The more we strive to secure a common good corresponding to the real needs of our neighbours, the more effectively we love them. Every Christian is called to practice this charity, in a manner corresponding to his vocation and according to the degree of influence he wields in the pólis. This is the institutional path — we might also call it the political path — of charity, no less excellent and effective than the kind of charity which encounters the neighbour directly, outside the institutional mediation of the pólis.

Det viktiga här, är bland annat, att påven betonar att kärlekens effektivitet är beroende av att vi försöker säkerställa vår grannes behov genom institutionella åtgärder – och att dessa inte är mindre viktiga än de som görs direkt utan den institutionella mellanhanden. Faktum är att i vår värld behöver vi institutionerna, och institutionerna måste också bedömas i enlighet med kristen etik.

Det har funnits en tendens att inte betrakta det strukturella planet som ett etiskt plan.

För en sammanfattning av encyklikan, se här: http://blog.sojo.net/2009/07/09/pope-benedict-on-the-global-economy/

/Christoffer

Det partipolitiska systemet, som jag tror är ett av huvudskälen till problemen (i konkurrens med den a-konfessionella prästutbildningen) med dagens Svenska Kyrka, försvinner inte av poänglöst gnäll.

Ändå verkar det kanske som att jag ska stämma in i den kören nu. Jag citerar från ”sökkriterierna” för ny biskop i Stockholms stift:

Christina Schnackenburg (m), inledde dagen med att berätta om vilka stora krav som ställs på den blivande biskopen.

Den biskop vi söker bör ha Sokrates vishet, Jobs tålamod, en flodhästs tjocka hud, industrichefens organisationsförmåga och inte minst skådespelarens charm, citeras hon på Kyrkans tidnings webbsida.

Inte ett enda ord om: teologi, förmåga att entusiasmera och stärka människor i deras tro, förmåga att göra tron begriplig, att kommunicera Guds vishet.

Ingenting om förmåga att predika. Ingenting om diakoni. Ingenting om det som Kyrkan håller på med, eller ska hålla på med.

Jag tror att min egen favorit är Martin Modeus och även om organisatorisk förmåga är viktig, så måste vi ju ha en biskop som kan vara inspiratör för präster och som inte bara är en utmärkt organisatör och medialt skicklig.

Se en intervju här: ”Jag vill få människors hjärta att brinna” i ”Hemmets journal”. Där hittar jag följande citat:

Martins modell är enkel. Den grundar sig i relationen mellan Gud, våra medmänniskor och oss själva.  –?När Jesus förklarar hur vi människor ska vara mot varandra, hur vi ska leva tillsammans säger han: ”Älska Gud över allting och älska din medmänniska som dig själv”. Detta måste vara det centrala i gudstjänsten, att den blir en väg för oss att hitta varandra, säger Martin.

Martin säger att det centrala i gudstjänsten ska vara att vi ska hitta varandra – men det är ju också att vi ska finna och möta Gud. Det gör vi ju ofta förvisso genom varandra, men det bör ju ändå sägas.

–?Men för att komma dit kan inte gudstjänsten handlar bara om timmen mellan 11 och 12 på söndagar. Församlingen, genom gudstjänstgrupper, måste träffas innan och förbereda högmässan tillsammans. Dela upp arbetsuppgifterna så att inte ett litet fåtal gör allt jobbet. Det är mycket bättre att många hjälps åt. Det ska tändas ljus, dukas fram nattvard, ringas i kyrkklockor. Det finns plats för alla – även barnen.

Det tror jag är helt sant – att inte kyrkan isoleras till en timme på söndagen. Hans exempel kan kanske låta rätt banala, men gemenskap (som inte är banalt) kan växa ur något som kanske tycks banalt.

Dessutom är det inte banalt om man ser det som en del i gudstjänsten.

–?Kanske leder det här förberedande arbetet till att folk börjar prata. Man ringer varandra, någon hittar en vän att be tillsammans med och den som har ont i benet kan få skjuts så att han eller hon får möjlighet att ta sig till gudstjänsten. Här skapas en plats för umgänge. –?Fungerar det så kan vi inom kyrkan hjälpa till att göra trasiga människor hela. Vi kan hjälpa ensamma människor att hitta varandra. Och vi kan få varje enskild människa att hitta djupet i sig själv.

Det som är grundproblemet i en kyrka som bara försöker få folk att komma då och då, och gärna att det är många, många som kommer då, på dessa enstaka högtider, t.ex. julafton eller när det kan vara, är att en sån kyrka på djupet inte kan hjälpa människor, och därför inte vara relevant.

Vill vi verkligen vara en kyrka som är ett pikant inslag i andra människors julfirande?

Det låter inte som en kyrka som hjälper människor i deras utsatthet och i deras djupaste längtan. I Svenska Kyrkans förtvivlade kamp att ”såga ner” sina trösklar – vilket man tror man gör om man tar bort innehållet – så har man istället slutat att attrahera till överlåtelse. Det enda som en sådan kyrka kan göra är att inbjuda till kulturell förströelse.

Och det låter inte så mycket som frälsning och glada nyheter, det låter mer som något som välmående medelklass kan ägna sig åt.

/Christoffer

N.T. Wright som är professor och biskop i Church of England talar om den västerländska kristendomens tapp och om framtida kristendoms ännu okända utformning. Väldigt intressant.

Kanske kan jag någon gång utlägga varför boken som nämns ovan borde ingå i prästutbildningen (det borde den!), men inte idag. Nej, idag vill jag anknyta till det faktum att det numera inte går så bra för Starbucks som det gjort förr och vad vi i Svenska kyrkan kan lära oss av denna deras motgång.

Tom Lyberg anger två huvudfaktorer bakom Starbucks tillbakagång. För det första att de istället för att ta in kunden i den upplevelse det är att gå in i en Starbucksbutik (ni måste förstå att det i huvudsak är USA vi talar om nu – kaffekulturen där var i stort sett obefintlig när Starbucks blev stora) erbjöd sina kunder möjligheten att köpa kaffe via drive. För det andra att de slutade mala sitt kaffe själva (väldigt smart i en kaffebarkedja). Den första faktorns problem har, som jag uppfattar det, att göra med att nedvärdera den gemenskap som genom åren byggts upp kring Starbucks enskilda försäljningsställen och möjligheterna att både träffa nya människor och att djupna i vänskap med dem man redan känner. Den andra faktorns problem har att göra med att inte längre bry sig om kvaliteten på innehållet som serveras, eftersom att ”kunden ändå inte märker det”.

Säga vad man vill om kvaliteten på Starbucks kaffe, men på 90-talet och en bra bit in på 2000-talet hade de en väldigt lojal kundskara och växte ofantligt snabbt. Givetvis har det också att göra med att de var stora redan då, men det har mycket att göra med att Starbucks medvetet arbetade med att spela roll i de områden där deras butiker låg, att skapa personliga relationer mellan barista och kund, att ta ansvar för hur de påverkar miljön och förhållandena i de länder där deras kaffe produceras (Starbucks är världens enskilt största inköpare av rättvisemärkt kaffe, men så är de väl förmodligen också världens enskilt största inköpare av kaffe överhuvudtaget) och så vidare (läs gärna boken som länkas till ovan, det är en fascinerande berättelse).

De två orsaker Lyberg pekar på har sin grund i en strävan efter att tjäna respektive spara pengar, men på bekostnad av företagets Core Values. Lyberg talar om det som att ”they lost their religion.” Att dricka kaffe på Starbucks skulle vara att dela en upplevelse tillsammans med andra människor och nu blev det bara att köpa en produkt som ett multinationellt företag vill tjäna pengar på.

Ur ett mänskligt perspektiv går det inte bra för Svenska kyrkan. Vi tappar medlemmar och får exponering i media så fort det finns något att klaga på. Vi delas av två lägers mer eller mindre extrema åsikter – ”de liberala” och ”de konservativa” – in i en svartvit goja som väldigt få känner igen sig i. Vissa åsikter är förbjudna att ha, även om vi ska vara en kyrkan med låga trösklar och höga tak – toleransen tolererar inte det den definierat som intolerans.

På ett sätt går det lika dåligt för oss som för Starbucks. Även om vi når många människor är det väldigt få som deltar i våra gemensamma gudstjänster. Säga vad man vill om att ”göra vardagen till en gudstjänst” (det ska vi) och så vidare, men den gemensamma tillbedjan av Gud (vare det på en söndag eller annan lämplig dag) är ett tydligt vittnesbörd om Kristi kyrkas närvaro! Antalet människor som betecknar sig som kristna går ner, samtidigt som antalet människor som uttrycker ett intresse för det andliga går upp. Var har vi misslyckats? Vad är motsvarigheterna till drive in och färdigmalet kaffe i Svenska kyrkan? Vad är våra problem?

Det är givetvis otroligt mycket som ligger bakom medlemstappet. Kvällspressens sorgliga ursäkter till sensationskampanjer när den haft för lite ”riktiga nyheter” att skriva om. Det faktum att världen omkring kyrkan förändras. Jag vill fokusera på framförallt två företeelser.

För det första, när vi gör oss till en serviceinrättning utan förväntan på en fortsatt gemenskap faller vi för förförelsen att bli en ”drive in, drive out”-kyrka. Jag säger absolut inte att vi inte ska fortsätta döpa, viga, och begrava – men att vi ska (fortsätta?) ta det för givet att de som kommer till oss i samband med dessa händelser försöker leva i en relation till Gud och behöver en gudstjänstfirande församlings stöd och gemenskap för att detta ska vara möjligt.

För det andra, när vi lindar in budskapet om Jesu Kristi liv och död i bomull, tar bort allt som kan uppfattas som spänningar eller stötande i vår teologi, gör vi misstaget att servera färdigmalen teologi. Jag säger inte att vi ska sluta reflektera över Bibelns budskap och göra vårt möte med den uppenbart – tvärtom, vi ska möjliggöra för människor att få så färskmalen teologi som möjligt; människor måste själva få mala – det kräver att vi vågar presentera den kristna tron så naket och osminkat vi kan.

För snart ett och ett halvt år sedan skrev jag ett blogginlägg om vad jag tyckte om att Svenska kyrkan skulle satsa 30 miljoner på reklam. Nu har jag anledning att skriva ett blogginlägg till om detta. Det året, 2007, satsade Svenska kyrkan – hör och häpna – totalt 109 miljoner kronor på reklam. I år kan det bli ännu mer. Lägg till detta den tid och de resurser som lagts på att utforma och genomföra förändringen av Svenska kyrkans grafiska profil – ett arbete som jag verkligen uppskattar personligen, men som jag undrar om det inte kostar mer än det smakar. Jag tror att detta i grund och botten handlar om en rädsla att tappa medlemmar. Visst är det tråkigt att en viss andel (typ 70% är fortfarande medlemmar) svenskar inte känner att de har anledning att vara en del av Svenska kyrkan, men är medlemskapet verkligen det viktigaste?

LasseB skriver som en kommentar på artikeln i Dagen: ”Jag tror att svenska kyrkan själva har satt sig i den här sitsen genom att mer eller mindre överge religionen till förmån för det politiskt korrekta” och kanske det stämmer? Medlemstappet borde leda till en rannsakande hållning i förhållande till vad vi håller på med idag – en lojal kundkrets skapas aldrig med reklam, image, lättillgänglighet och yta, hur tilltalande och glättigt det än är.

Har vi, liksom Starbucks, ”lost our religion”?

Det här är en reflektion över två olika förhållningssätt – fundamentalism och relativism – som brukar anses vara varandras motsatser, men som kanske snarare är två sidor av samma mynt, av samma förhållningssätt?

Först en slags definition av vad jag menar med dessa begrepp. Med relativism menar jag tanken att alla sanningsanspråk är lika giltiga, att alla sanningsanspråk är (lika) sanna, eller, vilket ibland föredras, (lika) falska. Ofta brukar detta förhållningssätt också kombineras med en attityd av att sanningsfrågan inte är särskilt viktig.

En del går ännu längre och hävdar att ”sanning” bara är det som de med ”makt” i en viss tid hävdar. Filosofen Michel Foucault, som inspirerats av Nietzsche och som är en postmodern filosof hävdar till exempel att det i varje tid finns vissa ”tankestrukturer” som han kallar ”epistemer” (efter det grekiska ordet för vetande, episteme) som begränsar vad som är möjligt att betrakta som sant i en viss tid.* Dessutom hävdar Foucault att själva sanningsanspråket egentligen inte är ett anspråk på att säga något sant om verkligheten, utan är ett förtäckt maktanspråk. Detta går tillbaka på Nietzsche som menade att allt mänskligt handlande drevs av ”viljan till makt”.

Detta är naturligtvis allvarliga anklagelser! I alla fall för den som har en moral som menar att det fel att komma med förtäckta maktanspråk. Men här blir det problematiskt för Foucault, för han anser inte att det finns något sådant som en ”giltig” moral – moralen är nämligen också bestämd av dessa maktstrukturer som även styr vilka moraliska värderingar som anses legitima.

Men med hjälp av så kallad transcendental metod, kan man visa att i dessa uttalanden ligger i själva verket ett implicit bejakande av det man förnekar. Den transcendentala metoden går ut på att blottlägga dessa antaganden. När någon menar att alla utsagor är en följd av vad som i en viss tid är möjligt att tänka, vilka ”återgivanden av verkligheten” som anses möjliga, så gör den som uttalar det ett anspråk på sanning, och menar inte bara att den upprepar vad dessa tankestrukturer redan har determinerat.

Vad gäller det moraliska planet, så är detta det mest paradoxala med postmodernismen i denna tappning, att man är moraliskt indignerad över det omoraliska maktmissbruket som man menar ”egentligen” äger rum när någon hävdar moraliska värderingars giltighet för fler än en själv.

Det jag kallar ”fundamentalism” är i många stycken en inverterad inställning gentemot den jag just tecknade. Den hävdar visserligen att sanningen finns, men den hävdar också att man själv besitter den, oavsett vad andra säger. Denna syn är immun mot argument och andra personers sanningsanspråk. Den tenderar att bli immun mot verkligheten.

Likheten i dessa två synsätt är att man är väldigt obenägen att ta ”omvärlden” på allvar, man är obenägen att ändra på sig själv. Man är obenägen att mena att sanningen är något som står över och utanför sig själv, eftersom man själv antingen sitter inne med sanningen, alternativt att ens egen hållning är minst lika (o)giltig som någon annan.

Ingen av dessa inställningar kan alltså förväntas ändra sig efter sanningen. Det är sanningen som får ändra på sig, inte jag. Därmed tror jag att det står klart att fundamentalism är väldigt okristet!

Det finns flera typer av fundamentalism, tänker jag, och nu kommer jag att bredda begreppet gentemot det vi är vana med att använda det som.

Man kan ha en fundamentalism till hur man får kunskap om världen. I vår tid är det inte ovanligt att man betraktar det teoretiska förnuftet som enda källan till kunskap om verkligheten. Problemet med detta synsätt är att man faktiskt begränsar den del av verkligheten som man potentiellt kan få kunskap om, om det nu finns något mer än det som det teoretiska förnuftet kan omfatta. Vilket ju inte alls är omöjligt, utan snarare troligt. För vad har vi för skäl att anta att vårt teoretiska förnuft skulle kunna omfatta hela tillvaron? Den moderna världsbilden ger sannerligen inget stöd för antagandet att människans förnuft skulle kunna omfatta hela verkligheten.

Den kristna tron menar att verkligheten är större än det som det mänskliga förnuftet kan omfatta. Men, den säger samtidigt att människan kan relatera till den yttersta verkligheten, till Gud, även om det inte är genom att be-gripa den.

Att söka förståelse, är en kristen dygd och en kristen plikt. Men denna förståelse kommer inte utan en viss öppenhet, utan en beredskap att vara öppen inför en verklighet som är större än det jag kan om-fatta och be-gripa. Med dessa avstavningar vill jag illustrera det som händer när man griper om något och tar något. Man kan kontrollera det, för man är större än det. Men om verkligheten är större än jag själv, så innebär bejakandet av detta, att jag låter mig omfattas av denna. Detta är att bejaka verkligheten, också.

Naturvetenskapen är i själva verket så framgångsrik som den är för att den sysslar med det i verkligheten som människan kan begripa, kontrollera och omfatta. Men människan blir inte människa om hon inte också vänder sig till det som är större än hon själv. Materian är inte större än personen, även om den är större rent volymmässigt, jag menar naturligtvis inte ”större” i en kvantitativ mening, utan i en kvalitativ mening. Den enda som är större än människan i en kvalitativ mening är, säger den kristna tron, hennes skapare. Människan blir därför inte helt och hållet sig själv om hon inte öppnar sig för Gud, för Fadern, och Sonen och den Helige Ande, som vill ta sin boning i henne. Denna öppenhet är inte en öppenhet utan argument, tvärtom är det en förnuftig öppenhet. Men i denna artikel har jag bara försökt beskriva att öppenheten mot det som människan inte själv kan omfatta, mot det som är större än henne själv, är något som är förnuftigt och ”rationellt” i ordets bästa bemärkelse.

*Se t.ex. Svante Nordin, Filosofins historia, Lund: Studentlitteratur 2003, s. 532.

Detta inlägg är sedan tidigare publicerat på min (Davids) blog Postmodern vadå?, men återkommer här som ”favorit i repris” inför framtida delar av denna bloggserie.

Introduktion

Magnus Malm är en författare som nog rätt många i den svenska kristenheten känner till, med böcker som Vägvisare och Bildfaktorn mfl… Förra året kom han ut med en ny bok Viskningar från katakomberna – Skisser för en kristen motkultur. Det är den boken jag nu har fått i händerna och nästintill sträckläst genom de senaste dagarna (mellan varven har jag också skrivit lite recensioner i en litteraturkurs på teologen).

Min plan är att skriva lite reflektioner utifrån denna bok, kanske du också läst/läser den? Oavsett är du lika välkommen att bidra med dina reflektioner.

Början

Malm börjar med att skriva om hans grundläggande övertygelse som präglar hela boken, nämligen: Den här boken är skriven i övertygelsen att den kristna kyrkan i grunden inte kan förnyas genom någonting som ligger utanför henne […]

Att se världen med båda ögonen

Det första som möter mig är GP-krönikans berättelse om prästerna som varken såg ut eller betedde sig som präster. Och författarinnan undrar om det bara är något inre som är fördolt för omvärlden som Gud gör med dessa gudsmän och -kvinnor.

Det är början på en bok som i sin helhet försöker ta sig an detta med kultur och kristen tro. Och han gör det på ett fantastiskt sätt, tycker jag.

Malm tar upp dubbelheten i relationen till världen genom att beskriva det goda Gud har lagt ned i världen och hur absurt det är när vi inte ser och kan njuta av det för vi är andliga när vi är kristna. Eller för den delen tackar ja till allt vad världen har att erbjuda utan att inse att världen är bristens rike och den är det som inte har böjt sig för att tjäna Gud.

Man kan vara så rädd för synden att man inte vågar göra någonting och stänger in sig i en kristen sub-kultur och inbillar sig att man är säker där. Och sen börjar man undra varför väckelsen aldrig kommer…

Eller så förnekar man synden som en realitet inom varje människa och som bäst pratar om synd som något strukturellt. Och när man som bäst definierat bort alla ”problem” som den moderna människan kan stöta på i kyrkan så finns det inte längre några kvar.

Tack vare den skillnad mellan andligt och profant lyckades man i och med Upplysningen slå in en kil mellan kristen tro och världen. Och på det verkar, i mina ögon, de kristna svarat på två sätt.

Liberalismen skalar bort allt som stöter sig med den ”världsliga” kunskapen, så som naturvetenskap. Undren förklaras bort likaså jungfrufödelsen och uppståndelsen blir ”något fantastiskt” som skedde utan att kunna tala om det som en verklighet. Kontentan av det i mina ögon är att man står utan någon hållbar grund för sin övertygelse.

Konservatismen skalar å andra sidan bort allt ”värdsligt” och man fokuserar på det ”andliga” istället. Att jag sätter citat-tecken runt begreppen beror på att det är en konstruerad skillnad man gör, man har i grunden gått med på den kil som slagits in mellan andligt och profant och säger att det andliga är det som gäller. En tråkig och möjlig konsekvens av detta är en form av gnosticism. Och jag har ju själv min bakgrund i denna del av kristenheten och tycker mig ha märkt av denna högre och mer ”andliga” kunskap som en del anser sig ha.

Det är förstås något av nidbilder jag målade upp nu men det härliga nu är att jag till del funnit en vän som håller med mig om detta – Malm. Han ska dock inte lastas för mina uttryck om saker, utan läs boken själv om du blir arg på mig och Malm, så du kan bli rättvist arg på honom så att säga.

För mig som konservativ, i grunden, så har jag de senaste åren fått upptäcka så mycket gott det finns i världen, förutom att jag också lärt känna min egna fallna människa än mer. Likaså hoppas jag att liberala kristna ska få lära känna att Gud faktiskt talar genom Bibeln och att han talar till oss idag både genom Ord och sakrament.

Utan Gud blir livet tomt och vi försöker istället fylla det med prylar, människor, vanor och med mera som kanske ger olika former av tillfredsställelse för stunden. Men som bara än mer understryker den tomhet alla bär inuti.

Detta var del 1 av en serie med inlägg som tar språng utifrån Malms bok. Kommentera gärna!!!