Det här är en reflektion över kontinuitet och förnyelse i teologin, en reflektion över vad ”aggiornamento” kan innebära.

”Aggiornamento” – begreppet som påven Johannes den XXIII myntade – kan syfta på (minst) två saker:

1. En attityd av öppenhet och intresse för omvärlden och dess frågor.

2. Ett intellektuellt försök (eller program) att formulera och förmedla den kristna tron i relation till de tankar, filosofier och vetenskapliga teorier som finns i samhället.

Jag menar att båda dessa saker ingår i kyrkans kallelse. Den första är ganska uppenbar för alla som har någon förståelse för vad begreppet ”kommunikation” innebär – och kyrkan skall lika lite som Gud vara en narcissistisk gemenskap. Det skall vara en utåtriktad gemenskap. Gud är kärlek, och det ingår i kärlekens väsen att vända sig till ”den Andre”. En del tycks mena att nummer två, det intellektuella programmet att formulera den kristna tron i dialog med samtidens tankar, alltid innebär ett illegitimt brott med traditionen. Detta finns dels hos (vissa) ”bibeltrogna” protestanter (som inte är så bibeltrogna som de tror) och hos ultra-traditionalistiska katoliker. Men det innebär en ofullständig förståelse för hur teologi har bedrivits av de som tillhör traditionens stora.

Idag läste jag i en bokrecension av boken ”Reforming Anthropological Theology” detta formulerat på ett mycket bra sätt:

Reforming Theological Anthropology is based on a simple idea, (…) that every great theologian in Christian history – including Murphy’s five classics – used the best available science and philosophy of their day (even if they were sometimes unaware of it) and attempted to articulate a faithfully biblical set of doctrines for the living church. This is what it truly means to be reformed. (…) It is a critical appropriation of what has come before in light of what is available now.

Vad jag främst vill fokusera på i citatet är detta att teologer och kristna filosofer i historien alltid har försökt att formulera den kristna tron i dialog med dåtidens ”vetande”. Detta innebär också att ”reform” inte är något som har med protestantism att göra, som istället har att göra med brottet av kyrkostruktur. (För att uttrycka det annorlunda: det nya med Luther var inte att han ville ”reformera” utan att han bildade en ny kyrkostruktur. Sen kan man förstås hävda att de reformer Luther ville genomdriva var sådana att de per definition också innebar en ny kyrkostruktur.)

Thomas av Aquino som är den största katolska filosofiska teologen; inkluderade den ”nya filosofin” på sin tid med den kristna tron; nämligen Aristoteles tänkande. För detta blev hans skrifter under en period förbjudna av biskopen i Paris.

Kort efter sin död blev han dock helgonförklarad, och har sedan dess setts som en modell för kristen filosofisk och teologisk reflektion.

Men det som vissa traditionalister, som inte vill att teologin skall kommunicera med samtidens frågor, (som ofta gillar Thomas av Aquino [vem gör inte det!]) i praktiken säger är att man får ”bara ställa Aristoteliska frågor till teologin.

Karl Rahner, (1904-1984) en stor förnyare av katolskt och kristet tänkande under 1900-talet, lät sin teologi kommunicera med evolutionsteorin. På detta vis, bedriver han teologi i Thomas efterföljd – inte för att han försöker svara på samma frågor – utan för att han just försöker integrera tron och förnuftet. Detta är för övrigt på det viset som Thomas framställs som förebild i påvens encyklika ”Tro och förnuft”:

In an age when Christian thinkers were rediscovering the treasures of ancient philosophy, and more particularly of Aristotle, Thomas had the great merit of giving pride of place to the harmony which exists between faith and reason. Both the light of reason and the light of faith come from God, he argued; hence there can be no contradiction between them.44 More radically, Thomas recognized that nature, philosophy’s proper concern, could contribute to the understanding of divine Revelation. Faith therefore has no fear of reason, but seeks it out and has trust in it. Just as grace builds on nature and brings it to fulfilment,45 so faith builds upon and perfects reason.

Det tycks mig som att den protestantiska traditionen inte har gjort detta rättvisa. I förlängningen innebär, menar jag, den  protestantiska oviljan att tolka skapelsen teologiskt – att låta skapelse och tro samtala och samverka – en förnekelse av att Gud är Skapare, och att människan som Guds avbild med nödvändighet är en förnuftsvarelse.

Som dominikanerprästen Anders Piltz säger i boken En värld av sådan skönhet:

Vad naturforskningen tror sig kunna säga med någorlunda säkerhet, det måste inkorporeras i en kristen skapelseteologi om den vill göra anspråk på att vara en seriös hjälp för de troende att genomreflektera trons innehåll i överensstämmelse med mänsklig värdighet. Förnuftet finns ju till för att användas.

Det vi dock har i vår tid, speciellt i Sverige tror jag, är en oerhört utbredd okunskap (och det gäller även mig själv, för jag har i princip bara insett att jag är okunnig, vilket kanske är mer än de flesta) om vad de äldre filosoferna och teologerna säger.

Både teologerna och filosoferna har mycket att ge oss, som kan hjälpa oss med dagens frågor. Många frågor är dessutom tämligen lika! Det är verkligen synd att vi inte får en grund i den västerländska idéhistorien, utan bara får höra tänkare från 1900-talet.  Det gäller även teologin.

Det kan man säga utgör ”modernisternas historielöshet”.

I ett husbygge måste man alltid börja med grunden. Hur mycket de som bygger huset än vill, kan de inte bygga husets tak före grunden. De är tvungna att bygga grunden först, oavsett väder. Och att gjuta en grund när det regnar, det är en nästintill omöjlig uppgift. Vi kan vara säkra på att en byggarbetare ganska ofta önskar att man kunde göra det Johannes dvärgen sa att man inte kan. Bygga uppifrån och nedåt. Få ett tak över oss, så vi kunde göra ett ordentligt arbete med grunden.

Och är det inte så med mycket i våra liv? Det kan kännas som om våra liv inte hade något tak. Som om vi ömsom stod i gassande sol, ömsom i ihållande regn – ömsom i friska vårfläktar, ömsom i kindbitande stormvindar. Ständigt avbryts vårt arbete med det vi ser som det grundläggande av oangenäma överraskningar. Aldrig fick vi tid att verkligen arbeta på grunden i våra liv. Aldrig fick vi möjlighet att lägga saker tillrätta. Aldrig kunde vi tjäna vår nästa utan att känna att tid och ork räckte till. Vi sneglar på våra grannars vällagda tak, putsade fasader och tänker att nog vore det lättare att leva för andra om man hade kommit så långt att man hade tak över huvudet. Vi vet att vi ska leva för varandra, men först måste vi bara ha ordning och reda i våra egna liv. Så bygger vi tak och väggar i våra livs hus – och får lugn och ro, överblick och trygghet. I alla fall för en stund, för vad händer i en storm med ett hus som inte har en bra grund?

Och visst tänker vi ofta så här när det gäller våra andliga liv i den lutherska traditionen? Vi tänker att vi måste jobba på vår tro, så att vi kan göra goda gärningar. Först frälsning, sen helgelse. Först det som har att göra med oss själva och den förändring som faktiskt måste ske i våra liv innan denna förändring kan flöda ur oss ut till den värld som vi är kallade till. Först oss, sedan medmänniskan. Tänka sig att det som borde vara grundläggande i våra liv plötsligt blev det vi ser som kronan på verket. Som en bonus vi inte kan räkna med, men som det är trevligt om man kan få med. Men något sådant har Jesus aldrig sagt! Han säger: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.”

I mötet med Jesu ord blir det uppenbart att lika lite som vi faktiskt älskar vår himmelske fader av hela våra hjärtan, själar, förstånd och vår kraft, lika oförmögna är vi att uppfylla det dubbla kärleksbudets andra del: att älska vår nästa som oss själva.

Och häri ligger poängen: att tjäna våra medmänniskor driver oss till Kristus, eftersom vi ständigt upptäcker att vi är i behov av förlåtelse och nåd. Vi tjänar inte och älskar inte varandra såsom vi borde. Paulus talar om att det i oss pågår en strid mellan anden och köttet – en strid i vilken köttet ständigt drar i vår vilja, så att vi gör det Gud befallt oss att inte göra. Och det är klart att vi kämpar mot dessa köttets handlingar – ingen vill väl kallas fiende, stridstupp, otuktig, intrigmakare eller något annat otrevligt. Det är en god kamp, för den driver oss till Kristus. Han som har blivit vår synd, blivit ett med vår fiendskap, våra strider, våra maktkamper, våra intriger och tagit på sig straffet för dem. Det finns därmed förlåtelse och i den förlåtelsen en sann frihet.

Därför kan och bör vi ständigt och med stor frimodighet vända oss till honom som är vårt enda hopp om att kunna älska och tjäna varandra i kärlek – till honom som är hörnstenen i varje kristen människas husbygge.

Begreppet ”apati” har, liksom ”askes”, en del negativa tankeanknytningar – apatin betecknar ju i vårt språkbruk ett tillstånd av fullkomlig viljelöshet, likgiltighet, håglöshet – frånvaron av livslust. Vad är då apatheia enligt Evagrios? Den är tankarnas, drifternas, känslornas tystnad – själens stillhet. Att Stillheten är något värt att eftersträva, att den är ett av de sätt vi bör närma oss Gud eller ett av de tillstånd vi kan försättas i när vi närmar oss Gud lär oss både Bibel och tradition. Men, vad är drifterna, känslorna och tankarna? Är de inte mitt innersta jag? Kan det verkligen vara nyttigt att ”tysta ner” dem, att undertrycka dem? På denna fråga kan vi svara: skulle jag inte finnas om mina tankar, drifter och känslor inte fanns? – eller, är det verkligen de som gör mig till mig? – eller, är de verkligen mitt allra innersta? Nej, jag är även om jag inte tänker, känner, drivs – mitt allra innersta är förankrat i Gud, inte i det förgängliga – inte i det som finns i, hos mig, och som det är så svårt att hålla styr på. De är en av förskingringens konsekvenser. Evagrios förklarar:

Om du har ett krus med vin, och flyttar detta ditt krus fram och tillbaka – hit och dit – då kommer du att märka att ditt vin blir uddlöst, blaskigt och härsket av bottensatsen. Men, om du låter detta ditt krus med vin stå länge, länge, länge – mycket länge på samma plats – då får du ett välmoget, aromatiskt, välsmakande vin. Har du tänkt på att det är likadant med ditt liv? Du kommer att märka hur väl det gör dig att förbli kvar där du är. Inled inte relationer med för många människor – det oroar bara sinnet och hindrar dig att gå stillhetens väg. Nej, gör allt du kan för att finna stillhet. Ja, varför inte likna en smart affärsman i just den saken – låt stillheten vara det kriterium utifrån vilket du prövar varje saks värde och så väljer du alltid det som främjar den.”

Evagrios talar om vikten av att stanna kvar och att stanna upp. Människan är inte skapad för att ständigt vara på gång, ständigt söka nya erfarenheter, nya intryck, nya vänskaper. Ett visst mått av leda, eller kanske snarare ett visst mått av ödmjukhet inför det alldagligas tristess, är något som måste räknas med om man vill gå Stillhetens väg – människans ständiga flykt från sig själv, från Gud, från platsen-där-hon-är bidrar bara till splittringen och försvårar för den som vill gå Vägen.

Detta kan tyckas något självmotsägande, då ”väg” verkar innebära ett visst mått av rörelse. Jag vill nog ändå vidhålla att ”Vägen” kan tjäna som en bild för vad det är att vara kristen, även om den väg man går som kristen inte nödvändigtvis alltid är ”i rörelse” i en kroppslig mening – rörelsen är framförallt mot Gud, och från allt som splittrar oss och gör att vi försakar det viktigaste av allt – gemenskapen med, tjänandet av och kärleken till Gud och medmänniskan. ”Öknen” kan också den tjäna som en bild för vad det är att vara kristen, även om bilden inte nödvändigtvis (men det kan den göra och har gjort!) avser en öken i meningen ”en plats där det finns mycket sand” eller motsvarande. Dessa två bilder för det kristna livet, vägen och öknen, finner vi bäst sammanställda i det första gudsfolkets ökenvandring som kan få fungera som en förebild – och kanske ett sätt att förstå – vad det innebär att vara kristen. Tiden i öknen var en folkets förberedelse inför intagandet av landet – vårt liv i ”öknen” är även den en förberedelse för ett annat land, himmelens.

En del av de gammaltestamentliga profeterna (till exempel Jeremia och Hosea) såg tillbaka på och talade om ökentiden som en reningens och förnyelsens tid. Jesu liv visade på att öknen (eller vildmarken) är en både en bönens plats och en kampens eller frestelsens plats (Luk 4:1-13). Också vi behöver rening och förnyelse, en förnyelse i bön och kamp för rening. Den” andliga öknen” kan vara en plats där detta får ske. Jag skulle vilja beskriva den andliga öknen som den plats där det blir uppenbart vad vi behöver be Gud hjälpa oss med – den är en ensamhetens, syndakännedomens, förtvivlans, hopplöshetens, misströstans plats. Den är en plats där öronbedövande tystnad råder – där hör vi röster inom oss som både manar oss till förändring och vädjar om hjälp – där hör vi våra tankar, där märker vi våra drifter, där utvärderar vi våra handlingar och där möter vi känslor vi bortfärdat som löjliga, störande, farliga. Apatin är frånvaron av allt detta – och för att nå dithän måste vi någon gång börja kämpa. Att kämpa för själens stillhet; att öva sig i stillhet – att söka det som främjar den och försaka det som hotar den.

Att ta ännu ett steg på Stillhetens väg.

Källor:
Samuel Rubenson, Omvändelsens väg, Silentium: Bjärka-Säby 2005.
Peter Halldorf, Tystnadens väg till inre vila, Forum Gränden: Stockholm 2006 (länk).

Till grund för Stillhetens väg ligger övning. Denna övning är det som i den gamla andliga vägledningen kallas askesis. Askesen är det fullkomligt grundläggande för denna vägledning; en del av de andliga fäderna och mödrarna gick så långt att de till och med sa att det inte går att bli frälst utan askesen. Vi frågar oss: ”Inte går att bli frälst?” – är vi inte frälsta av nåd? Den tidiga kyrkans vägledare hade en lite annan syn på frälsning än den vi protestanter i allmänhet har – man skilde inte så skarpt mellan frälsningen och helgelsen som vi idag ofta gör. I frågan ”hur blir jag frälst?” innefattar de sådana frågor som ”hur finner jag min avsikt som människa, det jag är skapad till, det jag är ämnad för – hur återfinner jag det som förskingrats i mitt liv – ja, hur går jag Vägen?” Askesen handlar om att öva sig i efterföljelse, ståndaktighet mot det onda och rening för att djupare kunna se in i Guds hemligheter. Askesen är, för att tala lutherska, bevarandet i tron – ett hjälpmedel för den dagliga omvändelsen – en hjälp att gå Stillhetens väg. Kort sagt, en käpp för Vägen.

Till begreppet ”askes” finns många negativa tankeanknytningar – vi tänker på självspäkning, självrättfärdiggörelse, gärningslära, kroppsfientlighet, världsfrånvändhet med mera – och ändå betyder ordet inte mer än just ”övning”. Kan inte en kristen, liksom en maratonlöpare tränar sig i uthållighet, träna sig för Vägen? Är ”övning” synonymt med ”självrättfärdiggörelse”? Jag tror inte att det måste vara så, även om det finns en uppenbar risk att den leder till det; här krävs vaksamhet. Denna risk medförde att de andliga vägledarna ständigt diskuterade vad som kännetecknade en rätt askes. Evagrios, som levde på slutet av 300-talet, menade att det var fyra företeelser, utifrån vilka man kunde vägledas i omfattningen, ihärdigheten och inriktningen av sin askes.

För det första skall askesen vara naturlig – det vill säga den har siktet inställt på det allmänmänskliga, det grundläggande som föda, sömn, tal, hörsel, syn, sexualitet o.s.v. Det är ju i hög grad sådant som splittrar oss och omöjliggör stillheten inför Gud. För det andra är askesen måttlig – det vill säga att det handlar om att finna medelvägen, den väg som inte bryter ned utan bygger upp, som är lätt och möjliggör för oss att ha målet i blickpunkten. För det tredje är askesen frivillig – det vill säga att den inte är ett Guds påbud, utan ett människors råd; dess omfattning och inriktning är ditt val. För det fjärde är askesen utan egenvärde – det vill säga att den inte är ett mål i sig, utan blott ett medel att gå på Vägen. Vi ska inte kunna berömma oss av att vi klarar av den regel vi själv satt upp, vi ska inte behöva klaga på att all världens brus omkring oss hindrar oss från att genomföra vår regel, ty det är i världen som askesen av nödvändigheten sker – det är ju där vi befinner oss. Samuel Rubenson sammanfattar askesen lysande i sin lilla bok Omvändelsens väg (s. 27):

Askesen är den grundläggande, absolut nödvändiga, vardagliga kampen mot att vara offer för nycker, drifter, egoism och bekvämlighet, den dagliga kampen mot en under synden förslavad vilja. Den är en sträng disciplin i det lilla, väl avvägd, uthållig och i längden mycket verksam.

Att öva sig i stillhet – att bedriva askes – är att försaka. En sak vi idag verkligen behöver lära oss, är att försaka. Vi vill ha allt omedelbart – allt genast. Inget går att vänta på och allt ska vi ha. Min stora kamp – om ni tillåter mig att bli personlig – är att försaka den ständiga uppkopplingen, redo att ta emot e-post, nya inlägg i RSS-strömmar, SMS, snabbmeddelanden, Skypesamtal och så vidare. Jag tror att vi alla i grund och botten är medvetna om sådant som hotar att binda oss på ett sådant sätt att det vi i slutändan försakar är vår gemenskap med Gud och med våra medmänniskor. Det förunderliga är att botemedlet mot detta är gemenskap med Gud och med våra medmänniskor – i bön och bekännelse av synd och tro, i läsning av bibel och andliga klassiker, men även genom att se på film och spela TV-spel tillsammans, spela innebandy och fotboll, skriva SMS och e-postmeddelanden och så vidare. Vi är inte kallade till att inte sysselsätta oss med det som hotar att splittra oss – de är en del av vad det är att leva i världen. Men, vi måste vara medvetna om att grunden för allt är gemenskapen med Gud på grund av och genom Kristus.

Askesen gör oss inte mer kristna – till det är den fullkomligt oförmögen och kristna är vi ju av nåd allena – men den kan hjälpa oss att se till att det vi försakar är det som hotar att splittra oss, förvirra oss och binda oss i synd, och inte gemenskapen med den treenige Gud till vilkens avbild vi är skapta. Askesen är inte på något sätt en ersättning för bönen, bibelläsningen, bordsgemenskapen och syskongemenskapen – däremot kan den vara en hjälp därtill – att öva sig i bönens och bibelläsningens lyhördhet – att vara en del i den enskilda beredelsen för bordsgemenskapen – att hjälpa oss att leva för våra medmänniskor snarare än för oss själva. När man inte ständigt dras och drivs åt olika håll blir det lättare att se verkligheten som den är, och det är ju i verkligheten både Gud och medmänniskan befinner sig – det är där vi är kallade att vara.

Källa:
Samuel Rubenson, Omvändelsens väg, Silentium: Bjärka-Säby 2005.

Det innehåll i dessa tre delar som betonas avgör hur en given kristen andlighet tar sig uttryck på en given plats i tid och rum. Givetvis kan, och kommer, en given typ av kristen andlighet vara väldigt olik en annan, beroende på kulturellt, politiskt, geografiskt sammanhang med mera. Poängen med denna inläggsserie är att synliggöra olika typer av andlighet – olika vägar på Vägen, så att säga.

Just Vägen är en av de viktigaste bilderna för vad det är att leva det kristna andliga livet. Kanske var det också därför Lukas berättade att kristna redan tidigt beskrev sig som ”tillhörande Vägen” och ”följande Vägen” (Apg 9:2; 24:14). Det är inte konstigt, att Vägen blev en viktig bild för de första kristna; de första kristna var ju judar och den judiska historien är på många sätt berättelsen om de vägar ett av Gud utvalt folk vandrar på. På samma sätt som Gud ledde folket ur den egyptiska fångenskapen genom öknen till det utlovade landet och ur den babyloniska fångenskapen genom öknen till Jerusalem, skall Gud leda Vägens folk genom öknen till det utlovade himmelska Jerusalem.

Hos Paulus kan vi se en viss förskjutning i synen på vad det innebär att vara på Vägen. En del skulle kanske kalla det ett förtydligande; Paulus talar om det andliga livet som ett lopp som skall fullbordas (2 Tim 4:7) och som alla kristna måste genomföra, vilket endast kan ske om vi fäster och håller ögonen på Jesus (Heb 12:1-2). Denna bild av det andliga livet som ett pågeånde lopp gör att Paulus kan betona behovet av ordning och hållning i det andliga livet, eller kort och gott övning.

Med det avslutar jag detta inlägg, som på ett lämpligt sätt leder in i nästa inlägg i serien Kristen andlighet, som kommer behandla Stillhetens väg.

Källa:
Alister E. McGrath, Christian Spirituality, Blackwell Publishing: Padstow 1999.

Han [Abba Alonios] sade också: ”Om jag inte hade kastat alltsammans omkull, skulle jag inte ha kunnat bygga upp mig själv.” (ALFA: Alonios 2)

Ibland känns det som om man lika gärna kan förstöra det man håller på med och börja om från början. Som barnets lek med Play-doh, när huset de formar inte blir riktigt likt det slott de hade tänkt sig. Som den som försöker skapa sin egen roman efter att ha fått göra en fantastisk läsupplevelse, men märker att orden inte håller för de känslor som ska förmedlas. Som Abba Alonios i sina försök att komma närmre Gud. Som du och jag när vi försöker ”skärpa oss” när det gäller bönen och bibelläsningen, när det gäller tjänandet av våra medmänniskor, när det gäller vårt förhållande med världsalltets Skapare.

Ibland måste saker få dö för att kunna leva. Våra drömmar måste ibland få sluta eftersträvas krampmässigt. Vår längtan måste ibland få vänta. Våra goda uppsåt måste ibland få stanna i tanken. Till vad tjänar vår egen strävan när vi ändå alltid innerst inne inte har ro?

Att kasta alltsammans omkull är att gradvis klä av sig det egna, att släppa förväntningar på andra och göra upp med sin självinkrökthet. Att bygga upp sig själv är att göra plats i sitt liv för Gud. Varken Alonios eller någon annan bland Öknens folk – eller någon annan för den delen – har kunnat bygga upp sig själv. Det har alltid handlat om att bygga ner.

Tomas Andersson Wij har i en av sina sånger, Oroshjärta, en talande rad: ”Du vet dom blodigaste krigen är alltid inbördeskrigen.” Det andliga livet handlar i hög grad om att nedmontera våra inre arméer, vars inbördeskrig hotar våra hjärtan. Arméerna heter frosseri, lusta, girighet, missnöje, vrede, leda, ärelystnad och stolthet. Mot dem står Öknens folks kamp, och vår inre. Dem skall vi bygga ner. Och när vi bygger ner, bygger Gud upp.

Då kan det som en gång var ett skinande bländverk, men nu är en ruin åter få byggas upp igen på den till synes oansenliga hörnsten som är Kristus.

När jag ställde frågan om min vän hade läst artikeln fick jag till svar att det var ”ett av det värsta” h*n någonsin läst. Artikeln handlade om Lagens plats i predikan i Svenska kyrkan. De som vet något om hur jag då tänkte om hur en bra predikan är kan tänka sig hur jag gick igång…

Nåväl, när vi pratat om artikeln ett tag frågade jag – efter det att jag (som jag nu minns det) effektivt argumenterat för hur en riktig predikan ska innehålla både Lag och Evangelium, rätt fördelade till de olika åhörarna – vad det var som egentligen var fel med artikeln. ”Men, det är så gammalt!” fick jag till svar. Idag kan jag förstå vad min vän menade, men förhållningssättet pekar på en inställning till det förgångna som är osund. Denna inställning möter jag idag allt oftare.

Antonius

Med inläggsserien Öknens vishet vill jag bidra med en glimt av den fantastiska värld vi möter i de visas, eremiternas, lärarnas, de galnas, enstöringarnas, läkarnas – ökenfädernas och -mödrarnas tänkespråk. Jag vill redan inledningsvis varna för två saker:

• Många av öknens tänkespråk är väldigt rakt på sak.
• Öknens tänkespråk kan underblåsa egenrättfärdighet.

Den första punkten är ganska självförklarande, men den andra kan behöva förklaras något. För det första, det jag nu säger om detta andra påstående säger jag utifrån egen erfarenhet, vilket innebär att det inte är något jag menar är slutgiltigen allmängiltigt. Dock tror jag att det kan ha en nästintill allmän giltighet; var och en får pröva sig själv, som med det mesta. Öknens tänkespråk vädjar ofta människor till bättring, en god och på alla sätt riktig vädjan. Men, vi människor har två typer av drift när det gäller bättring. Vi har en drift som innebär att vi vill göra vår himmelske Faders vilja, för att han älskar oss. Men, vi har också en drift som säger åt oss att vi ska bättra oss så att vår himmelske Fader ska älska oss – denna andra drift är inte god, tänker jag mig.

Av denna enkla anledning är det bra att vara vaksam och bedja när man umgås med öknens folk. Det som också är farligt med denna andra drift i förening med Öknens tänkespråk är att det lätt kan föra oss bort från Ordet. Jag har själv märkt det i mitt liv – att den ynkliga bibelläsning jag faktiskt lyckas hålla igång gärna ersätts av annat så fort jag upptäckt något annat, nytt, intressant jag tror mig kunna använda, vare det en ny bok om hur vi är kyrka i en postkristen tid, en medryckande predikant jag gärna och ofta lyssnar på eller en öknens vise. I allt skall balans finnas, så även här. Trots detta finns det mycket gott att lära och hämta.

Så om ni nu är redo, börjar vi. Välkommen till Öknens vishet!