Som artikeln mycket riktigt påpekar så kostar underhållet av alla gamla kyrkor (byggda före 1940) betydligt mer än de pengar Svenska kyrkan får av staten. Man får ungefär 460 miljoner och detta täcker mindre än hälften av kostnaderna.

Skulle prästlönetillgångarna beskattas skulle detta innebära en kraftig försämring av Svenska kyrkans ekonomiska läge, till detta kommer att från och med nästa år slår det genom med de odöpta barnen födda från och med 1992 och framåt. Från och med 1992 blev man inte längre medlem i Svenska kyrkan bara för att mamma och/eller pappa var det om man inte döptes. Vilket var fallet fram till dess. Det innebär att den uppväxande generationen inte är medlemmar i Svenska kyrkan om de inte är döpta eller om deras föräldrar inte ansökt om medlemskap åt dem. Eller förstås, om de själva går med i vuxen ålder.

Även om man är ganska positivt lagd och ser en möjlighet att kunna ”ragga” medlemmar, så går det förstås inte att komma ens i närheten av den situation man befunnit sig i tidigare.

Allt detta sammanfaller med att Svenska kyrkan har en mycket tydlig identitetskris. Titta bara på begreppet ”folkkyrka” och fråga både aktiva och icke-aktiva medlemmar i Svenska kyrkan och se vilka svaren blir…

Rubriken på blogginlägget visar lite på min inställning till folkkyrka. Min inställning är nämligen vi är inte en folkkyrka på grund av att vi har alla gamla kyrkor från medeltiden, inte heller för att en majoritet av folket är medlemmar i kyrkan. Vi är en folkkyrka därför att vi har en historiskt grundad uppgift att föra ut evangeliet om Guds nåd till Sveriges folk. Svenska kyrkan har organiserat sig med geografiskt indelade församlingar, för det var förnuftigt på medeltiden.

När städerna växte fram och väckelserörelsen ledde till frikyrkliga församlingar, stod man som ena parten i en konflikt. Där växte folkkyrkotanken fram, först hos J.A. Eklund och vidare hos Einar Billing med flera.

Den tanken är dock så många olika tankar nu, så vi måste fundera vilket spår vi vill fortsätta på.

För min del tycker jag det bara vore bra att sälja av lite kyrkor (eller som Stillsam föreslår, ge dem till staten) och istället sätta fokus på att församling är inte något man knyter till byggnader eller anställda, utan församlingen är människorna som lever i en kristen gemenskap och firar mässan.

Vad tycker du?

Men vore det bra med piratnärvaro i kyrkomötet?

En stor del av min personliga kritik mot hur Svenska kyrkan fungerar, är att det finns ett antal partier som har platser i kyrkomötet som i sin grund har en politisk agenda och inte en kyrklig, teologisk.

Det är en kritik som jag ser att alltfler har och det syns även numera i antalet personer som ställer upp för just partier som är utan partipolitisk tillhörighet. Och att antalet som ställer upp för de ”traditionella” partierna blir färre.

Att då ställa upp med ett partiprogram som enbart (inte som en brist, utan som fokus) handlar om informationsfrågor, känns för mig lite främmande. Svenska kyrkan ska ju vara en teologiskt driven organisation, inte av andra politiska agendor.

Fast så enkelt är det ju inte heller (så klart)!

För mig som kristen är det självklart att ha så öppna och transparenta system som möjligt i kyrkan. Och att byta över till Open Source-system och differentiera IT-miljön i kyrkan vore ju inte helt fel det heller. Och att satsa ordentligt på IT när det gäller kommunikation och närvaro på webben, är ju också något som borde vara en självklarhet egentligen…

Så visst, ett piratparti skulle ha mycket att tillföra i kyrkomötet, men mitt dilemma kvarstår, ska det inte också finnas ett teologiskt program?

The more we strive to secure a common good corresponding to the real needs of our neighbours, the more effectively we love them. Every Christian is called to practice this charity, in a manner corresponding to his vocation and according to the degree of influence he wields in the pólis. This is the institutional path — we might also call it the political path — of charity, no less excellent and effective than the kind of charity which encounters the neighbour directly, outside the institutional mediation of the pólis.

Det viktiga här, är bland annat, att påven betonar att kärlekens effektivitet är beroende av att vi försöker säkerställa vår grannes behov genom institutionella åtgärder – och att dessa inte är mindre viktiga än de som görs direkt utan den institutionella mellanhanden. Faktum är att i vår värld behöver vi institutionerna, och institutionerna måste också bedömas i enlighet med kristen etik.

Det har funnits en tendens att inte betrakta det strukturella planet som ett etiskt plan.

För en sammanfattning av encyklikan, se här: http://blog.sojo.net/2009/07/09/pope-benedict-on-the-global-economy/

/Christoffer

Det här är en reflektion över kontinuitet och förnyelse i teologin, en reflektion över vad ”aggiornamento” kan innebära.

”Aggiornamento” – begreppet som påven Johannes den XXIII myntade – kan syfta på (minst) två saker:

1. En attityd av öppenhet och intresse för omvärlden och dess frågor.

2. Ett intellektuellt försök (eller program) att formulera och förmedla den kristna tron i relation till de tankar, filosofier och vetenskapliga teorier som finns i samhället.

Jag menar att båda dessa saker ingår i kyrkans kallelse. Den första är ganska uppenbar för alla som har någon förståelse för vad begreppet ”kommunikation” innebär – och kyrkan skall lika lite som Gud vara en narcissistisk gemenskap. Det skall vara en utåtriktad gemenskap. Gud är kärlek, och det ingår i kärlekens väsen att vända sig till ”den Andre”. En del tycks mena att nummer två, det intellektuella programmet att formulera den kristna tron i dialog med samtidens tankar, alltid innebär ett illegitimt brott med traditionen. Detta finns dels hos (vissa) ”bibeltrogna” protestanter (som inte är så bibeltrogna som de tror) och hos ultra-traditionalistiska katoliker. Men det innebär en ofullständig förståelse för hur teologi har bedrivits av de som tillhör traditionens stora.

Idag läste jag i en bokrecension av boken ”Reforming Anthropological Theology” detta formulerat på ett mycket bra sätt:

Reforming Theological Anthropology is based on a simple idea, (…) that every great theologian in Christian history – including Murphy’s five classics – used the best available science and philosophy of their day (even if they were sometimes unaware of it) and attempted to articulate a faithfully biblical set of doctrines for the living church. This is what it truly means to be reformed. (…) It is a critical appropriation of what has come before in light of what is available now.

Vad jag främst vill fokusera på i citatet är detta att teologer och kristna filosofer i historien alltid har försökt att formulera den kristna tron i dialog med dåtidens ”vetande”. Detta innebär också att ”reform” inte är något som har med protestantism att göra, som istället har att göra med brottet av kyrkostruktur. (För att uttrycka det annorlunda: det nya med Luther var inte att han ville ”reformera” utan att han bildade en ny kyrkostruktur. Sen kan man förstås hävda att de reformer Luther ville genomdriva var sådana att de per definition också innebar en ny kyrkostruktur.)

Thomas av Aquino som är den största katolska filosofiska teologen; inkluderade den ”nya filosofin” på sin tid med den kristna tron; nämligen Aristoteles tänkande. För detta blev hans skrifter under en period förbjudna av biskopen i Paris.

Kort efter sin död blev han dock helgonförklarad, och har sedan dess setts som en modell för kristen filosofisk och teologisk reflektion.

Men det som vissa traditionalister, som inte vill att teologin skall kommunicera med samtidens frågor, (som ofta gillar Thomas av Aquino [vem gör inte det!]) i praktiken säger är att man får ”bara ställa Aristoteliska frågor till teologin.

Karl Rahner, (1904-1984) en stor förnyare av katolskt och kristet tänkande under 1900-talet, lät sin teologi kommunicera med evolutionsteorin. På detta vis, bedriver han teologi i Thomas efterföljd – inte för att han försöker svara på samma frågor – utan för att han just försöker integrera tron och förnuftet. Detta är för övrigt på det viset som Thomas framställs som förebild i påvens encyklika ”Tro och förnuft”:

In an age when Christian thinkers were rediscovering the treasures of ancient philosophy, and more particularly of Aristotle, Thomas had the great merit of giving pride of place to the harmony which exists between faith and reason. Both the light of reason and the light of faith come from God, he argued; hence there can be no contradiction between them.44 More radically, Thomas recognized that nature, philosophy’s proper concern, could contribute to the understanding of divine Revelation. Faith therefore has no fear of reason, but seeks it out and has trust in it. Just as grace builds on nature and brings it to fulfilment,45 so faith builds upon and perfects reason.

Det tycks mig som att den protestantiska traditionen inte har gjort detta rättvisa. I förlängningen innebär, menar jag, den  protestantiska oviljan att tolka skapelsen teologiskt – att låta skapelse och tro samtala och samverka – en förnekelse av att Gud är Skapare, och att människan som Guds avbild med nödvändighet är en förnuftsvarelse.

Som dominikanerprästen Anders Piltz säger i boken En värld av sådan skönhet:

Vad naturforskningen tror sig kunna säga med någorlunda säkerhet, det måste inkorporeras i en kristen skapelseteologi om den vill göra anspråk på att vara en seriös hjälp för de troende att genomreflektera trons innehåll i överensstämmelse med mänsklig värdighet. Förnuftet finns ju till för att användas.

Det vi dock har i vår tid, speciellt i Sverige tror jag, är en oerhört utbredd okunskap (och det gäller även mig själv, för jag har i princip bara insett att jag är okunnig, vilket kanske är mer än de flesta) om vad de äldre filosoferna och teologerna säger.

Både teologerna och filosoferna har mycket att ge oss, som kan hjälpa oss med dagens frågor. Många frågor är dessutom tämligen lika! Det är verkligen synd att vi inte får en grund i den västerländska idéhistorien, utan bara får höra tänkare från 1900-talet.  Det gäller även teologin.

Det kan man säga utgör ”modernisternas historielöshet”.

Det partipolitiska systemet, som jag tror är ett av huvudskälen till problemen (i konkurrens med den a-konfessionella prästutbildningen) med dagens Svenska Kyrka, försvinner inte av poänglöst gnäll.

Ändå verkar det kanske som att jag ska stämma in i den kören nu. Jag citerar från ”sökkriterierna” för ny biskop i Stockholms stift:

Christina Schnackenburg (m), inledde dagen med att berätta om vilka stora krav som ställs på den blivande biskopen.

Den biskop vi söker bör ha Sokrates vishet, Jobs tålamod, en flodhästs tjocka hud, industrichefens organisationsförmåga och inte minst skådespelarens charm, citeras hon på Kyrkans tidnings webbsida.

Inte ett enda ord om: teologi, förmåga att entusiasmera och stärka människor i deras tro, förmåga att göra tron begriplig, att kommunicera Guds vishet.

Ingenting om förmåga att predika. Ingenting om diakoni. Ingenting om det som Kyrkan håller på med, eller ska hålla på med.

Jag tror att min egen favorit är Martin Modeus och även om organisatorisk förmåga är viktig, så måste vi ju ha en biskop som kan vara inspiratör för präster och som inte bara är en utmärkt organisatör och medialt skicklig.

Se en intervju här: ”Jag vill få människors hjärta att brinna” i ”Hemmets journal”. Där hittar jag följande citat:

Martins modell är enkel. Den grundar sig i relationen mellan Gud, våra medmänniskor och oss själva.  –?När Jesus förklarar hur vi människor ska vara mot varandra, hur vi ska leva tillsammans säger han: ”Älska Gud över allting och älska din medmänniska som dig själv”. Detta måste vara det centrala i gudstjänsten, att den blir en väg för oss att hitta varandra, säger Martin.

Martin säger att det centrala i gudstjänsten ska vara att vi ska hitta varandra – men det är ju också att vi ska finna och möta Gud. Det gör vi ju ofta förvisso genom varandra, men det bör ju ändå sägas.

–?Men för att komma dit kan inte gudstjänsten handlar bara om timmen mellan 11 och 12 på söndagar. Församlingen, genom gudstjänstgrupper, måste träffas innan och förbereda högmässan tillsammans. Dela upp arbetsuppgifterna så att inte ett litet fåtal gör allt jobbet. Det är mycket bättre att många hjälps åt. Det ska tändas ljus, dukas fram nattvard, ringas i kyrkklockor. Det finns plats för alla – även barnen.

Det tror jag är helt sant – att inte kyrkan isoleras till en timme på söndagen. Hans exempel kan kanske låta rätt banala, men gemenskap (som inte är banalt) kan växa ur något som kanske tycks banalt.

Dessutom är det inte banalt om man ser det som en del i gudstjänsten.

–?Kanske leder det här förberedande arbetet till att folk börjar prata. Man ringer varandra, någon hittar en vän att be tillsammans med och den som har ont i benet kan få skjuts så att han eller hon får möjlighet att ta sig till gudstjänsten. Här skapas en plats för umgänge. –?Fungerar det så kan vi inom kyrkan hjälpa till att göra trasiga människor hela. Vi kan hjälpa ensamma människor att hitta varandra. Och vi kan få varje enskild människa att hitta djupet i sig själv.

Det som är grundproblemet i en kyrka som bara försöker få folk att komma då och då, och gärna att det är många, många som kommer då, på dessa enstaka högtider, t.ex. julafton eller när det kan vara, är att en sån kyrka på djupet inte kan hjälpa människor, och därför inte vara relevant.

Vill vi verkligen vara en kyrka som är ett pikant inslag i andra människors julfirande?

Det låter inte som en kyrka som hjälper människor i deras utsatthet och i deras djupaste längtan. I Svenska Kyrkans förtvivlade kamp att ”såga ner” sina trösklar – vilket man tror man gör om man tar bort innehållet – så har man istället slutat att attrahera till överlåtelse. Det enda som en sådan kyrka kan göra är att inbjuda till kulturell förströelse.

Och det låter inte så mycket som frälsning och glada nyheter, det låter mer som något som välmående medelklass kan ägna sig åt.

/Christoffer

För det första bör det sägas att Helles inlägg är en reaktion på detta inlägg på DN Debatt, vilket är ett inlägg från nio av Svenska Kyrkans 13+1 (stiftsbiskoparna+ärkebiskopen) biskopar. I inlägget på DN Debatt för de nios skara fram förslaget att Svenska Kyrkan bör avsäga sig vigselrätten, med följande motiveringar:

Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.   …i stället får vi en smidig ordning som redan fungerar utmärkt runt om i Europa.   En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.   Staten behöver se till att samkönade par inte upplever sig diskriminerade. Samtidigt ska staten värna samvets- och religionsfriheten. Dessa två aspekter av medborgarnas fri- och rättigheter riskerar att kollidera. Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.

För en mer ingående genomgång av vad som sägs i de nios debattinlägg och vilket svar de övriga fyra stiftsbiskoparna gav i DN Debatt rekommenderar jag dessa båda artiklar på Dagen: Nio biskopar kräver att kyrkan fråntas vigselrätten (”kräver” är väl inte riktigt rätt ord, men, men…) och Biskopar kritiseras av kollegor. Vad tycker då Helle om de nio biskoparnas inlägg?

Biskoparnas inlägg är bedrövligt. En ohelig allians mellan ganska radikala teologer som är för homosexuellas rätt till äktenskap och starkt konservativa som är mot har bildats. Dessa svenskkyrkliga biskopar gör nu dessutom gemensam sak med högerkristna och evangelikala frikyrkor. Det är milt sagt pinsamt!

Vad som är milt sagt pinsamt är Helles sätt att argumentera – och detta är inget unikt för det förhandenvarande inlägget. Helle har ett intressant sätt att nedgöra de stackare som inte håller med henne. Lite kastar jag sten i glashus här, men jag menar att hennes sätt att hantera samtal är ovärdigt prästämbetet. Kort sagt: hon både pratar skit om och kastar skit på sina kollegor och det är inte OK. En kommentator på Helles blogg rekommenderade henne att läsa sitt stifts Codex Ethicus (pdf). Helle argumenterar framförallt med hjälp av kraftuttryck och skulle må bra av att både tänka efter och tagga ner lite innan hon publicerar sina inlägg. Utöver citatet ovan återfinns följande slagkraftiga uttryck i hennes inlägg. Tydligen så har biskoparna en ”iver att verka moderna” för att de talar om det mångkulturella samhället (för det gör aldrig Helle). Biskoparna vill också oreflekterat överge folkkyrkotraditionens kyrko- och samhällssyn. Helle menar också att biskoparna vill att kyrkan ska ”kunna fortsätta att diskriminera”, för att de lyfter fram det faktum att religions- och åsiktsfriheten riskerar att krocka med ”rätten att inte bli diskriminerad.” Biskoparna flyr sitt ”ideologiska och teologiska ansvar.” Biskoparna hukar istället för att ”stå upp för allas lika värde och bilda motstånd mot den diskriminering som i århundraden pågått mot homosexuella inom kyrkan.” Biskoparna ”värnar sin egen feghet i stället för folkkyrkans roll i det moderna samhället.” Och det här är ju klockrent olämpligt och borde kanske till och med leda till ett disciplinärende i domkapitlet: ”Och vad biskopar som Caroline Krook, Lennart Koskinen och Antje Jackelén gör i detta mörkersällskap är en gåta.” Hur kan en i Svenska Kyrkans ordning vigd präst tala om sex av Svenska Kyrkans biskopar (Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg, Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad, Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs, Ragnar Persenius, biskop i Uppsala, Hans Stiglund, biskop i Luleå och Sven Thidevall, biskop i Växjö) som ett ”mörkersällskap”?

Fråntaget dessa uttalanden och uttryck som bör tas avstånd från, vad säger Helle? Jag kan identifiera två tydliga ståndpunkter. För det första att kyrkan bör fortsätta fungera som ett slags social inrättning, såsom den gjort alltmer sedan Karl-Manfred Olssons tid som chefsarkitekt för folkkyrkotanken. Myndighetskyrkan håller på och ska avvecklas – var det inte det som skulle ske från år 2000 och framåt? För det andra att en principfråga som får konsekvenser för en ännu okänd mängd homosexuella som vill ingå äktenskap i en kyrklig ordning ska och måste medverka till att de präster som har tveksamheter kring eller helt tar avstånd från en sådan ordning lämnar Svenska Kyrkan, även om det innebär att dessa prästers frihet kränkts.

Helt ärligt förstår jag mig inte på Helle och andra som inte ser vilka följder ett sådant tvång skulle få för Svenska Kyrkan. Jag kan bara tro att de inte ser, för om de ser vilka följder det skulle få skulle det innebära att de både har en ganska inskränkt syn på vad en kyrka är och tänker ganska själviskt. Varför kan vi inte försöka hantera att vi tycker och tänker olika? Ska splittringar tvingas fram för varje fråga som både rör grundläggande teologiska teman och som det finns två eller fler starka åsikter om, så kommer Svenska Kyrkan krympa på många sätt. De nio biskoparnas förslag rymmer omsorg om både heterosexuella, homosexuella och om Svenska Kyrkan. Det är den kompromiss vi behöver: dels så får homosexuella möjlighet att sammanvigas i en kyrklig ordning och dels så får både de präster som ännu inte tydligt tagit ställning för eller emot en sådan ordning och de som tydligt tar ställning mot en sådan ordning möjlighet att fortsätta verka som präster i den kyrka de tillhör, tjänar och älskar.

I omsorg om sig själv, så borde Svenska Kyrkan avsäga sig vigselrätten. Behåller vi vigselrätten och ett statligt krav för vigselförrättare blir att de ska vara beredda att sammanviga både hetero- och homosexuella par, så kommer vi få problem. Inte bara kommer många kompetenta präster sluta verka som präster i Svenska kyrkan (inte med det sagt att de alla kommer att lämna Svenska Kyrkan), utan många engagerade gudstjänstfirare kommer att följa med präster som väljer att överge Svenska Kyrkan för andra sammanhang. Det tror i alla fall jag och det vill jag inte se. Men jag och Helle Klein ser nog lite olika på saker och ting.

Helle: att ”ganska radikala teologer” och ”starkt konservativa” kan samarbeta, är det verkligen något att ”få huvudvärk av” och förfasas över? Är det inte en glädje? Jag bara undrar.

Biskopen i Dovers stift, Stephen Venner, började gråta när han sade att han skämdes över sin kyrka som ignorerar dem som motsätter sig beslutet.

Det beslut som hänvisas till är generalsynodens beslut att göra det möjligt för kvinnor att vigas till biskop. Jag håller med David, som här om dagen kommenterade samma beslut – det är ett glädjande beslut, både för de präster i Svenska kyrkan som är vigda av kvinnliga biskopar (som härmed kan söka tjänster i Church of England) och för dem av oss som menar att kvinnor har samma möjlighet att tjäna Kyrkan i prästämbetet som män har. Däremot är det inte glädjande för dem som av olika skäl inte menar sig kunna tjäna under en biskop som också är en kvinna, därav Stephen Venners tårar på generalsynoden.

Dagen återger ärkebiskop Rowan Williams ord som att han

kommit fram till att det behövs någon form av bestämmelser för dem som inte accepterar kvinnliga biskopar. Samtidigt sade han sig vara djupt olycklig över lösningar som innebär strukturell förödmjukelse av de kvinnor som valts till biskopar och som leder till att deras auktoritet ifrågasätts.

Jag har stor respekt för Rowan Williams, men då det handlar om både det faktum att det finns präster och biskopar i Church of England som inte godtar en kvinnas auktoritet som präst eller biskop, och det faktum att det krävs en struktur för att lösa detta – är det inte en olycka och en smärta man måste hantera som kyrka om en utbrytning á la Missionsprovinsen inte ska bli den slutgiltiga ”lösningen”?

Det som berör och upprör mig när jag läser om biskop Stephen Venners tårar är det uppenbara – de handlar om kärlek till kyrkan och den tradition som hon står i, inte att strukturellt förnedra eller nedtrycka kvinnor. Om det inte handlade om det skulle väl inte en biskop ställa sig och gråta på en generalsynod – om man inte menar att det var grinolletårar, en liten pojkes oförmåga att hantera att andra inte tycker och beslutar som han gör och vill. Det skulle vara förnedrande att göra en sådan tolkning.

De som, så uttömmande, benämns ”traditionalister” riskerar väl också att bli strukturellt, om inte förödmjukade, så åtminstone undanskuffade? Varför kan det inte handla om ett givande och ett tagande? Som jag uppfattat det vill ”traditionalisterna” i Church of England att en struktur tas fram som möjliggör för både de som godtar kvinnor som präster och biskopar och de som inte gör det, att tjäna kyrkan – medan de ”progressiva” inte vill att det finns någon typ av struktur som ens implicerar att det kan finnas olika åsikter om kvinnors möjlighet att vigas till präst och biskop.

Vilka är det egentligen som är obarmhärtiga, hårda och ovilliga till kompromisser som visar på kyrkans enhet? Varför är det så ofta den ”traditionella” linjen som får ge vika? Varför kan vi inte vara öppna med och omfamna det faktum att det finns olika linjer och läger i våra samfund som har mer eller mindre goda argument för och emot olika företeelser? Varför kan vi inte, istället för att stenhårt driva en linje, lyfta fram det faktum att vi inom ett och samma samfund kan ha olika inriktning i både teori och praktik? Kan den rikedom som det innebär att olika åsikter och erfarenheter faktiskt finns inte få lyftas fram som en skatt istället?

Det är svårt att vara och visa barmhärtighet – det innebär att man måste vara villig att lägga till sidan något av sig själv och sitt egna. Vår kallelse är att vara en kyrka som visar på enhet i Kristus, inte i åsikter. Är vi inte villiga att vara generösa i vår hållning gentemot de vi inte håller med kommer vi till slut bli en enfaldig kyrka istället för en enhetens kyrka.

Hittills har man som svensk präst inte kunnat jobba i Church of England om man varit vigd av en kvinnlig biskop. Att man varit kvinna och präst har dock inte varit ett problem, förstås. Men nu gissar jag att även det sista hindret försvinner, om man t.ex. är vigd på senare år i Stockholms eller Lunds respektive stift.

Personligen ser jag det som glad nyhet. :-)