The more we strive to secure a common good corresponding to the real needs of our neighbours, the more effectively we love them. Every Christian is called to practice this charity, in a manner corresponding to his vocation and according to the degree of influence he wields in the pólis. This is the institutional path — we might also call it the political path — of charity, no less excellent and effective than the kind of charity which encounters the neighbour directly, outside the institutional mediation of the pólis.

Det viktiga här, är bland annat, att påven betonar att kärlekens effektivitet är beroende av att vi försöker säkerställa vår grannes behov genom institutionella åtgärder – och att dessa inte är mindre viktiga än de som görs direkt utan den institutionella mellanhanden. Faktum är att i vår värld behöver vi institutionerna, och institutionerna måste också bedömas i enlighet med kristen etik.

Det har funnits en tendens att inte betrakta det strukturella planet som ett etiskt plan.

För en sammanfattning av encyklikan, se här: http://blog.sojo.net/2009/07/09/pope-benedict-on-the-global-economy/

/Christoffer

I boken beskriver Stenmark vad ”scientism” är och hur den kan ta sig uttryck på olika områden. Med scientism brukar man mena en övertro på vetenskapens (som oftast förstås som naturvetenskapens) förmåga att svara på frågor och lösa problem som annars brukar betraktas som filosofiska och teologiska. Grundläggande är också tanken att endast naturvetenskaplig kunskap är rationell kunskap.

Stenmark skiljer i sin bok på fyra sorters scientism; epistemologisk, ontologisk, axiologisk och existentiell.

Denna uppdelning är mycket klargörande och ställer upp scientisternas anspråk på olika områden vilket gör dem lättare att analysera och bedöma.

Den epistemologiska scientismen, säger att endast naturvetenskapen kan ge oss verklig kunskap. Kunskap brukar definieras som ”sanna, välgrundade övertygelser”. Det som scientismen säger är att endast naturvetenskaplig kunskap är ”välgrundad” – dvs. den naturvetenskapliga metoden är den enda säkra vägen till kunskap.

Problemet med denna form av scientism, är att den är självmotsägande. Påståendet är nämligen inte härlett med hjälp av naturvetenskapliga metoder, och därför utgör påståendet inte heller välgrundad kunskap. Det är ju förstås möjligt att det ändå är sant, men i så fall kan vi inte veta det, och inte heller ta reda på det. Den som bejakar påståendet måste göra ett ”leap-of-faith” till tanken att endast naturvetenskap kan ge kunskap.

Ontologisk scientism innebär att man hävdar att endast det som kan bli föremål för naturvetenskaplig undersökning existerar. Som stöd för det kan man t.ex. hävda att vetenskapen har visat att endast materiella processer existerar, eftersom det är det enda som har påvisats i naturvetenskapliga undersökningar. Denna slutsats förutsätter dock den epistemologiska scientismen, nämligen att endast naturvetenskapen kan ge kunskap. Men den epistemologiska scientismen är självmotsägande, eftersom den utgör ett filosofiskt och inte naturvetenskapligt påstående.

Axiologisk scientism innebär att man betraktar moraluppfattningar som enbart en produkt av naturvetenskapligt studerbara processer. Moraluppfattningar motsvaras inte av en moralisk verklighet, dvs. föreställningar om rätt och fel är föreställningar om något som inte finns.

Det enda som finns är föreställningar, och dessa föreställningar kan enligt scientisten förklaras av evolutionära processer. En vanlig uppfattning bland de som hävdar denna ståndpunkt, är att våra moralföreställningar är till för att sprida våra egna gener. Men Stenmark menar att t.ex. nutida miljöetik, som hävdar biologisk mångfald som ett värde som vi bör värna, innebär att vi inte förväntas skydda enbart våra geners spridning, utan istället lyftar upp biologisk mångfald och olika arter som ett ”värde i sig”.

Jag menar att man inom axiologisk scientism också begår två felslut.

Dels det ”reduktionistiska felslutet” och dels det ”genetiska felslutet”. Det förra innebär att om man t.ex. kan visa att moraluppfattningar har biologiska förutsättningar så menar man sig också ha visat att biologi är det enda som orsakar moral. Att det skulle försiggå någon moralfilosofisk reflektion som inte är naturvetenskapligt studerbar, verkar uteslutet. Det genetiska felslutet innebär att man tror sig ha visat att för att man kan spåra en historisk bakgrund till en (moral)uppfattning, så har man också falsifierat den. Våra matematiska förmågor har helt säkert en biologisk och historisk bakgrund, men det innebär inte att våra matematiska teorier, som t.ex. relativitetsteorin, inte skulle kunna motsvaras av en från subjektet särskiljd verklighet.

Existentiell scientism slutligen står både för försöken att förklara religionens uppkomst såsom en evolutionär produkt, men också för försöken att ersätta religionen med vetenskapen. Jag menar att detta dels är ett uttryck för ”reduktionstiska felslutet” – att det finns en historisk och biologisk förutsättning för att vi ska kunna ställa religiösa frågor, innebär inte att de religiösa frågorna inte också kan ha ett svar. Således, frågan: ”finns det en tanke med universum?”, förutsätter en viss form av biologisk komplexitet för att en varelse ska kunna tänka den, som t.ex. möjligheten av ett språk och abstrakt tänkande. Men detsamma gäller även matematiken och fysiken, ja vetenskapen generellt.

Religion kan enligt Stenmark ses som ett försök att komma till rätta med ”existentiella frågor” som t.ex. ”vad man bör göra”, ”vad är ett gott liv?”, ”finns Gud” etc. Dessa frågor kan inte besvaras med vetenskapliga metoder. Det inomvetenskapliga synsättet är nämligen alltid deskriptivt, och vi kan inte gå från en observation om ”hur” världen är, också säga hur den ”bör” vara, eller hur vi bör agera i den. Frågan om Guds existens kan heller inte testas naturvetenskapligt, och därför kan inte vetenskap ersätta religionen eller filosofin.

Själva utövandet av religionen kan inte heller ersättas av någon vetenskaplig aktivitet. Om Gud finns, och är personlig, så närmar vi oss inte honom med vetenskapliga metoder, utan mer som vi lär känna en annan människa, dvs. i samtal, bön och kärlek.

Min intervju har nu publicerats i Signum, och jag vill tipsa om den, läs den här.

Ingress: 

Britten John Polkinghorne (f. 1934) är en av vår tids mest kända företrädare för dialogen mellan teologi och naturvetenskap. Han var professor i matematisk fysik vid Cambridge University fram till 1979, då han började studera teologi för att så småningom bli präst i den anglikanska kyrkan. Han är författare till en lång rad böcker, däribland Science and Christian Belief och Quantum Theory – A Very Short Introduction. Han adlades 1997 för sina insatser inom vetenskap, teologi och medicinsk etik. Polkinghorne medverkar regelbundet på forskningsinstitutet Faraday Institute for Science and Religion (se Signum nr 6/2008), där denna intervju är gjord.

Mackan Andersson har skrivit en väldigt rolig satir kring det hela. Läs den.

Speciellt gillar jag hans milt ironiska kommentar till Lindgrens motivering att Sverige är ett kristet land:

- I USA hör du presidenten välsigna landet och människorna, säger Else-Marie Lindgren till Radio Sjuhärad. Hon tycker att det skulle vara suveränt om även den svenska statsministern gjorde detsamma, eftersom Sverige fortfarande är ett kristet land.

Vilken Mackan kommenterar så här:

Nu finns det dock en del… ska vi säga teologiska problem omkring ett sådant förslag. 1. Länder är inte kristna. Det är möjligt att Lindgren tror eller tycker att majoriteten av befolkningen bekänner sig (eller borde bekänna sig) till en kristen tro, men det gör fortfarande inte landet till kristet. När vi blir kristna tas vi i stället ur de gängse definitionerna av identitet – social klass, kön, nationalitet och blir inlemmade i ett nytt sammanhang där allt sådant är sekundärt. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.(Gal 3:23)

Amen!

Faktum är att sådana här uttalanden för de flesta (inklusive mig) signalerar nationalism snarare än Gudstro (oavsett om det är avsikten), vilket ju egentligen är emot hela den kristna tanken om att alla döpta dels är ett i Kristus, och dels att människans identitet som Guds avbild är djupare och står över alla kulturella identiteter som nationalitet, kön eller klass. Kort sagt; om ett sådant uttalande mest handlar om att befästa identiteten som svenskar – så går det emot den kristna tron.

/Christoffer

Det här är en reflektion över kontinuitet och förnyelse i teologin, en reflektion över vad ”aggiornamento” kan innebära.

”Aggiornamento” – begreppet som påven Johannes den XXIII myntade – kan syfta på (minst) två saker:

1. En attityd av öppenhet och intresse för omvärlden och dess frågor.

2. Ett intellektuellt försök (eller program) att formulera och förmedla den kristna tron i relation till de tankar, filosofier och vetenskapliga teorier som finns i samhället.

Jag menar att båda dessa saker ingår i kyrkans kallelse. Den första är ganska uppenbar för alla som har någon förståelse för vad begreppet ”kommunikation” innebär – och kyrkan skall lika lite som Gud vara en narcissistisk gemenskap. Det skall vara en utåtriktad gemenskap. Gud är kärlek, och det ingår i kärlekens väsen att vända sig till ”den Andre”. En del tycks mena att nummer två, det intellektuella programmet att formulera den kristna tron i dialog med samtidens tankar, alltid innebär ett illegitimt brott med traditionen. Detta finns dels hos (vissa) ”bibeltrogna” protestanter (som inte är så bibeltrogna som de tror) och hos ultra-traditionalistiska katoliker. Men det innebär en ofullständig förståelse för hur teologi har bedrivits av de som tillhör traditionens stora.

Idag läste jag i en bokrecension av boken ”Reforming Anthropological Theology” detta formulerat på ett mycket bra sätt:

Reforming Theological Anthropology is based on a simple idea, (…) that every great theologian in Christian history – including Murphy’s five classics – used the best available science and philosophy of their day (even if they were sometimes unaware of it) and attempted to articulate a faithfully biblical set of doctrines for the living church. This is what it truly means to be reformed. (…) It is a critical appropriation of what has come before in light of what is available now.

Vad jag främst vill fokusera på i citatet är detta att teologer och kristna filosofer i historien alltid har försökt att formulera den kristna tron i dialog med dåtidens ”vetande”. Detta innebär också att ”reform” inte är något som har med protestantism att göra, som istället har att göra med brottet av kyrkostruktur. (För att uttrycka det annorlunda: det nya med Luther var inte att han ville ”reformera” utan att han bildade en ny kyrkostruktur. Sen kan man förstås hävda att de reformer Luther ville genomdriva var sådana att de per definition också innebar en ny kyrkostruktur.)

Thomas av Aquino som är den största katolska filosofiska teologen; inkluderade den ”nya filosofin” på sin tid med den kristna tron; nämligen Aristoteles tänkande. För detta blev hans skrifter under en period förbjudna av biskopen i Paris.

Kort efter sin död blev han dock helgonförklarad, och har sedan dess setts som en modell för kristen filosofisk och teologisk reflektion.

Men det som vissa traditionalister, som inte vill att teologin skall kommunicera med samtidens frågor, (som ofta gillar Thomas av Aquino [vem gör inte det!]) i praktiken säger är att man får ”bara ställa Aristoteliska frågor till teologin.

Karl Rahner, (1904-1984) en stor förnyare av katolskt och kristet tänkande under 1900-talet, lät sin teologi kommunicera med evolutionsteorin. På detta vis, bedriver han teologi i Thomas efterföljd – inte för att han försöker svara på samma frågor – utan för att han just försöker integrera tron och förnuftet. Detta är för övrigt på det viset som Thomas framställs som förebild i påvens encyklika ”Tro och förnuft”:

In an age when Christian thinkers were rediscovering the treasures of ancient philosophy, and more particularly of Aristotle, Thomas had the great merit of giving pride of place to the harmony which exists between faith and reason. Both the light of reason and the light of faith come from God, he argued; hence there can be no contradiction between them.44 More radically, Thomas recognized that nature, philosophy’s proper concern, could contribute to the understanding of divine Revelation. Faith therefore has no fear of reason, but seeks it out and has trust in it. Just as grace builds on nature and brings it to fulfilment,45 so faith builds upon and perfects reason.

Det tycks mig som att den protestantiska traditionen inte har gjort detta rättvisa. I förlängningen innebär, menar jag, den  protestantiska oviljan att tolka skapelsen teologiskt – att låta skapelse och tro samtala och samverka – en förnekelse av att Gud är Skapare, och att människan som Guds avbild med nödvändighet är en förnuftsvarelse.

Som dominikanerprästen Anders Piltz säger i boken En värld av sådan skönhet:

Vad naturforskningen tror sig kunna säga med någorlunda säkerhet, det måste inkorporeras i en kristen skapelseteologi om den vill göra anspråk på att vara en seriös hjälp för de troende att genomreflektera trons innehåll i överensstämmelse med mänsklig värdighet. Förnuftet finns ju till för att användas.

Det vi dock har i vår tid, speciellt i Sverige tror jag, är en oerhört utbredd okunskap (och det gäller även mig själv, för jag har i princip bara insett att jag är okunnig, vilket kanske är mer än de flesta) om vad de äldre filosoferna och teologerna säger.

Både teologerna och filosoferna har mycket att ge oss, som kan hjälpa oss med dagens frågor. Många frågor är dessutom tämligen lika! Det är verkligen synd att vi inte får en grund i den västerländska idéhistorien, utan bara får höra tänkare från 1900-talet.  Det gäller även teologin.

Det kan man säga utgör ”modernisternas historielöshet”.

Det partipolitiska systemet, som jag tror är ett av huvudskälen till problemen (i konkurrens med den a-konfessionella prästutbildningen) med dagens Svenska Kyrka, försvinner inte av poänglöst gnäll.

Ändå verkar det kanske som att jag ska stämma in i den kören nu. Jag citerar från ”sökkriterierna” för ny biskop i Stockholms stift:

Christina Schnackenburg (m), inledde dagen med att berätta om vilka stora krav som ställs på den blivande biskopen.

Den biskop vi söker bör ha Sokrates vishet, Jobs tålamod, en flodhästs tjocka hud, industrichefens organisationsförmåga och inte minst skådespelarens charm, citeras hon på Kyrkans tidnings webbsida.

Inte ett enda ord om: teologi, förmåga att entusiasmera och stärka människor i deras tro, förmåga att göra tron begriplig, att kommunicera Guds vishet.

Ingenting om förmåga att predika. Ingenting om diakoni. Ingenting om det som Kyrkan håller på med, eller ska hålla på med.

Jag tror att min egen favorit är Martin Modeus och även om organisatorisk förmåga är viktig, så måste vi ju ha en biskop som kan vara inspiratör för präster och som inte bara är en utmärkt organisatör och medialt skicklig.

Se en intervju här: ”Jag vill få människors hjärta att brinna” i ”Hemmets journal”. Där hittar jag följande citat:

Martins modell är enkel. Den grundar sig i relationen mellan Gud, våra medmänniskor och oss själva.  –?När Jesus förklarar hur vi människor ska vara mot varandra, hur vi ska leva tillsammans säger han: ”Älska Gud över allting och älska din medmänniska som dig själv”. Detta måste vara det centrala i gudstjänsten, att den blir en väg för oss att hitta varandra, säger Martin.

Martin säger att det centrala i gudstjänsten ska vara att vi ska hitta varandra – men det är ju också att vi ska finna och möta Gud. Det gör vi ju ofta förvisso genom varandra, men det bör ju ändå sägas.

–?Men för att komma dit kan inte gudstjänsten handlar bara om timmen mellan 11 och 12 på söndagar. Församlingen, genom gudstjänstgrupper, måste träffas innan och förbereda högmässan tillsammans. Dela upp arbetsuppgifterna så att inte ett litet fåtal gör allt jobbet. Det är mycket bättre att många hjälps åt. Det ska tändas ljus, dukas fram nattvard, ringas i kyrkklockor. Det finns plats för alla – även barnen.

Det tror jag är helt sant – att inte kyrkan isoleras till en timme på söndagen. Hans exempel kan kanske låta rätt banala, men gemenskap (som inte är banalt) kan växa ur något som kanske tycks banalt.

Dessutom är det inte banalt om man ser det som en del i gudstjänsten.

–?Kanske leder det här förberedande arbetet till att folk börjar prata. Man ringer varandra, någon hittar en vän att be tillsammans med och den som har ont i benet kan få skjuts så att han eller hon får möjlighet att ta sig till gudstjänsten. Här skapas en plats för umgänge. –?Fungerar det så kan vi inom kyrkan hjälpa till att göra trasiga människor hela. Vi kan hjälpa ensamma människor att hitta varandra. Och vi kan få varje enskild människa att hitta djupet i sig själv.

Det som är grundproblemet i en kyrka som bara försöker få folk att komma då och då, och gärna att det är många, många som kommer då, på dessa enstaka högtider, t.ex. julafton eller när det kan vara, är att en sån kyrka på djupet inte kan hjälpa människor, och därför inte vara relevant.

Vill vi verkligen vara en kyrka som är ett pikant inslag i andra människors julfirande?

Det låter inte som en kyrka som hjälper människor i deras utsatthet och i deras djupaste längtan. I Svenska Kyrkans förtvivlade kamp att ”såga ner” sina trösklar – vilket man tror man gör om man tar bort innehållet – så har man istället slutat att attrahera till överlåtelse. Det enda som en sådan kyrka kan göra är att inbjuda till kulturell förströelse.

Och det låter inte så mycket som frälsning och glada nyheter, det låter mer som något som välmående medelklass kan ägna sig åt.

/Christoffer

Men jag har skrivit ett par artiklar om konferensen som har har publicerats i två tidningar. Dels Dagen (men den ligger inte ute på nätet än, men publicerades den 3 september, om ni har tillgång och vill titta) samt Signum. Signumartikeln hittar ni här:

http://www.signum.se/signum/signum/template.php?page=read&id=3804

God läsning!

Mvh Christoffer

Den andra tanken jag vill lyfta upp är att misstaget som de kyrkliga auktoriteterna gör, enligt McMullin, är att de inte stödjer sig på de tolkningsprinciper som bland annat Augustinus presenterat tidigt i kyrkans historia, utan tror att all text skall tolkas bokstavligt. (Varför de betonar den bokstavliga tolkningen tror McMullin delvis har att göra med reformationen.)

Den princip som McMullin avser är främst den som han kallar ”principle of accomodation”, att skriftens författare anpassar sig till den omgivande kulturens tankesätt. Augustinus pekar i sin kommentar till Genesis på att när Bibeln talar om ett fenomen, så talar den om det såsom det förstods och beskrevs av sin samtid.  Ett exempel är när det står i Josuas bok att solen stod still på himlen, för att Josua bett att dagen skulle förlängas. Detta bibelställe lyftes fram av de kyrkliga auktoriteterna som ett textställe som talade för en geocentrisk världsbild och mot en heliocentrisk världsbild. Ett annat exempel kan vara att man om man menar hela världen kan skriva ”från jordens fyra hörn” – även fast vi vet (idag) att jorden inte har fyra hörn. Men poängen går fram.

Principen som Augustinus här lyfter fram (och som Gallilleo stödjer sig på i sin argumentation med hertiginnan Christina av Lorena [och som Ernan McMullin tror skulle kunnat få de kyrkliga auktoriteterna att ändra sig om de sett brevet]) kallar Ernan McMullin alltså för ”principle of accomodation”.

De övriga principerna som Augustinus (och Gallilleo) lyfter fram är t.ex. ”principle of limitation”, att skriften vill lära oss vem Gud är och hur vi lär känna honom, och vad hans vilja är, inte saker som vi själva kan räkna eller mäta. Gallilleo gör detta till en princip, att det som vi med vårt förstånd kan räkna ut vill Gud att vi ska använda vårt förstånd till att räkna ut, och det hör således väldigt sällsynt till den gudomliga uppenbarelsen.

En annan är ”principle of demonstration”, vilken innebär att om något kan påvisas som sant skall det accepteras och inte hållas fast vid för att vi har en tolkning av skriften som motsäger det. För då kan vi, med Augustinus ord, ”av kärlek till vårt misstag håller fast vid det som är falskt” (fritt återgett ur minnet, men med intakt andemening).

Dessa tankar av Augustinus är verkligen intressanta och fortfarande aktuella, sorgligt nog.

Nu börjar det bli dags att sova!

/Christoffer

(Igår hände nåt lustigt, för det kom fram en kille och hälsade på mig och sa att han hade läst på den här bloggen att jag skulle åka hit! Internet gör världen mindre!)

Dagens tema är ”Historical Issues in Science and Religion” och jag har nu  tänkt att återge några korta glimtar från dagen.

Jag har tänkt att ha som ”metod” de här dagarna att återge huvuddragen i något eller kanske några tal, och om jag har nåt att kommentera kring det kommer jag att göra det efteråt. I så stor utsträckning som möjligt kommer jag försöka att skilja på mina kommentarer och vad talaren har sagt.

Den första talaren idag var Peter Harrison som har en professur vid Oxford vid namn ”Andreas Idreos professor for Science and Religion” (en sån professur borde alla universitet ha!) och han hade två föredrag.

Det första hette ”Religion and the rise of Science” och det andra hette ”The Fall of Man and the Foundations of Science”.

I sitt första föredrag försökte han återge på vilka sätt som den kristna religionen har påverkat framväxten av en vetenskaplig kultur i Europa.

När han talade om dessa olika sätt, insåg jag att många när de tänker kring relationen mellan vetenskap och religion, tänker utifrån hur vissa bibelstycken och samspelar (mer eller mindre väl) med olika vetenskapliga teorier.

Men på ett mer övergripande, ett mer fundamentalt och filosofiskt plan så finns det andra typer av möjliga samspel mellan vetenskap och religion. Några sådana tog Harrison upp:

Det kan till exempel handla om vilka antaganden som en viss världsbild har om världens beskaffenhet och som gör den mer eller mindre disponerad till att bedriva sådant som vi kallar för vetenskap. Harrison tog upp naturens regelbundenhet och ”intelligibilitet” som två sådana antaganden som varit närvarande i den kristna världsbilden, och som är positiva för det vetenskapliga projektet. Med ”intelligibilitet” menas att naturen är förståelig för det mänskliga intellektet.

Vetenskapliga undersökningar har också stimulerats i Europa genom att de har kopplats till det som kallas för ”naturlig teologi”. När naturvetenskapen växte fram under 1600-talet, var det en stor drivkraft för många att upptäcka tecken på skaparens storhet och se världens skönhet genom att studera naturens uppbyggnad. Att undersöka naturen sågs i ett större sammanhang som hörde i hop med ens övergripande världsbild. Att tänka Guds tankar, som någon vetenskapsman sa.

Harrison menade vidare att den vetenskapliga metoden, med sina experiment av isolerade entiteter i naturen, av allmänheten till en början varken ansågs som en särskilt tillförlitlig metod att nå sanning, eller som särskilt nyttigt, och att det krävdes ett teologiskt inspirerat försvar av den för att motivera till det. Detta är en intressant synpunkt, att vetenskapen, som har en så självklar plats i vår kultur, inte riktigt ansågs nyttig men att en del av dess nytta fick försvaras ur ett teologiskt perspektiv när den växte fram.

Harrison talade också om en bok; ”The emergence of a scientific culture” skriven av en vetenskapsfilosof och -historiker (Stephen Gaukroger) som försöker att svara på frågan ”Why science in Europe and nowhere else?”. Ett av hans svar är att man knöt den vetenskapliga revolutionen till den religiösa världsbilden, det hade inte varit möjligt annars att få det kontinuerliga stödet för vetenskaplig aktivitet, som krävdes för att revolutionen skulle kunna äga rum.

I sitt andra tal, ”The Fall of man and the Foundations of Science” för Harrison fram en annan tes, nämligen att det för många av de tidiga utövarna av naturvetenskapen, såsom Francis Bacon, Blaisé Pascal, Robert Boyle med flera, så sågs den vetenskapliga metoden som ett sätt att övervinna det mänskliga intellektets brister som uppkommit som ett resultat av syndafallet.

Tanken är att Adam var ”perfekt” inte bara i en moralisk mening men också i en kognitiv eller intellektuell mening, så att han såg tingens ”essens” när han namngav dem. Adam var ”the perfect scientist” enligt Francis Bacon.

Detta är en intressant tes, och det uppenbarligen är så att en del av de tidiga vetenskapsmännen, inte bara var religiösa (det gällde många, inte bara en del) utan också motiverade den vetenskapliga metoden teologiskt, men ändå så är det för mig ganska oklart i hur stor utsträckning som denna teologiska lära faktiskt motiverade till den vetenskapliga metoden. Det är säkerligen flera faktorer sammanbundna, men detta tycks åtminstonde ha funnits med som en teologisk motivering till varför vi behöver den vetenskapliga metoden.

Detta blev nu en något längre ”lägesrapport” än jag hade tänkt mig, men de kommer att bli lite mer kärnfulla så småningom!

Kolla gärna in deras egen hemsida för mer material: http://www.faraday-institute.org

/Christoffer

Jag kommer att blogga, mer eller mindre varje dag, om mina intryck och ge lite referat om vad som har sagts under dagarna. Varje dag har ett eget tema;

Måndag: ”Historical issues in science and religion”

T.ex. Ernan McMullin, vetenskapsfilosof och idéhistoriker vid Notre Dame som ska tala om Gallileoaffären.

Tisdag: ”Philosophical issues in science and religion”

T.ex. John Polkinghorne KBE FRS, professor i matematisk fysik i Cambridge innan han sadlade om och blev anglikansk präst, som ska tala om ”Critical realism in science and religion”

Onsdag: ”The Big Bang and Cosmology”

T.ex. Dr Paul Shellard som ska prata om ”The anthropic principle” och astrofysikern Katherine Blundell som ska prata om ”God and the Big Bang”.

Torsdag: ”Biology and Evolution”

T.ex. Simon Conway-Morris, professor i evolutionär paleobiologi som ska prata om ”fine-tuning in biology”

Fredag: ”The Brain”

T.ex. Peter Clarke som ska tala om ”Brains and machines”.

Talarna är naturvetare och teologer,  med stor kompetens i båda fälten. De tar både naturvetenskapen och teologin på stort allvar, så det bäddar för en spännande konferens.

Mer utförligt program hittar ni på:

http://www.st-edmunds.cam.ac.uk/faraday/Short_course.php?Course_selection=18

Vore kul om ni ville vara mina ”medresenärer” på den här konferensen!

Mvh Christoffer