Jag vill inte att staten ger föräldrar rätt över sina barns kroppar, säger han.

Nu låter det ju öht lite konstigt att tala om rätten över sina barns kroppar. Man tänker väl snarast att rätten så långt det går är barnens egen och att man som förälder förvaltar och försöker hjälpa barnet att ta hand om sin kropp. Och på så vis har man som förälder rätten över sitt barns kropp. Vem ska annars ha den?

Och att säga att staten inte ska ge är ju helt befängt! Frågan handlar inte om huruvida staten ska föräldrar den rätten, utan huruvida staten kan ta sig rätten att bestämma det!

Jag inser också att det finns fall då det verkligen behövs en insats från socialen så barn som far illa kan få hjälp. Men det är väl ändå just i de fall där det går så illa? Annars ska man väl som förälder inte behöva oroa sig för att bli av med rätten att bestämma över sitt barn?

Vad säger att staten nödvändigtvis gör de rätta besluten och är en bättre förälder än barnets förälder?

Och detta kommer från en politiker i en borgerlig regering, där jag antar att ideologin om individens frihet och rätt att bestämma ändå ska komma först?

Jag är kritisk till att omskärelse av pojkar utförs, eftersom jag inte är troende muslim eller jude och därför inte uppfattar att det är något Gud vill. Men jag respekterar de judar och muslimer som vill göra ingreppet som en del av sin tro och uppfostran av sitt barn. Precis på samma sätt som jag vill bli respekterad och tillåtas uppfostra eventuella framtida barn (jag har inga barn) i en kristna värderingar och en kristen förståelse av världen.

Det finns inget som gör att en sekulariserad ateistisk/agnostisk ideologi på något sätt är bättre eller mer lämpad att forma hur våra barn ska uppfostras än en kristen eller för den delen judisk/muslimsk.

Vad tycker du?

The more we strive to secure a common good corresponding to the real needs of our neighbours, the more effectively we love them. Every Christian is called to practice this charity, in a manner corresponding to his vocation and according to the degree of influence he wields in the pólis. This is the institutional path — we might also call it the political path — of charity, no less excellent and effective than the kind of charity which encounters the neighbour directly, outside the institutional mediation of the pólis.

Det viktiga här, är bland annat, att påven betonar att kärlekens effektivitet är beroende av att vi försöker säkerställa vår grannes behov genom institutionella åtgärder – och att dessa inte är mindre viktiga än de som görs direkt utan den institutionella mellanhanden. Faktum är att i vår värld behöver vi institutionerna, och institutionerna måste också bedömas i enlighet med kristen etik.

Det har funnits en tendens att inte betrakta det strukturella planet som ett etiskt plan.

För en sammanfattning av encyklikan, se här: http://blog.sojo.net/2009/07/09/pope-benedict-on-the-global-economy/

/Christoffer

Mackan Andersson har skrivit en väldigt rolig satir kring det hela. Läs den.

Speciellt gillar jag hans milt ironiska kommentar till Lindgrens motivering att Sverige är ett kristet land:

- I USA hör du presidenten välsigna landet och människorna, säger Else-Marie Lindgren till Radio Sjuhärad. Hon tycker att det skulle vara suveränt om även den svenska statsministern gjorde detsamma, eftersom Sverige fortfarande är ett kristet land.

Vilken Mackan kommenterar så här:

Nu finns det dock en del… ska vi säga teologiska problem omkring ett sådant förslag. 1. Länder är inte kristna. Det är möjligt att Lindgren tror eller tycker att majoriteten av befolkningen bekänner sig (eller borde bekänna sig) till en kristen tro, men det gör fortfarande inte landet till kristet. När vi blir kristna tas vi i stället ur de gängse definitionerna av identitet – social klass, kön, nationalitet och blir inlemmade i ett nytt sammanhang där allt sådant är sekundärt. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.(Gal 3:23)

Amen!

Faktum är att sådana här uttalanden för de flesta (inklusive mig) signalerar nationalism snarare än Gudstro (oavsett om det är avsikten), vilket ju egentligen är emot hela den kristna tanken om att alla döpta dels är ett i Kristus, och dels att människans identitet som Guds avbild är djupare och står över alla kulturella identiteter som nationalitet, kön eller klass. Kort sagt; om ett sådant uttalande mest handlar om att befästa identiteten som svenskar – så går det emot den kristna tron.

/Christoffer

Det här är en reflektion över kontinuitet och förnyelse i teologin, en reflektion över vad ”aggiornamento” kan innebära.

”Aggiornamento” – begreppet som påven Johannes den XXIII myntade – kan syfta på (minst) två saker:

1. En attityd av öppenhet och intresse för omvärlden och dess frågor.

2. Ett intellektuellt försök (eller program) att formulera och förmedla den kristna tron i relation till de tankar, filosofier och vetenskapliga teorier som finns i samhället.

Jag menar att båda dessa saker ingår i kyrkans kallelse. Den första är ganska uppenbar för alla som har någon förståelse för vad begreppet ”kommunikation” innebär – och kyrkan skall lika lite som Gud vara en narcissistisk gemenskap. Det skall vara en utåtriktad gemenskap. Gud är kärlek, och det ingår i kärlekens väsen att vända sig till ”den Andre”. En del tycks mena att nummer två, det intellektuella programmet att formulera den kristna tron i dialog med samtidens tankar, alltid innebär ett illegitimt brott med traditionen. Detta finns dels hos (vissa) ”bibeltrogna” protestanter (som inte är så bibeltrogna som de tror) och hos ultra-traditionalistiska katoliker. Men det innebär en ofullständig förståelse för hur teologi har bedrivits av de som tillhör traditionens stora.

Idag läste jag i en bokrecension av boken ”Reforming Anthropological Theology” detta formulerat på ett mycket bra sätt:

Reforming Theological Anthropology is based on a simple idea, (…) that every great theologian in Christian history – including Murphy’s five classics – used the best available science and philosophy of their day (even if they were sometimes unaware of it) and attempted to articulate a faithfully biblical set of doctrines for the living church. This is what it truly means to be reformed. (…) It is a critical appropriation of what has come before in light of what is available now.

Vad jag främst vill fokusera på i citatet är detta att teologer och kristna filosofer i historien alltid har försökt att formulera den kristna tron i dialog med dåtidens ”vetande”. Detta innebär också att ”reform” inte är något som har med protestantism att göra, som istället har att göra med brottet av kyrkostruktur. (För att uttrycka det annorlunda: det nya med Luther var inte att han ville ”reformera” utan att han bildade en ny kyrkostruktur. Sen kan man förstås hävda att de reformer Luther ville genomdriva var sådana att de per definition också innebar en ny kyrkostruktur.)

Thomas av Aquino som är den största katolska filosofiska teologen; inkluderade den ”nya filosofin” på sin tid med den kristna tron; nämligen Aristoteles tänkande. För detta blev hans skrifter under en period förbjudna av biskopen i Paris.

Kort efter sin död blev han dock helgonförklarad, och har sedan dess setts som en modell för kristen filosofisk och teologisk reflektion.

Men det som vissa traditionalister, som inte vill att teologin skall kommunicera med samtidens frågor, (som ofta gillar Thomas av Aquino [vem gör inte det!]) i praktiken säger är att man får ”bara ställa Aristoteliska frågor till teologin.

Karl Rahner, (1904-1984) en stor förnyare av katolskt och kristet tänkande under 1900-talet, lät sin teologi kommunicera med evolutionsteorin. På detta vis, bedriver han teologi i Thomas efterföljd – inte för att han försöker svara på samma frågor – utan för att han just försöker integrera tron och förnuftet. Detta är för övrigt på det viset som Thomas framställs som förebild i påvens encyklika ”Tro och förnuft”:

In an age when Christian thinkers were rediscovering the treasures of ancient philosophy, and more particularly of Aristotle, Thomas had the great merit of giving pride of place to the harmony which exists between faith and reason. Both the light of reason and the light of faith come from God, he argued; hence there can be no contradiction between them.44 More radically, Thomas recognized that nature, philosophy’s proper concern, could contribute to the understanding of divine Revelation. Faith therefore has no fear of reason, but seeks it out and has trust in it. Just as grace builds on nature and brings it to fulfilment,45 so faith builds upon and perfects reason.

Det tycks mig som att den protestantiska traditionen inte har gjort detta rättvisa. I förlängningen innebär, menar jag, den  protestantiska oviljan att tolka skapelsen teologiskt – att låta skapelse och tro samtala och samverka – en förnekelse av att Gud är Skapare, och att människan som Guds avbild med nödvändighet är en förnuftsvarelse.

Som dominikanerprästen Anders Piltz säger i boken En värld av sådan skönhet:

Vad naturforskningen tror sig kunna säga med någorlunda säkerhet, det måste inkorporeras i en kristen skapelseteologi om den vill göra anspråk på att vara en seriös hjälp för de troende att genomreflektera trons innehåll i överensstämmelse med mänsklig värdighet. Förnuftet finns ju till för att användas.

Det vi dock har i vår tid, speciellt i Sverige tror jag, är en oerhört utbredd okunskap (och det gäller även mig själv, för jag har i princip bara insett att jag är okunnig, vilket kanske är mer än de flesta) om vad de äldre filosoferna och teologerna säger.

Både teologerna och filosoferna har mycket att ge oss, som kan hjälpa oss med dagens frågor. Många frågor är dessutom tämligen lika! Det är verkligen synd att vi inte får en grund i den västerländska idéhistorien, utan bara får höra tänkare från 1900-talet.  Det gäller även teologin.

Det kan man säga utgör ”modernisternas historielöshet”.

Det partipolitiska systemet, som jag tror är ett av huvudskälen till problemen (i konkurrens med den a-konfessionella prästutbildningen) med dagens Svenska Kyrka, försvinner inte av poänglöst gnäll.

Ändå verkar det kanske som att jag ska stämma in i den kören nu. Jag citerar från ”sökkriterierna” för ny biskop i Stockholms stift:

Christina Schnackenburg (m), inledde dagen med att berätta om vilka stora krav som ställs på den blivande biskopen.

Den biskop vi söker bör ha Sokrates vishet, Jobs tålamod, en flodhästs tjocka hud, industrichefens organisationsförmåga och inte minst skådespelarens charm, citeras hon på Kyrkans tidnings webbsida.

Inte ett enda ord om: teologi, förmåga att entusiasmera och stärka människor i deras tro, förmåga att göra tron begriplig, att kommunicera Guds vishet.

Ingenting om förmåga att predika. Ingenting om diakoni. Ingenting om det som Kyrkan håller på med, eller ska hålla på med.

Jag tror att min egen favorit är Martin Modeus och även om organisatorisk förmåga är viktig, så måste vi ju ha en biskop som kan vara inspiratör för präster och som inte bara är en utmärkt organisatör och medialt skicklig.

Se en intervju här: ”Jag vill få människors hjärta att brinna” i ”Hemmets journal”. Där hittar jag följande citat:

Martins modell är enkel. Den grundar sig i relationen mellan Gud, våra medmänniskor och oss själva.  –?När Jesus förklarar hur vi människor ska vara mot varandra, hur vi ska leva tillsammans säger han: ”Älska Gud över allting och älska din medmänniska som dig själv”. Detta måste vara det centrala i gudstjänsten, att den blir en väg för oss att hitta varandra, säger Martin.

Martin säger att det centrala i gudstjänsten ska vara att vi ska hitta varandra – men det är ju också att vi ska finna och möta Gud. Det gör vi ju ofta förvisso genom varandra, men det bör ju ändå sägas.

–?Men för att komma dit kan inte gudstjänsten handlar bara om timmen mellan 11 och 12 på söndagar. Församlingen, genom gudstjänstgrupper, måste träffas innan och förbereda högmässan tillsammans. Dela upp arbetsuppgifterna så att inte ett litet fåtal gör allt jobbet. Det är mycket bättre att många hjälps åt. Det ska tändas ljus, dukas fram nattvard, ringas i kyrkklockor. Det finns plats för alla – även barnen.

Det tror jag är helt sant – att inte kyrkan isoleras till en timme på söndagen. Hans exempel kan kanske låta rätt banala, men gemenskap (som inte är banalt) kan växa ur något som kanske tycks banalt.

Dessutom är det inte banalt om man ser det som en del i gudstjänsten.

–?Kanske leder det här förberedande arbetet till att folk börjar prata. Man ringer varandra, någon hittar en vän att be tillsammans med och den som har ont i benet kan få skjuts så att han eller hon får möjlighet att ta sig till gudstjänsten. Här skapas en plats för umgänge. –?Fungerar det så kan vi inom kyrkan hjälpa till att göra trasiga människor hela. Vi kan hjälpa ensamma människor att hitta varandra. Och vi kan få varje enskild människa att hitta djupet i sig själv.

Det som är grundproblemet i en kyrka som bara försöker få folk att komma då och då, och gärna att det är många, många som kommer då, på dessa enstaka högtider, t.ex. julafton eller när det kan vara, är att en sån kyrka på djupet inte kan hjälpa människor, och därför inte vara relevant.

Vill vi verkligen vara en kyrka som är ett pikant inslag i andra människors julfirande?

Det låter inte som en kyrka som hjälper människor i deras utsatthet och i deras djupaste längtan. I Svenska Kyrkans förtvivlade kamp att ”såga ner” sina trösklar – vilket man tror man gör om man tar bort innehållet – så har man istället slutat att attrahera till överlåtelse. Det enda som en sådan kyrka kan göra är att inbjuda till kulturell förströelse.

Och det låter inte så mycket som frälsning och glada nyheter, det låter mer som något som välmående medelklass kan ägna sig åt.

/Christoffer

Vad innebär Dawkins Boeing 747-argument? Det ursprungliga Boeing 747-argumentet som formulerades av Fred Hoyle, utgår ifrån att för att få fram en själv-kopierande molekyl så krävs det att väldigt många atomer förenas och ordnas på ett visst sätt, vilket är mycket osannolikt att det sker spontant. Fred Hoyle liknande detta vid att en stormvid  drar fram över ett skrotupplag och ”spontant” sätter ihop en Boeing 747.  Dawkins ”ultimata boeing 747” utgår dock egentligen inte från Fred Hoyles argumentation, utan ifrån det så kallade ”fine-tuning argumentet”. Detta argument utgår istället från universums grundläggande egenskaper, dess naturkonstanter (som vi ofta kallar naturlagar). Dessa naturkonstanter är i vårt universum sådana att de möjliggör uppkomsten liv, men om de bara vore ytterst lite annorlunda skulle liv som vi känner det inte vara möjligt. Detta tycks kräva en förklaring, och många teister använder det som ett argument för att universum har ordnats så på ett medvetet vis för att tillåta liv. Dawkins menar att designhypotesen är utesluten, ja nästan själv-motsägande. Detta eftersom att en designer, som skulle vara orsaken till vårt (komplexa, fint-inställda) universum, själv måste vara ännu mer komplex än det universum som denne har orsakat. Det vill säga: om universum är sådant att det är osannolikt att det har tillkommit av en slump, så är det ännu mer osannolikt att dess upphov har tillkommit av en slump, eftersom detta upphov tycks ännu mer komplext, ha ännu mer fantastiska egenskaper eftersom det kan skapa ett universum som vårt.

En invändning från Plantinga: Plantinga har många invändningar mot Dawkins resonemang, den jag själv tycker är mest relevant utvecklar han dock inte så mycket, och det handlar om knäckfrågan; ”har den gudomlige designern uppkommit genom en naturlig process?” Om den metafysiska naturalismen (tanken att allt som finns är energi och materia) är sann, så är det ju naturligtvis svårt att tänka sig att det finns intelligens före en naturlig process som har genererat intelligensen. Men det är ju att förutsätta vad som skulle bevisas, nämligen att en Gud inte finns. Som Plantinga skriver: ”Naturligtvis är det osannolikt att det finns en sådan person som Gud om det är sant att materialismen är alltings grund”. Plantinga svarar att om teismen är sann så är det istället sannolikhet 1 att Gud finns. Men detta är ju bara att konstatera att ”om – så” – vilket dock tycks vara vad Dawkins gör om än i sofistikerad form. Problemet är således att Dawkins förutsätter att om det finns en grund för universum som står utanför vårt universum, så har denna grund själv tillkommit genom en naturlig process som är analog med den som det biologiska livet har genomgått i vårt universum. Dawkins kallar sitt argument för det ”ultimata boeing 747-argumentet” och för att det ska vara analogt med Hoyles argument så krävs följande premisser:

• orsaken till universum har tillkommit genom en process
• om denna orsak är en medveten universumdesigner, så är denna ännu mer komplex än vårt universum
• denna process är inte medvetet konstruerad för att generera en universumdesigner.
• Slutsats1: det är ännu mer osannolikt att denna orsak uppkommer (utan design) än att vårt universum gör det.
• Slutsats2: att postulera en designer som upphov till vårt universum fördjupar det problem som det vill lösa.

Problemet är bara att enligt teisten så har Gud inte uppkommit. Själva tanken på att Gud skulle ha ”uppkommit” innebär att man inte tänker på Gud, eftersom ”Gud” isåfall vore beroende av något annat, kontingent. Han kan inte, och samtidigt vara vad teisten menar med Gud, för sin existens vara beroende av något annat, som är mer grundläggande. Guds existens är inte resultatet av en slumpmässig – eller av någon agent planerad – process . Ett klassiskt argument för Guds existens är just att det inte kan existera enbart ting som är kontingenta, beroende av annat, för sin existens, någonstans krävs det en grund, om man vill undvika en oändlig regress av entiteter.

Håller Dawkins argumentation för invändningen? Jag håller verkligen med Dawkins om att det är osannolikt att en ”universum-designer” bildas genom en naturlig process. Men för det första är det ingen som har påstått att Gud har blivit till genom en sådan process. För det andra, om inte Dawkins vill förutsätta en oändlig mängd entiteter (och om man tror på en oändlig mängd entiteter, har man en mycket märklig utgångspunkt när man närmar sig problemet att förklara komplexa entiteters tillblivelse, eftersom det borde finnas ett (oändligt?) antal komplexa entiteter som har kommit till ur en helt slumpmässig process) så behöver han någon form av orsak som inte själv har blivit till. Denna första orsak kan ju naturligtvis vara av olika slag, men det tycks som att denna orsak är väldigt fruktbar. Den innehåller en extrem potentialitet, eftersom den har gett upphov till minst ett universum, och till råga på allt ett som är väldigt fruktbart, nämligen vårt. En sådan orsak skulle kunna vara en Gud som har syften. Orsaken måste hursomhelst ha vissa likheter med det teisten menar med Gud, nämligen en inneboende potential eller kraft att orsaka åtminstone ett fantastiskt universum.

/Christoffer

Medan jag skrev det här inlägget insåg jag hur bristfälliga mina kunskaper och insikter är om hur bra integration mellan olika grupper bör gå till. Jag tror jag har fattar några grundläggande principer, och detta inlägg tar upp lite reflektioner jag har gjort kring problem som framför allt kristna och muslimer kanske inte alltid tänker på.

Tyvärr tar jag inte upp mer sekulära åsikter särskilt mycket. Det är en brist, eftersom det finns rätt gott om brist på både tolerans och respekt hos bland annat hos s.k. nyateister, men även hos andra grupper med andra ideologiska ställningstaganden.

Definitioner

Tolerans innebär att man ”står ut med” att människor har andra åsikter än jag själv. Jag måste inte köra ner mina egna åsikter i andras halsar, jag får inte heller hota eller förtrycka människor med andra åsikter. Tolerans låter som så lite, när man talar om den så här, men det krävs inte mycket tankemöda innan man finner många exempel på när detta brister.

Respekt förstår jag som ett litet steg högre upp på skalan än tolerans. Man inte bara ”står ut med” att folk tycker olika utan ser att den människan är min medmänniska och visst tycker den annorlunda än mig, men jag vill att den ska kunna få leva så gott det går efter sina övertygelser. Och vill jag kritisera ståndpunkter som denna min medmänniska har, så försöker jag hålla dem på en hög nivå, läs gärna min översättning av Hur man är oense för att se hur det ska fungera.

Pluralism i detta sammanhang ser jag som ett uttryck för att vi inom ramen för ett och samma demokratiska samhälle har rum för olika kulturer, som ofta har ganska olika syn på verkligheten.

Presenterat så här enkelt kan det verka rätt lätt att tolerera, respektera och samleva i ett pluralistiskt samhälle. Men så är det inte, inte i vårt land i alla fall.

Historisk bakgrund

Sverige är en gammal enhetskultur, vi har haft kristendomen som statsreligion sen väldigt lång tid (sen drygt 1000-talet tror jag, och vi avskaffade det så sent som år 2000). Under lång tid var kyrkan och staten i princip samma sak (från reformationen till framåt 1900-talet och med definitivt slut iom år 2000 då man skiljde stat och kyrka (på pappret i alla fall)). Detta gör att vi i Sverige sen gammalt inte är så vana vid att människor har radikalt annorlunda åsikter om världen än oss själva, för de har helt enkelt inte funnits i vårt land, i någon märkbar utsträckning. Många upplever också detta som att Sverige är ett land där bara en åsikt åt gången, per fråga, är gångbar. Det finns bara ett rätt och det ska hela landet acceptera, på en gång.

Idag är Sverige pluralistiskt, oavsett vad man tycker om det. Där en av grupperna i samhället är de som tittar tillbaka och längtar efter någon form av idealiserad svunnen tid eller helt enkelt bara ignorerar de förändringar som skett på senare decennier.

Enhetskulturer av olika slag är vana vid att ha monopol på marknaden, så att säga. Det gör att när sådana kulturer möts kan det uppkomma uttryck för dem som kan kallas avarter, eftersom de inte i egentlig mening representerar det fina med sina respektive kulturer. Där finns t.ex. nationaldemokrater och muslimska fundamentalister, men även för den delen en del kristna ”fundamentalister”.

Ett par exempel

Islam är en religion och ofta en samhällsform (eller flera, beroende på inriktning), det gör att Islam kan ta sig hotande uttryck. Detta till exempel genom att människor önskar att sharia-lagar gällde i västerländska samhällen. Det uppfattas av många av oss ”västerlänningar” som väldigt hotfullt. Jag skulle tro att de flesta muslimer, i vårt samhälle, inte anser detta, men åsikten känns obehaglig eftersom den är ett uttryck för en enhetskultur som, ifall den gällde, skulle tvingas på även oss som inte hör till den religionen.

Men det är likadant åt andra hållet. Det finns både en och annan lobbygrupp/thinktank/församling som verkar för något som liknar det gamla kristna enhetssamhället vi hade tidigare. Vilket är lustigt, eftersom många av de engagerade i dylika projekt själva har sin bakgrund i rörelser som är orsaken till att religionsfriheten infördes i Sverige. När frikyrkorörelsen växte fram och blev legitimerad som giltiga uttryck för tro, innebar det även religionsfrihet och på sikt avskaffandet av kyrka-stat och därmed en fullt sekulariserad stat. Men många upplever förstås det lika hotfullt med homofoba, fundementalistiska kristna som vill förbjuda aborter och återinföra kristendomsundervisningen i skolan som vissa extrema islamska uttryck.

Mina framställningar av respektive religion-kultur här är något stereotypa, vilket i sig är en poäng från min sida.

Problemet

Slutsatsen vi kan dra av detta resonemang är att det finns sammanhang av både den ena och den andra sorten som vill ha monopol på hur samhället ska se ut. I de kretsar jag ofta rör mig i (kristna), är man ofta blind för sina egna anspråk. Man är väldigt hotad av islamism och nyateism (nåja, kanske inte så hotad av det senare, hehe), men tycker inte att problemet är deras krav på enhetskultur i sig. Utan att de har fel åsikter om vad enhetskulturen ska vara. Det uppfattar jag som en väldigt påtaglig problematik, som inte är så konstig. Man är ju inte hotad av de åsikter som inte negativt påverkar ens egna livsföring.

Och där har vi ett av de största problemen (kanske det största?) med demokratiska pluralistiska samhällen, nämligen: Är vi alla tillräckligt motiverade och trygga att försöka bibehålla det så?

Ett par problem

Kristendomen har tyvärr fått en ovana sedan 300-talet, nämligen att också skaffa sig inflytande och påverka samhället utifrån att göra sig till statsreligion. Det gör att kristendomen då blir ett politiskt verktyg för makthavarna, vilket är lite snett. Den traditionen går också att förvalta i demokratiska pluralistiska samhällen, genom att gå med på att kristendom visserligen inte ska vara statsreligion, men defintivt vara den livsåskådning som ska få bestämma den politiska agendan.

Jag har flera gånger stött på, och blev nyligen påmind om, åsikter om att Islam ska få positiv särbehandling där muslimsk kultur och tro krockar med värderingar och ställningstaganden det svenska samhället tagit. Om inte, är det brist på respekt. T.ex. ska kvinnor i niqab ha samma möjligheter att arbeta överallt i samhället trots att det kan bli problematiskt att hon är fullständigt dold? I sjukvården till exempel, så tvättar man sig rätt ofta om händerna och en bit upp på armarna av hygieniska skäl och har därför inte långärmade tröjor, så man inte för smittor vidare. Det kan krocka med vissa muslimska värderingar, att det är opassande för en kvinna att visa så mycket hud. Vad ska gälla? Är det brist på respekt att inte tillåta undantag på grund av den religiösa övertygelsen?

Det krävs kompromisser

Det går inte att kräva att samhället ska styras efter enbart vissa grupper av kristnas åsikter, eller för den delen felaktiga idéer om vad respekt för Islam innebär. Vi måste vara beredda att finna kompromisser för att maximera varandras möjligheter så gott det går. Det gör vi genom att försöka finna gemensam mark, inte bara mellan kristendom och Islam utan även de ”gudlösa” åskådningar som finns i vårt samhälle.

Det är inte enkelt att finna vägen framåt för samexistens, för orättvisor åt olika håll sker, te.x. att respekten glöms bort/ignoreras och människor hotas eller behandlas illa.

Samtidigt hör jag till de som faktiskt tror att det går att genomföra, om vi bara vill. Och den viljan måste få konsekvensen att vi lyssnar på andra övertygelser än våra egna, inte för att konvertera utan för att förstå.

Ur mitt kristna perspektiv

Jag tänker ur mitt kristna perspektiv att jag gärna ser att samhället lever efter de kristna värderingar jag själv har. Nu är det inte så.

Hur ändrar man på det? Ja, inte genom att försöka tvinga sin åsikt på andra, utan genom hur man själv lever sitt liv och hur man behandlar andra. Och när frågan kommer upp, får man förklara sina ståndpunkter och hur man tänker. Vara öppen för samtal och för den delen debatt och kritik. Eftersom jag tror att många av mina åsikter är rätt eller ganska nära rätt, så tror jag även att de håller för samtal och diskussion och jag tror även att medmänniskan har goda möjligheter att ta ställning till det på egen hand utan att jag tvingar på. Det inkluderar att inte ha ”dolda agendor” i personliga relationer.

Vad tycker ni?

Såg precis Existens om en eventuell svensk imamutbildning, som jag missade igår när det sändes, genom SVT play. Gå gärna in och se det själv innan du läser resten, för jag tänker inte göra någon summering av programmet.

Det finns en del i programmet som jag tycker är rätt problematiskt. För det första undrar jag om redaktionen verkligen visste vad den skulle göra av programmet? Det kändes lite splittrat och Anna Lindman Barsks inledning om imambristen och Leijonborgs tal om behov av imamutbildning kändes inte helt sammankopplat med avslutet och vad som skedde där emellan. Det är som att man riktade in sig på att göra ned Leijonborg, men när man sedan inte lyckades med det stod man där utan riktig riktning och styrfart.

Hela programmet kretsade kring Leijonborgs uttalanden. Och man försökte så gott det gick att kontrastera Leijonborgs uttalanden med ”korrekta” observationer från fältet. T.ex. filmade man först lite från (den fina) moskén i Fittja för att sedan kontrastera det mot Leijonborgs tal om inflytande från wahabism, bland annat. Poängen jag tyckte man sökte var att visa på hur intolerant och islamrädd regeringen eller åtminstone Leijonborg är.

Problemet är att man inte riktigt lyckades med det. Kanske för att det Leijonborg presenterat inte verkade handla i första hand om att ”få hyfs” på muslimerna, utan snarast på att man skulle hjälpa till med att ge en grundläggande förståelse för Sverige till inflyttade imamer, så de lättare skulle kunna hjälpa sina församlingsbor. Vilket torde vara rätt så oskyldigt.

Och som den teologiska lekman, jag antar att, Leijonborg är så dabblade han förstås in sig lite i sådant också (t.ex. om vad som är kultur och vad som är Islam), vilket var det som gav mest material för Lindman Barsk & co att jobba med. Annars verkade han vara rätt överens med ordföranden för Sveriges muslimska råd, Helena Benaouda, som ansåg att imamer främst behövde hjälp att förstå den svenska kultur som de skulle verka i.

Ändå är det till Leijonborg Lindman Barsk ställer frågan (som är en omformulering på en tidigare mening Leijonborg sa):

”Så du sticker inte under stol med, att du vill få hyfs på muslimerna?”

Slutats: Leijonborg ska framställas som islamofob, till varje pris. Garr!

Den som däremot kan sägas vara den som förespråkar att ”få hyfs” på muslimerna är muslim själv, nämligen Mohammad Fazlhashemi som vill reformera Islam, inte bara vad gäller kulturella frågor utan just teologin, innehållet i den muslimska tron. Mohammad Fazlhashemi vill ha en svensk islam och en svensk islamutbildning där man tar hänsyn till bland annat feministiska perspektiv.

Och då kan jag inte komma ifrån att redaktionen för Existens gör precis vad de anklagar Leijonborg för att göra: särbehandlar muslimer som att de inte är samma sak som svenskar i övrigt.

Det grundläggande problemet genom hela programmet är att man (som så ofta) kör med förenklingar som till slut gör att man lägger kraftiga krokben för sig själv.

Oavsett vad man har för religiös bakgrund kan man konstatera att Sverige har en historia som ett kristet land. Det ger oss vissa förutsättningar, som i programmet inte helt tar hänsyn till. Till exempel bygger våra värderingar i grunden på de tio budorden och den kristna människosynen. Det gör att det inte är lika aktuellt med en introduktionskurs för katolska präster från andra länder som det är för imamer från andra länder. Eftersom de senare ofta kommer från kulturer som är betydligt mer främmande för svensk kultur än vad de flesta katolska prästers ”hemmakulturer” är. Till på köpet har de katolska prästerna redan kurser om Sverige.

Men genom att låta Mohammad Fazlhashemi säga det man själva inte vågar lyfta, så tassar man runt den brännheta frågan: Vilka inriktningar av Islam ska vara välkomna och uppmuntras i Sverige och vilka är inte välkomna?

Det är en rätt intressant fråga, för vi måste inse att det dels är så att muslimer inte generellt sett ogillar demokrati och vill ha sharia (tvärtom, gissar jag att den absoluta majoriteten av muslimer i Sverige är glada att vi har demokrati). Och dels måste vi inse att även sådana åsikter (antidemoratiska och pro-sharia) existerar inom Islam. Men att precis som inom kristendomen finns det en massa olika teologiska inriktningar med olika åsikter. Och man kan inte fälla avgörande domar om en hel världsreligion utifrån specifika grupper, utan försöka se till helheten. Vilket jag medger är svårt. Jag kan alldeles för lite om Islam.

Jag kommer att blogga, mer eller mindre varje dag, om mina intryck och ge lite referat om vad som har sagts under dagarna. Varje dag har ett eget tema;

Måndag: ”Historical issues in science and religion”

T.ex. Ernan McMullin, vetenskapsfilosof och idéhistoriker vid Notre Dame som ska tala om Gallileoaffären.

Tisdag: ”Philosophical issues in science and religion”

T.ex. John Polkinghorne KBE FRS, professor i matematisk fysik i Cambridge innan han sadlade om och blev anglikansk präst, som ska tala om ”Critical realism in science and religion”

Onsdag: ”The Big Bang and Cosmology”

T.ex. Dr Paul Shellard som ska prata om ”The anthropic principle” och astrofysikern Katherine Blundell som ska prata om ”God and the Big Bang”.

Torsdag: ”Biology and Evolution”

T.ex. Simon Conway-Morris, professor i evolutionär paleobiologi som ska prata om ”fine-tuning in biology”

Fredag: ”The Brain”

T.ex. Peter Clarke som ska tala om ”Brains and machines”.

Talarna är naturvetare och teologer,  med stor kompetens i båda fälten. De tar både naturvetenskapen och teologin på stort allvar, så det bäddar för en spännande konferens.

Mer utförligt program hittar ni på:

http://www.st-edmunds.cam.ac.uk/faraday/Short_course.php?Course_selection=18

Vore kul om ni ville vara mina ”medresenärer” på den här konferensen!

Mvh Christoffer

Paul Grahams korta essä om hur man bäst är oense slog verkligen an hos mig, eftersom jag varit och är aktiv i diskussioner på nätet sedan ett antal år.

Min förhoppning med översättnigen är att den ska leda till att denna utmärkta essä når fler och på något litet positivt sätt påverka samtalsklimatet på internet (och gammelmedier).

// David Fredin, juli 2008.

Hur man är oense

Mars 2008

Webben förändrar skrivandet till en konversation. För tjugo år sedan skrev författarna och läsarna läste. Webben låter läsarna ge respons, vilket de allt mer gör — i kommentartrådar, på forum och egna bloggar.

Många som svarar på något håller inte med om det som skrivs. Men det är naturligt. Att vara överens motiverar människor mindre än att vara oense. Och när du håller med finns det mindre att säga. Du kan utveckla något som författaren sa, men denne har antagligen redan utforskat de mest intressanta konsekvenserna. När du inte håller med tar du upp aspekter författaren kanske inte har utforskat.

Resultatet är att betydligt mer oenighet finns, särskilt om man mäter i antal ord. Det betyder inte att människor blir argare. Den strukturella förändringen i hur vi kommunicerar är nog för att täcka in det. Men även om det inte är ilska som driver den ökande oenigheten, finns det en risk att den ökande oenigheten kommer göra människor argare. Särskilt online, där det är lättare att säga saker man aldrig skulle säga öga mot öga.

Om vi alla ska vara mer oeniga, behöver vi vara noggranna med att göra det på ett bra sätt. Vad betyder det att vara oeniga på ett bra sätt? De flesta läsarna kan se skillnaden mellan en utskällning och en nogsamt genomtänkt vederläggning, men jag tror det skulle hjälpa att göra de mellanliggande nivåerna tydliga genom att namnge dem. Så här kommer ett försök till en oenighetshierarki:

OH0. Utskällning

Detta är den lägsta formen av oenighet, och troligen också den vanligaste. Vi har alla sett kommentarer som denna:

> Du é en jävla idiot!!!!!!!!!!

Men det är viktigt att inse att mer artikulerad utskällning har precis lika lite vikt. En kommentar som

> Författaren är en uppblåst amatör.

är egentligen inget mer än en pretentiös version av ”du é en jävla idiot.”

OH1. Ad Hominem

En ad hominem-attack är inte riktigt lika svag som en utskällning. Den kan till och med ha viss relevans. Till exempel, om en riksdagsledamot skrev en artikel om att riksdagsledamöters löner borde höjas, skulle man kunna svara:

> Naturligtvis säger han så, han är ju riksdagsledamot.

Detta skulle inte vederlägga författarens argument, men det skulle åtminstone kunna vara relevant i sammanhanget. Men, det är fortfarande en väldigt svag form av oenighet. Om det är något fel med riksdagsledamotens argument, bör du säga vad det är; och om det inte är så, vad gör det för skillnad att han är riksdagsledamot?

Att säga att en författare inte har auktoriteten att skriva om ett ämne är en variant av ad hominem — och en speciellt värdelös sådan, eftersom goda idéer ofta kommer från ”outsiders”. Frågan är om författaren har rätt eller inte. Om dennes brist på auktoritet orsakade att denne gjorde misstag, visa på dem då. Och om så inte är fallet, är det inte ett problem.

OH2. Svara på tonläget.

På nästa nivå börjar vi se svar på text, snarare än på författaren. Den lägsta formen av dessa är att vara oense med författarens ton. T.ex.

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design med en så överlägsen ton.

Det är visserligen bättre än att attackera författaren, men det är fortfarande en svag form av oenighet. Det spelar mycket större roll om författaren har rätt eller fel än vad han har för tonläge. Speciellt eftersom tonläge är så svårt att bedöma. Någon, för vilken ett ämne är känsligt, blir kanske förolämpad av en ton som för andra verkade neutral.

Så, om det värsta du kan säga om något är att kritisera dess tonläge, har du inte mycket att komma med. Är författaren nonchalant, men korrekt? Hellre det än allvarsam och fel. Och om författaren har fel någonstans, påvisa var.

OH3. Motsägande.

På denna nivå får vi slutligen svar på vad som sades, snarare än på hur och av vem. Den lägsta formen av svar på ett argument är helt enkelt att påstå motsatsen, med lite eller inget stödjande bevis.

Detta kombineras ofta med ett OH2 påstående, som:

> Jag kan inte förstå hur författaren avfärdar intelligent design på ett så överlägset sätt. Intelligent design är en legitim vetenskaplig teori.

Motsägelser kan ibland vara relevanta. Ibland räcker det med att bara se motsatsen påstådd för att man ska se att det stämmer. Men normalt sett är bevis till hjälp.

OH4. Motargument.

På nivå 4 når vi den första formen av övertygande oenighet: motargument. Former upp till denna nivå kan normalt sett ignoreras som bevislösa. Motargument kan bevisa något. Problemet är, det är svårt att sätta fingret på exakt vad.

Motargument är att säga emot (förra nivån) plus resonemang och/eller bevis. När det riktas direkt mot det ursprungliga argumentet kan det vara övertygande. Men tyvärr är det vanligt för motargument att riktas mot något lite annat. Rätt ofta när två personer argumenterar passionerat om något, debatterar de om två olika saker. Ibland är de till och med överens med varandra, men de är så uppe i käbblet att de inte inser det.

Det kan finnas ett legitimt skäl att argumentera emot något aningen annorlunda mot vad den ursprungliga författaren sa: när du upplever att denne missade pudelns kärna. Men när du gör det, måste du vara explicit och tala om att du gör det.

OH5. Vederläggning.

Den mest övertygande formen av oenighet är vederläggning. Det är även den ovanligaste, eftersom den kräver mest arbete. Det är så att oenighetshierarkin formas formar en sorts pyramid, på så vis att ju högre du kommer desto färre exempel finner du.

För att vederlägga någon behöver du antagligen citera dem. Du behöver finna tydliga bevis, ett stycke där allt du inte håller med om är vad du uppfattar som brister, och sen förklara varför det brister. Om du inte kan finna ett specifikt citat att vara oenig om, riskerar du att argumentera med en retorisk halmgubbe.

Vederläggning innebär oftast citat, men citat innebär inte nödvändigtvis vederläggning. Vissa författare citerar delar av sådant de inte håller med om för att ge intrycket av att ge en legitim vederläggning, sedan följt av ett svar så lågt som OH3 eller till och med OH0.

OH6. Vederlägga huvudpoängen.

Kraften i vederläggningen beror på vad du vederlägger. Den mest kraftfulla formen av oenighet är att vederlägga någons huvudpoäng.

Även på en nivå så hög som OH5 kan vi ibland möta avsiktlig oärlighet, som när någon plockar fram små poänger av en argumentation och vederlägger dem. Ibland är andan detta görs i, mer av en sofistikerad form av ad hominem än faktisk vederläggning. Till exempel, att korrigera någons grammatik, eller kasta sig över mindre misstag i namn eller siffror. Om inte den motsatta uppfattningen faktiskt bygger på sådana saker, är enda syftet i korrigerandet att misskreditera sin motpart.

För att verkligen vederlägga något krävs att man vederlägger dess huvudpoäng, eller åtminstone en av dem. Och det innebär att man explicit måste ge sig hän åt huvudpoängen. Så en verkligt verkningsfull vederläggning skulle se ut så här:

> Författarens huvudpoäng verkar vara x. Eftersom denne skriver: > >> > > Men det är fel av följande skäl…

Citatet du lyfter fram som felaktigt behöver inte vara det faktiska argumentet för författarens huvudpoäng. Det är nog för att vederlägga något det bygger på.

Vad det betyder

Nu har vi ett sätt att klassificera olika former av oenighet. Men vad är det bra för? Vad oenighetshierarkin inte ger oss är ett sätt att hitta en vinnare. OH-nivåer beskriver bara formen för ett påstående, inte om det är sant. Ett OH6 svar skulle fortfarande kunna vara helt misstaget.

Medan OH-nivåer inte sätter en lägre gräns för hur övertygande ett svar är, så sätter de en övre gräns. Ett OH6 svar kanske inte är övertygande, men ett OH2 eller lägre svar är aldrig övertygande.

Det mest uppenbara övertaget klassificeringen av oenighetens former ger är att det kan hjälpa människor att väga vad de läser. Det hjälper särskilt mot intellektuellt ohederliga argument. En vältalig talare eller författare kan ge intrycket av att fullständigt utplåna sin opponent endast genom att använda kraftfulla ord. Faktum är att det nog är den definierande kvalitén på en demagogi. Genom att ge namn på olika former av oenighet, ger vi kritiska läsare en nål för att smälla sådana ballonger.

Sådana etiketter hjälper författare också. Det mesta av intellektuell ohederlighet är oavsiktlig. Någon som argumenterar om tonläget i något han inte håller med om kanske tror att han verkligen säger något. Att ta ett steg tillbaka och se sin nuvarande position på oenighetshierarkin kanske inspirerar honom att försöka höja sig till motargument eller vederläggning.

Men den största nyttan av att vara oeniga väl är inte bara att det kommer göra konversationer bättre, det kommer göra människorna som har dem lyckligare. Om du studerar konversationer, kommer du finna att det är betydligt fler elakheter nere på OH1 än uppe på OH6. Du måste inte vara elak när du har en poäng att driva hem. Faktum är, att du inte vill det. Om du verkligen har något att säga, är elakhet bara ivägen.

Om människor blir mindre elaka genom att höja sig på oenighetshierarkin, kommer det göra de flesta av oss lyckligare. De flesta människor gillar egentligen inte att vara elaka; de är det för att de inte vet bättre.

Tack till Trevor Blackwel och Jessica Livingston för att de läste utkast till detta.

Och tack till Mattias Thurfjell och Christoffer Skogholt för att de läst utkast till min översättning av denna text.