur vi är kyrka i en postkristen tid, en medryckande predikant jag gärna och ofta lyssnar på eller en öknens vise. I allt skall balans finnas, så även här. Trots detta finns det mycket gott att lära och hämta.

Så om ni nu är redo, börjar vi. Välkommen till Öknens vishet!