Påvens senaste encyklika heter ”Charity in truth” och är en del av den katolska socialläran. Den katolska socialläran är en samhällslära där kyrkan försöker beskriva den riktning i vilket man menar att samhället bör formas för att det ska tjäna det allmänna bästa. Med det allmänna bästa menas t.ex. att alla människors grundläggande rättigheter respekteras och tillgodoses. I sin senaste encyklika betonar påven att alla människors rätt till mat och vatten, är en nödvändig del av den mest grundläggande mänskliga rättigheten, rätten till liv. Följande stycke är intressant:

The more we strive to secure a common good corresponding to the real needs of our neighbours, the more effectively we love them. Every Christian is called to practice this charity, in a manner corresponding to his vocation and according to the degree of influence he wields in the pólis. This is the institutional path — we might also call it the political path — of charity, no less excellent and effective than the kind of charity which encounters the neighbour directly, outside the institutional mediation of the pólis.

Det viktiga här, är bland annat, att påven betonar att kärlekens effektivitet är beroende av att vi försöker säkerställa vår grannes behov genom institutionella åtgärder – och att dessa inte är mindre viktiga än de som görs direkt utan den institutionella mellanhanden. Faktum är att i vår värld behöver vi institutionerna, och institutionerna måste också bedömas i enlighet med kristen etik.

Det har funnits en tendens att inte betrakta det strukturella planet som ett etiskt plan.

För en sammanfattning av encyklikan, se här: http://blog.sojo.net/2009/07/09/pope-benedict-on-the-global-economy/

/Christoffer

Efter att Mattias och jag (David) figurerat i Kyrkfack (detta nummer av KyrkA:s medlemstidning) så har besökssiffrorna här på bloggen gått upp en del. Men inget nytt innehåll har funnits här.

Lite tråkigt, men samtidigt symtomatiskt för att vi inte riktigt funnit formen för bloggen än.

Det hoppas jag vi börjar göra, snart. :-)

Christopher Hitchens brukar räknas till en av nyateismens företrädare. Han debatterade nyligen med William Lane Craig och det allmänna omdömet tycks vara att Craig vann – överlägset.

Det som jag tycker verkar vara återkommande när det gäller nyateismens företrädare, är att de är fokuserade på en viss form av religiositet, (nämligen anti-intellektuell fundamentalism) och på de hemskheter som har begåtts i religionens namn.

När det påtalas för Dawkins att även totalitära ateistiska stater har ägnat sig åt förtryck av oliktänkande – ofta på ett mer omfattande sätt än vad som skett i religiösa stater, så brukar Dawkins svara: ”Ja visst, men det har ju inget med sanningsfrågan att göra.”

Vad Dawkins dock, märkligt nog, inte tycks inse är att det drabbar hans egen argumentation också; nämligen om de hemskheter som begåtts i religionens namn inte har med sanningsfrågan att göra och därmed bara så kan förbises, så är ju (mer än) halva hans bok the God delusion helt irrelevant för frågan om Guds existens.

Tillbaks till debatten. Här finns en bra sammanfattning av debatten:

http://douggeivett.wordpress.com/2009/04/05/william-lane-craig-vs-christopher-hitchens-first-report/

/Christoffer

DDet här är en sammanfattning av en artikel av Åsa Nordén, som i sin tur är en sammanfattning av Mikael Stenmarks bok ”Scientism: Science, Ethics and Religion”.

I boken beskriver Stenmark vad ”scientism” är och hur den kan ta sig uttryck på olika områden. Med scientism brukar man mena en övertro på vetenskapens (som oftast förstås som naturvetenskapens) förmåga att svara på frågor och lösa problem som annars brukar betraktas som filosofiska och teologiska. Grundläggande är också tanken att endast naturvetenskaplig kunskap är rationell kunskap.

Stenmark skiljer i sin bok på fyra sorters scientism; epistemologisk, ontologisk, axiologisk och existentiell.

Denna uppdelning är mycket klargörande och ställer upp scientisternas anspråk på olika områden vilket gör dem lättare att analysera och bedöma.

Den epistemologiska scientismen, säger att endast naturvetenskapen kan ge oss verklig kunskap. Kunskap brukar definieras som ”sanna, välgrundade övertygelser”. Det som scientismen säger är att endast naturvetenskaplig kunskap är ”välgrundad” – dvs. den naturvetenskapliga metoden är den enda säkra vägen till kunskap.

Läs resten av detta inlägg »

I somras besökte jag Faraday Institute for Science and Religion och intervjuade där John Polkinghorne.

Min intervju har nu publicerats i Signum, och jag vill tipsa om den, läs den här.

Ingress: 

Britten John Polkinghorne (f. 1934) är en av vår tids mest kända företrädare för dialogen mellan teologi och naturvetenskap. Han var professor i matematisk fysik vid Cambridge University fram till 1979, då han började studera teologi för att så småningom bli präst i den anglikanska kyrkan. Han är författare till en lång rad böcker, däribland Science and Christian Belief och Quantum Theory – A Very Short Introduction. Han adlades 1997 för sina insatser inom vetenskap, teologi och medicinsk etik. Polkinghorne medverkar regelbundet på forskningsinstitutet Faraday Institute for Science and Religion (se Signum nr 6/2008), där denna intervju är gjord.

Häromdagen föreslog Kd:aren Else-Marie Lindgren att Reinfeldt skulle avsluta sina tal med ”Gud välsigne Sverige”. Även om jag tycker det är en alldeles utmärkt idé att be för både statsministern och för de uppgifter han har, så har jag väldigt svårt att se vad just en sådan avslutning på varje tal av en person som inte är troende skulle tillföra.

Mackan Andersson har skrivit en väldigt rolig satir kring det hela. Läs den.

Speciellt gillar jag hans milt ironiska kommentar till Lindgrens motivering att Sverige är ett kristet land:

- I USA hör du presidenten välsigna landet och människorna, säger Else-Marie Lindgren till Radio Sjuhärad. Hon tycker att det skulle vara suveränt om även den svenska statsministern gjorde detsamma, eftersom Sverige fortfarande är ett kristet land.

Vilken Mackan kommenterar så här:

Nu finns det dock en del… ska vi säga teologiska problem omkring ett sådant förslag. 1. Länder är inte kristna. Det är möjligt att Lindgren tror eller tycker att majoriteten av befolkningen bekänner sig (eller borde bekänna sig) till en kristen tro, men det gör fortfarande inte landet till kristet. När vi blir kristna tas vi i stället ur de gängse definitionerna av identitet – social klass, kön, nationalitet och blir inlemmade i ett nytt sammanhang där allt sådant är sekundärt. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.(Gal 3:23)

Amen!

Faktum är att sådana här uttalanden för de flesta (inklusive mig) signalerar nationalism snarare än Gudstro (oavsett om det är avsikten), vilket ju egentligen är emot hela den kristna tanken om att alla döpta dels är ett i Kristus, och dels att människans identitet som Guds avbild är djupare och står över alla kulturella identiteter som nationalitet, kön eller klass. Kort sagt; om ett sådant uttalande mest handlar om att befästa identiteten som svenskar – så går det emot den kristna tron.

/Christoffer

Det här inlägget funderade jag att ge titeln ”traditionalisternas historielöshet”. Hoppas det framgår varför när ni läser vidare!

Det här är en reflektion över kontinuitet och förnyelse i teologin, en reflektion över vad ”aggiornamento” kan innebära.

”Aggiornamento” – begreppet som påven Johannes den XXIII myntade – kan syfta på (minst) två saker:

1. En attityd av öppenhet och intresse för omvärlden och dess frågor.

2. Ett intellektuellt försök (eller program) att formulera och förmedla den kristna tron i relation till de tankar, filosofier och vetenskapliga teorier som finns i samhället.

Jag menar att båda dessa saker ingår i kyrkans kallelse. Den första är ganska uppenbar för alla som har någon förståelse för vad begreppet ”kommunikation” innebär – och kyrkan skall lika lite som Gud vara en narcissistisk gemenskap. Det skall vara en utåtriktad gemenskap. Gud är kärlek, och det ingår i kärlekens väsen att vända sig till ”den Andre”. Läs resten av detta inlägg »

Jag tycker att poänglöst gnäll är ganska poänglöst, och som aktiv i Svenska Kyrkan kan man hitta mycket att gnälla på i sin egen kyrka. Men det känns som att en del gör det lite väl ofta och till ingen nytta. Det tycks fylla nån slags identitetsstärkande funktion, och det är jag lite trött på.

Det partipolitiska systemet, som jag tror är ett av huvudskälen till problemen (i konkurrens med den a-konfessionella prästutbildningen) med dagens Svenska Kyrka, försvinner inte av poänglöst gnäll.

Ändå verkar det kanske som att jag ska stämma in i den kören nu. Jag citerar från ”sökkriterierna” för ny biskop i Stockholms stift:

Christina Schnackenburg (m), inledde dagen med att berätta om vilka stora krav som ställs på den blivande biskopen.

Den biskop vi söker bör ha Sokrates vishet, Jobs tålamod, en flodhästs tjocka hud, industrichefens organisationsförmåga och inte minst skådespelarens charm, citeras hon på Kyrkans tidnings webbsida.

Inte ett enda ord om: teologi, förmåga att entusiasmera och stärka människor i deras tro, förmåga att göra tron begriplig, att kommunicera Guds vishet.

Ingenting om förmåga att predika. Ingenting om diakoni. Ingenting om det som Kyrkan håller på med, eller ska hålla på med.

Jag tror att min egen favorit är Martin Modeus och även om organisatorisk förmåga är viktig, så måste vi ju ha en biskop som kan vara inspiratör för präster och som inte bara är en utmärkt organisatör och medialt skicklig.

Läs resten av detta inlägg »

Efter Elisabeth Sandlund, Caroline Krook och Helle Kleins lilla panelsamtal (det var i alla fall två av nämnda personer som närmade sig ämnet för stunden i samtalston) om Svenska Kyrkans vigselrätt i SVTs morgonsoffa, lovade jag min blivande svåger att jag skulle skriva ett analyserande blogginlägg om inslaget. Efter ett par-tre dagars malande kom jag fram till att jag skulle ha svårt att skriva ett inlägg i Kristi anda. Nu har jag lugnat ner mig lite. Då jag tycker att både Elisabeth och biskop Caroline förde samtalet på en respektfull och resonerande nivå, så väl som lade fram goda argument och tankar utifrån de skilda ståndpunkter de har kommer jag hålla mig kring de åsikter som Helle så ivrigt förfäktar. Så jag gick in på Helles blogg för att läsa lite och hittar på hennes blogg detta inlägg som fick mig att hoppa till. Låt mig kommentera.

För det första bör det sägas att Helles inlägg är en reaktion på detta inlägg på DN Debatt, vilket är ett inlägg från nio av Svenska Kyrkans 13+1 (stiftsbiskoparna+ärkebiskopen) biskopar. Läs resten av detta inlägg »