Jag vill inte att staten ger föräldrar rätt över sina barns kroppar, säger han.

Nu låter det ju öht lite konstigt att tala om rätten över sina barns kroppar. Man tänker väl snarast att rätten så långt det går är barnens egen och att man som förälder förvaltar och försöker hjälpa barnet att ta hand om sin kropp. Och på så vis har man som förälder rätten över sitt barns kropp. Vem ska annars ha den?

Och att säga att staten inte ska ge är ju helt befängt! Frågan handlar inte om huruvida staten ska föräldrar den rätten, utan huruvida staten kan ta sig rätten att bestämma det!

Jag inser också att det finns fall då det verkligen behövs en insats från socialen så barn som far illa kan få hjälp. Men det är väl ändå just i de fall där det går så illa? Annars ska man väl som förälder inte behöva oroa sig för att bli av med rätten att bestämma över sitt barn?

Vad säger att staten nödvändigtvis gör de rätta besluten och är en bättre förälder än barnets förälder?

Och detta kommer från en politiker i en borgerlig regering, där jag antar att ideologin om individens frihet och rätt att bestämma ändå ska komma först?

Jag är kritisk till att omskärelse av pojkar utförs, eftersom jag inte är troende muslim eller jude och därför inte uppfattar att det är något Gud vill. Men jag respekterar de judar och muslimer som vill göra ingreppet som en del av sin tro och uppfostran av sitt barn. Precis på samma sätt som jag vill bli respekterad och tillåtas uppfostra eventuella framtida barn (jag har inga barn) i en kristna värderingar och en kristen förståelse av världen.

Det finns inget som gör att en sekulariserad ateistisk/agnostisk ideologi på något sätt är bättre eller mer lämpad att forma hur våra barn ska uppfostras än en kristen eller för den delen judisk/muslimsk.

Vad tycker du?

The more we strive to secure a common good corresponding to the real needs of our neighbours, the more effectively we love them. Every Christian is called to practice this charity, in a manner corresponding to his vocation and according to the degree of influence he wields in the pólis. This is the institutional path — we might also call it the political path — of charity, no less excellent and effective than the kind of charity which encounters the neighbour directly, outside the institutional mediation of the pólis.

Det viktiga här, är bland annat, att påven betonar att kärlekens effektivitet är beroende av att vi försöker säkerställa vår grannes behov genom institutionella åtgärder – och att dessa inte är mindre viktiga än de som görs direkt utan den institutionella mellanhanden. Faktum är att i vår värld behöver vi institutionerna, och institutionerna måste också bedömas i enlighet med kristen etik.

Det har funnits en tendens att inte betrakta det strukturella planet som ett etiskt plan.

För en sammanfattning av encyklikan, se här: http://blog.sojo.net/2009/07/09/pope-benedict-on-the-global-economy/

/Christoffer

Mackan Andersson har skrivit en väldigt rolig satir kring det hela. Läs den.

Speciellt gillar jag hans milt ironiska kommentar till Lindgrens motivering att Sverige är ett kristet land:

- I USA hör du presidenten välsigna landet och människorna, säger Else-Marie Lindgren till Radio Sjuhärad. Hon tycker att det skulle vara suveränt om även den svenska statsministern gjorde detsamma, eftersom Sverige fortfarande är ett kristet land.

Vilken Mackan kommenterar så här:

Nu finns det dock en del… ska vi säga teologiska problem omkring ett sådant förslag. 1. Länder är inte kristna. Det är möjligt att Lindgren tror eller tycker att majoriteten av befolkningen bekänner sig (eller borde bekänna sig) till en kristen tro, men det gör fortfarande inte landet till kristet. När vi blir kristna tas vi i stället ur de gängse definitionerna av identitet – social klass, kön, nationalitet och blir inlemmade i ett nytt sammanhang där allt sådant är sekundärt. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.(Gal 3:23)

Amen!

Faktum är att sådana här uttalanden för de flesta (inklusive mig) signalerar nationalism snarare än Gudstro (oavsett om det är avsikten), vilket ju egentligen är emot hela den kristna tanken om att alla döpta dels är ett i Kristus, och dels att människans identitet som Guds avbild är djupare och står över alla kulturella identiteter som nationalitet, kön eller klass. Kort sagt; om ett sådant uttalande mest handlar om att befästa identiteten som svenskar – så går det emot den kristna tron.

/Christoffer

För det första bör det sägas att Helles inlägg är en reaktion på detta inlägg på DN Debatt, vilket är ett inlägg från nio av Svenska Kyrkans 13+1 (stiftsbiskoparna+ärkebiskopen) biskopar. I inlägget på DN Debatt för de nios skara fram förslaget att Svenska Kyrkan bör avsäga sig vigselrätten, med följande motiveringar:

Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.   …i stället får vi en smidig ordning som redan fungerar utmärkt runt om i Europa.   En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.   Staten behöver se till att samkönade par inte upplever sig diskriminerade. Samtidigt ska staten värna samvets- och religionsfriheten. Dessa två aspekter av medborgarnas fri- och rättigheter riskerar att kollidera. Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.

För en mer ingående genomgång av vad som sägs i de nios debattinlägg och vilket svar de övriga fyra stiftsbiskoparna gav i DN Debatt rekommenderar jag dessa båda artiklar på Dagen: Nio biskopar kräver att kyrkan fråntas vigselrätten (”kräver” är väl inte riktigt rätt ord, men, men…) och Biskopar kritiseras av kollegor. Vad tycker då Helle om de nio biskoparnas inlägg?

Biskoparnas inlägg är bedrövligt. En ohelig allians mellan ganska radikala teologer som är för homosexuellas rätt till äktenskap och starkt konservativa som är mot har bildats. Dessa svenskkyrkliga biskopar gör nu dessutom gemensam sak med högerkristna och evangelikala frikyrkor. Det är milt sagt pinsamt!

Vad som är milt sagt pinsamt är Helles sätt att argumentera – och detta är inget unikt för det förhandenvarande inlägget. Helle har ett intressant sätt att nedgöra de stackare som inte håller med henne. Lite kastar jag sten i glashus här, men jag menar att hennes sätt att hantera samtal är ovärdigt prästämbetet. Kort sagt: hon både pratar skit om och kastar skit på sina kollegor och det är inte OK. En kommentator på Helles blogg rekommenderade henne att läsa sitt stifts Codex Ethicus (pdf). Helle argumenterar framförallt med hjälp av kraftuttryck och skulle må bra av att både tänka efter och tagga ner lite innan hon publicerar sina inlägg. Utöver citatet ovan återfinns följande slagkraftiga uttryck i hennes inlägg. Tydligen så har biskoparna en ”iver att verka moderna” för att de talar om det mångkulturella samhället (för det gör aldrig Helle). Biskoparna vill också oreflekterat överge folkkyrkotraditionens kyrko- och samhällssyn. Helle menar också att biskoparna vill att kyrkan ska ”kunna fortsätta att diskriminera”, för att de lyfter fram det faktum att religions- och åsiktsfriheten riskerar att krocka med ”rätten att inte bli diskriminerad.” Biskoparna flyr sitt ”ideologiska och teologiska ansvar.” Biskoparna hukar istället för att ”stå upp för allas lika värde och bilda motstånd mot den diskriminering som i århundraden pågått mot homosexuella inom kyrkan.” Biskoparna ”värnar sin egen feghet i stället för folkkyrkans roll i det moderna samhället.” Och det här är ju klockrent olämpligt och borde kanske till och med leda till ett disciplinärende i domkapitlet: ”Och vad biskopar som Caroline Krook, Lennart Koskinen och Antje Jackelén gör i detta mörkersällskap är en gåta.” Hur kan en i Svenska Kyrkans ordning vigd präst tala om sex av Svenska Kyrkans biskopar (Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg, Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad, Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs, Ragnar Persenius, biskop i Uppsala, Hans Stiglund, biskop i Luleå och Sven Thidevall, biskop i Växjö) som ett ”mörkersällskap”?

Fråntaget dessa uttalanden och uttryck som bör tas avstånd från, vad säger Helle? Jag kan identifiera två tydliga ståndpunkter. För det första att kyrkan bör fortsätta fungera som ett slags social inrättning, såsom den gjort alltmer sedan Karl-Manfred Olssons tid som chefsarkitekt för folkkyrkotanken. Myndighetskyrkan håller på och ska avvecklas – var det inte det som skulle ske från år 2000 och framåt? För det andra att en principfråga som får konsekvenser för en ännu okänd mängd homosexuella som vill ingå äktenskap i en kyrklig ordning ska och måste medverka till att de präster som har tveksamheter kring eller helt tar avstånd från en sådan ordning lämnar Svenska Kyrkan, även om det innebär att dessa prästers frihet kränkts.

Helt ärligt förstår jag mig inte på Helle och andra som inte ser vilka följder ett sådant tvång skulle få för Svenska Kyrkan. Jag kan bara tro att de inte ser, för om de ser vilka följder det skulle få skulle det innebära att de både har en ganska inskränkt syn på vad en kyrka är och tänker ganska själviskt. Varför kan vi inte försöka hantera att vi tycker och tänker olika? Ska splittringar tvingas fram för varje fråga som både rör grundläggande teologiska teman och som det finns två eller fler starka åsikter om, så kommer Svenska Kyrkan krympa på många sätt. De nio biskoparnas förslag rymmer omsorg om både heterosexuella, homosexuella och om Svenska Kyrkan. Det är den kompromiss vi behöver: dels så får homosexuella möjlighet att sammanvigas i en kyrklig ordning och dels så får både de präster som ännu inte tydligt tagit ställning för eller emot en sådan ordning och de som tydligt tar ställning mot en sådan ordning möjlighet att fortsätta verka som präster i den kyrka de tillhör, tjänar och älskar.

I omsorg om sig själv, så borde Svenska Kyrkan avsäga sig vigselrätten. Behåller vi vigselrätten och ett statligt krav för vigselförrättare blir att de ska vara beredda att sammanviga både hetero- och homosexuella par, så kommer vi få problem. Inte bara kommer många kompetenta präster sluta verka som präster i Svenska kyrkan (inte med det sagt att de alla kommer att lämna Svenska Kyrkan), utan många engagerade gudstjänstfirare kommer att följa med präster som väljer att överge Svenska Kyrkan för andra sammanhang. Det tror i alla fall jag och det vill jag inte se. Men jag och Helle Klein ser nog lite olika på saker och ting.

Helle: att ”ganska radikala teologer” och ”starkt konservativa” kan samarbeta, är det verkligen något att ”få huvudvärk av” och förfasas över? Är det inte en glädje? Jag bara undrar.

Såg precis Existens om en eventuell svensk imamutbildning, som jag missade igår när det sändes, genom SVT play. Gå gärna in och se det själv innan du läser resten, för jag tänker inte göra någon summering av programmet.

Det finns en del i programmet som jag tycker är rätt problematiskt. För det första undrar jag om redaktionen verkligen visste vad den skulle göra av programmet? Det kändes lite splittrat och Anna Lindman Barsks inledning om imambristen och Leijonborgs tal om behov av imamutbildning kändes inte helt sammankopplat med avslutet och vad som skedde där emellan. Det är som att man riktade in sig på att göra ned Leijonborg, men när man sedan inte lyckades med det stod man där utan riktig riktning och styrfart.

Hela programmet kretsade kring Leijonborgs uttalanden. Och man försökte så gott det gick att kontrastera Leijonborgs uttalanden med ”korrekta” observationer från fältet. T.ex. filmade man först lite från (den fina) moskén i Fittja för att sedan kontrastera det mot Leijonborgs tal om inflytande från wahabism, bland annat. Poängen jag tyckte man sökte var att visa på hur intolerant och islamrädd regeringen eller åtminstone Leijonborg är.

Problemet är att man inte riktigt lyckades med det. Kanske för att det Leijonborg presenterat inte verkade handla i första hand om att ”få hyfs” på muslimerna, utan snarast på att man skulle hjälpa till med att ge en grundläggande förståelse för Sverige till inflyttade imamer, så de lättare skulle kunna hjälpa sina församlingsbor. Vilket torde vara rätt så oskyldigt.

Och som den teologiska lekman, jag antar att, Leijonborg är så dabblade han förstås in sig lite i sådant också (t.ex. om vad som är kultur och vad som är Islam), vilket var det som gav mest material för Lindman Barsk & co att jobba med. Annars verkade han vara rätt överens med ordföranden för Sveriges muslimska råd, Helena Benaouda, som ansåg att imamer främst behövde hjälp att förstå den svenska kultur som de skulle verka i.

Ändå är det till Leijonborg Lindman Barsk ställer frågan (som är en omformulering på en tidigare mening Leijonborg sa):

”Så du sticker inte under stol med, att du vill få hyfs på muslimerna?”

Slutats: Leijonborg ska framställas som islamofob, till varje pris. Garr!

Den som däremot kan sägas vara den som förespråkar att ”få hyfs” på muslimerna är muslim själv, nämligen Mohammad Fazlhashemi som vill reformera Islam, inte bara vad gäller kulturella frågor utan just teologin, innehållet i den muslimska tron. Mohammad Fazlhashemi vill ha en svensk islam och en svensk islamutbildning där man tar hänsyn till bland annat feministiska perspektiv.

Och då kan jag inte komma ifrån att redaktionen för Existens gör precis vad de anklagar Leijonborg för att göra: särbehandlar muslimer som att de inte är samma sak som svenskar i övrigt.

Det grundläggande problemet genom hela programmet är att man (som så ofta) kör med förenklingar som till slut gör att man lägger kraftiga krokben för sig själv.

Oavsett vad man har för religiös bakgrund kan man konstatera att Sverige har en historia som ett kristet land. Det ger oss vissa förutsättningar, som i programmet inte helt tar hänsyn till. Till exempel bygger våra värderingar i grunden på de tio budorden och den kristna människosynen. Det gör att det inte är lika aktuellt med en introduktionskurs för katolska präster från andra länder som det är för imamer från andra länder. Eftersom de senare ofta kommer från kulturer som är betydligt mer främmande för svensk kultur än vad de flesta katolska prästers ”hemmakulturer” är. Till på köpet har de katolska prästerna redan kurser om Sverige.

Men genom att låta Mohammad Fazlhashemi säga det man själva inte vågar lyfta, så tassar man runt den brännheta frågan: Vilka inriktningar av Islam ska vara välkomna och uppmuntras i Sverige och vilka är inte välkomna?

Det är en rätt intressant fråga, för vi måste inse att det dels är så att muslimer inte generellt sett ogillar demokrati och vill ha sharia (tvärtom, gissar jag att den absoluta majoriteten av muslimer i Sverige är glada att vi har demokrati). Och dels måste vi inse att även sådana åsikter (antidemoratiska och pro-sharia) existerar inom Islam. Men att precis som inom kristendomen finns det en massa olika teologiska inriktningar med olika åsikter. Och man kan inte fälla avgörande domar om en hel världsreligion utifrån specifika grupper, utan försöka se till helheten. Vilket jag medger är svårt. Jag kan alldeles för lite om Islam.

Det här är en reflektion kring relationen mellan politisk praktik och moraliska övertygelser. Grundtanken i artikeln är att politisk aktivism, dvs. ett arbete för att förändra samhället och världen i en viss riktning, implicerar anspråk på att veta vad som är gott – eftersträvansvärt, och ont – vad som skall undvikas. Den som därför engagerar sig politiskt har också (implicit eller explicit) gjort anspråk på att det finns gott och ont.

Ändå är inte värdeobjektivismen, tanken att det finns objektivt eftersträvansvärda ”saker”, något självklart, ibland framställs den paradoxalt nog som något ”omoraliskt” av intellektuellt ohederliga postmoderna nihilister. (Intellektuellt ohederligt eftersom man vill avskaffa moralen men samtidigt ha en moralisk kritik gentemot de som menar att moralen är mer än tycke och smak.) Ofta ”rättfärdigas” denna kritik med att den som menar att det finns objektivt gott och ont därmed också gör anspråk på att kunna säga att någon annan inte ”bör” handla på ett visst sätt. Så här stod det i en kursbok i Mediekommmunikation; ”Medierna och moderniteten” i ett kapitel som tog upp om det fanns utrymme för en moralisk reflektion när man reflekterade över samhället förändringar:

Finns det en normativ eller etisk dimension i det nya slags offentlighet som skapas genom medierna? Denna fråga kan verka egendomligt gammalmodig för somliga. Det har nämligen blivit vanligt i vissa samhälls- och kulturteoretiska kretsar att betrakta den etiska reflektionen som en syssla från det förflutna, ett sista uttryck för ett lagstiftande förnuft som – fruktlöst och i vissa fall med ödesdigra konsekvenser – försökte härleda bindande principer för människors beteende.¹

Vän av (logiskt) tänkande kan ju fråga sig om inte de där ”ödesdigra konsekvenserna” inte implicerar en moralisk bakgrund mot vilken man kan bedöma konsekvenser som bra eller dåliga? Naturligtvis är det så, men det tycks som att så länge man inte gör sina värderingar explicita utan bara låter dem vara implicita, så är det ingen som kan kritisera dem. Därmed undandrar man sig kritik, genom att inte uttala det som ändå är normativt.

Mer skrämmande är följande slutsats:

Andra har föreslagit att man (…) skulle avskaffa [den etiska reflektionen] helt och hållet: etiska föreskrifter kan, hur övergripande de än är, bara verka hämmande på jaget och begränsa dess skapande bildning. Moralen bör lämna plats för en jagets estetik, för en föreställning om jaget som fritt och kontinuerligt återskapas över tiden.²

Ett sånt här resonemang kan ju göra att man baxnar. Den etiska reflektionen har alltid, sen Aristoteles bland annat, sett som en väg för att hitta handlingsprinciper som gör att människan blommar, förverkligar sin potential, i relation till andra. Det är bara om man antar en felaktig människobild som etik och självförverkligande ställs emot varandra.

Ur ett kristet perspektiv är människan skapad till Guds avbild och kallad att förverkliga denna avbildlighet i sitt liv. Det gör hon bland annat genom att vara kreativ, genom att leva i kärlek, genom att uppskatta skönheten, med mera. Den treenige Guden är ju själv en gemenskap, och det innebär att det högsta sättet att ”vara” på, är att leva i kärleksfull gemenskap. Människans kallelse att förverkliga sin potential är inte ett hot mot sin nästa, så att etiken skulle hämma hennes blommande. Tvärtom, eftersom den Gud till vars avbild vi har skapats själv är kärlek.

Den oerhört perverterade människobild som ligger till botten för ett sånt resonemang som menar att ”etiken ska lämna plats för jaget” bygger på att människan förverkligar sig själv genom att exploatera och inte genom att tjäna.

Men god politik, handlar om att tjäna samhället och de människor som finns där i.

Om det inte finns något ”rätt” och ”fel” som eventuella makthavare måste rätta sig efter, så finns det inget försvar mot fascismens grundtes att ”might is right”. Som Moussolini skrev:

If relativism signifies contempt for fixed categories and men who claims to be bearer of an objective, immortal truth, (…) then there is nothing more relativistic than fascistic attitudes and activity.(…) From the fact that all ideologies are of equal value, that all ideologies are mere fictions, the modern relativist infers that everybody has the right to create for himself his own ideology and to attempt to enforce it with all the energy of which he is capable.”³

Efter den här inledningen där jag har försökt visa att moral inte är ett hot mot människans självförverkligande (fast mer borde sägas) går jag vidare och försöker mer grundligt argumentera för hur en politikers utsagor i allmänhet (implicit) förutsätter en objektiv normativitet, det vill säga en objektiv moral.

Politik och moral

Man kan tala om moral ur ett deskriptivt och/eller ett normativt perspektiv. Att tala om det ur ett deskriptivt perspektiv skulle innebär att säga saker som att ”du skall inte döda” är en av den judisk-kristna etikens normer. Men det vore märkligt att tro att man kan relatera till ”moral” fullständigt och på ett rättvisande sätt ur ett enbart deskriptivt perspektiv eftersom moralen till sin kärna är normativ, det är nämligen moralens normativa anspråk som gör den just till moral. En utsaga som enbart är deskriptiv är därför aldrig en moralisk utsaga. Att tala om moral enbart deskriptivt innebär att tala om fenomenet moralföreställningar, utan att uttala sig om det som moralen uttalar sig om; nämligen om gott och ont, rätt och fel. Om vi vill förhålla oss till moral på ett rent deskriptivt plan, innebär det att vi får hålla oss till triviala slutsatser av typen ”det finns olika moralföreställningar som ser ut så och så” och aldrig fälla några omdömen om att något är mer moraliskt än något annat. Moral är ju till sin kärna normativ och handlar om vad som är det goda och därmed det rätta att göra. Politik handlar om att hitta medel för att nå mål; ett bättre samhälle. Målet för politiken är alltså moraliskt. För den som vill nedtona den moraliska dimensionen i politiken, gäller det att göra politikens roll så liten som möjligt. Men det är tveksamt om detta i sig kan betecknas som en moraliskt neutral inriktning, tvärtom innebär detta också en människosyn.

Värdeobjektivism och –relativism/nihilism

I den politiska idéhistorien brukar man göra en distinktion mellan tänkare i värdeobjektivister och värderelativister[4]. Till den förra gruppen hör sådana som räknar med att det finns gott och ont och inte bara olika uppfattningar om gott och ont, till den senare räknas de som menar att det inte finns gott och ont utan bara olika föreställningar. Till den senare gruppen kan vissa höra som talar om en ”relativ” och inte ”objektiv” moral, och benämns därför ibland ”kulturrelativister”. Detta är dock inte en medelväg mellan värdenihilism och värdeobjektivism, eftersom det finns ett inneboende dilemma i den kulturrelativistiska hållningen, nämligen; menar man att det finns objektivt ”gott” men att det skiljer sig från kultur till kultur hur detta bör manifesteras och realiseras, eller menar man bara att föreställningarna om objektivt ”gott” skiljer sig från kultur till kultur (och att det inte finns något annat än föreställningar)? Den som lite slarvigt antar beteckningen värderelativist har kanske vissa moraliska frågor i huvudet, men menar inte att alla moraliska hållningar skulle vara lika acceptabla. I så fall räknar denna person i alla fall med en objektiv moralisk verklighet, och borde mer rätt kallas värdeobjektivist. En värderelativist som menar att alla moraliska hållningar är lika acceptabla är i praktiken värdenihilist. Det är också mellan dessa två hållningar som den filosofiska skiljelinjen går, nämligen om gott och ont överhuvudtaget existerar, eller om det inte gör det. Mycket få människor är nihilister i praktiken. Och vi är mycket sällan benägna att acceptera att någon annan beter sig som om nihilismen var sann. Moraliska principer finns överallt där människor finns. Men oftast menar man med ”värderelativist” att personen inte bara är lite osäker på vad som rätt eller fel, utan att det inte existerar. Den senare uppfattningen är ofta kombinerad med en materialistisk ontologi. Under antiken existerade båda tankesystemen.

Nyttoetiker och naturrättsetiker – instrumentella och intrinsikala värden

I Upptäckten av framtiden betecknas skillnaden mellan värdeobjektivister och värderelativister som en skillnad mellan nyttoetiker och naturrättsetiker. Innebörden är att en naturrättsetiker menar att det finns vissa saker som det är intrinsikalt fel att göra, medan nyttoetikern ”bara ser till konsekvenserna”. Denna distinktion kan vara lite förvillande, eftersom den kan ge intrycket av att nyttoetiken skulle vara en etik som klarar sig utan idéer om gott och ont. Frågan är dock om så är fallet. Nyttoetik är en etik som vill bedöma handlingar utifrån deras konsekvenser. Men konsekvenserna måste ju själva bedömas såsom goda och eftersträvansvärda – eller dess motsats. Skillnaden mellan naturrätt och nyttoetik kan illustreras genom att reflektera över skillnaden mellan ”instrumentella” och ”intrinsikala värden”. Intrinsikala värden är egenvärden, och saker som har intrinsikala värden är goda i sig[5]. Instrumentella värden har saker vars bieffekter är goda. Ett exempel på det skulle kunna vara en cykel, en cykel har ett instrumentellt värde för den som vill ta sig snabbt mellan olika platser. För någon som bara accepterar materiella fenomen kan intrinsikala värden knappast accepteras, eftersom detta förutsätter en metafysisk dimension. Vissa vill av detta skäl också hävda att enbart instrumentella värden finns. Instrumentellt värde har då allt som leder till något som är ”eftertraktat av någon”, men saken är inte objektivt eftersträvansvärd, vilket skulle innebära att den vore innehavare av en objektiv ”godhet”.

Är dilemmat därmed löst för materialisten? Det är tveksamt, eftersom om vi bara accepterar ”instrumentella värden” så menar vi ju egentligen att olika mål inte kan vara olika bra, utan bara att olika mål kan vara eftertraktade av olika personer och att olika medel kan vara olika effektiva för att nå det målet. Någon måttstock att rangordna mål finns inte, vilket är ett problem för den som vill bedriva politik. Framförallt sen efter upplysningen har den materialistiska ontologin blivit alltmer inflytelserik i Europa, den fanns under antiken, men var i princip frånvarande under medeltiden. Detta har fått som en logisk följd att värderelativismen eller värdenihilismen blivit den dominerande ideologiska eller filosofiska utgångspunkter i många kretsar. Denna utveckling mot materialistisk ontologi når en slags kulmen i början och mitten av 1900-talet i den logiska positivismen. Kärnan i den logiska positivismen är att det bara finns två typer av ”meningsfulla utsagor”: naturvetenskapligt verifierbara påståenden samt logiska tautologier. Den logiska positivismen är en materialistisk modern filosofi som vill reducera alla fenomen till materiella fenomen. Då den växte fram konstaterade dess företrädare att den inte kunde placera in de moraliska utsagorna till att vara vare sig empiriskt verifierbara (eftersom de är oåtkomliga med naturvetenskapens metoder) eller logiska tautologier av typen ”alla trianglar har tre kanter”[6]. Filosofiprofessorn A J Ayer formulerade vad som blev lösningen för de logiska positivisterna; nämligen tesen att moraliska utsagor endast är uttryck för känslor, en lära som kallas för emotivism. Enligt Ayer uttalar sig inte moraliska utsagor om något i verkligheten, utan är enbart en indikation på vad den som uttalar sig känner. Därför kan man inte heller vara oenig i moraliska frågor; en viss person ger uttryck för en känsla, och en annan person för en annan känsla. Att argumentera rationellt om moral är i såfall meningslöst – det är som att argumentera för vilken religion som är sann samtidigt som man förnekar allt religiöst. Enligt Svante Nordin i Filosofins historia (2003) innebär den här synen en moralupplösning med klara implikationer för politiken:

”Om jag säger ”det var orätt av dig att stjäla pengarna” säger jag inte mer än om jag sagt ”du stal pengarna” i en ton av motvilja. De moraliska satsernas funktion är inte att uttala något om verkligheten utan att ge uttryck för känslor. De kan närmast jämföras med utrop eller befallningar. Därför kan det inte finnas något som etisk oenighet i strängare mening. Vid moraliska och politiska meningsdifferenser finns det noga taget inget att vara oenig om (så länge man är överens om fakta). Den ene ger uttryck för en känsloreaktion, den andre för en annan. Det är allt”⁴

All rationell argumentation förutsätter en inre logik, och all logik förutsätter premisser som i alla fall potentiellt kan vara giltiga. Om jag skall argumentera för eller emot det moraliska värdet i ett visst handlande behöver jag en premiss som innebär att det faktiskt finns moraliska värden. Den materialistiska ontologin innebär dock att inga moraliska intrinsikala värden finns, och moralisk diskussion är i så fall meningslös.

Det verkar alltså som att moralbegreppets upplösning leder till politikens upplösning. Om vi inte menar att politiken enbart skall hitta effektiva medel och inte fundera över mål. Men politik handlar ju snarare om att hitta medel för att uppnå mål. Det handlar om att reglera de krafter som finns i samhället för att uppnå vad man menar är ett ”gott samhälle”. Dessa mål måste ju bedömas som goda eller eftersträvansvärda. Att vara oenig om effektiviteten i ett visst medel är inte ovanligt i politiken – men det man förebrår en politikerkollega för om denne argumenterar för en ineffektiv metod är ju att metoden inte leder till det goda målet lika snabbt som en annan metod. Det är dock inte effektiviteten som sådan som är målet, utan själva målet. Och själva målet kräver också etisk reflektion.

Den moraliska dimensionen behövs för att kunna avgöra vad som skall vara politiska mål. Politisk ideologisk diskussion är alltså en moralisk diskussion. Dessa mål är inga vi kan räkna fram med naturvetenskapens metoder, utan de handlar om moraliska överväganden om vad som är rätt.

Jag menar alltså att moral och politik hänger ihop och att en rent materialistisk ontologi är otillräcklig för den som vill bedriva politik. Men, kan man inte bara hävda en syn på att moral är en social konstruktion? Det kan man göra, men i såfall har man också godkänt att ”makt ger rätt” eftersom det inte finns någon möjlighet att komma fram till något som är rätt i sig, utan bara en möjlighet att etablera det som jag tycker är rätt, eller min kultur. Efter andra världskriget har begreppet ”mänskliga rättigheter” etablerat sig som ett begrepp med klara naturrättsliga anspråk, och frågan ställs där på sin spets; vad menar vi med de mänskliga rättigheterna egentligen?

(Artikeln bygger på ett PM i Statskunskap A som jag skrev våren 2006)