1. För en mans plats är i militären
2. För ingen riktig manlig man vill lösa konflikter på andra sätt än att slåss om saken.
3. Kvinnor skulle inte respektera män klädda i kjolar.
4. För män är alldeles för emotionella för att bli präster. Deras beteende i fotbollsmatcher, i militären, på politiska möten visar detta, medan deras medfödda tendens att ta till kraft och våld gör dem opassande för att representera Kristus.
5. För vissa män är så snygga att de kommer distrahera kvinnliga gudstjänstfirare
6. Om Kyrkan är Kristi brud, och biskoparna är männen till Kyrkan, så bör alla präster vara kvinnor.

Översatt, men taget från Charlotte-Therese.

OBS! Detta är menat som humor…

Bloggen är på väg att flyttas till en annan server. Det innebär att den kanske kommer vara ”nere” några timmar, i värsta fall någon dag.

Inget annat kommer ändras, hemsidans adress kommer inte att ändras i och med flytten.

Den här bloggposten är rätt personlig och kanske inte direkt knuten till diskussioner om kyrkans eller samhällets framtid.

För en vecka sedan åkte jag på läger med ungdomar från församlingen, min fru var ensam kvar hemma och eftersom vi nyss flyttat har vi inte anlitat ny/a hundpassare än. Så vi lämnade våra två hundar hos mina snälla svärföräldrar.

Lady är Beaglen (brun-vit-svarta) och Lisa är Sheltien (vit-röda)

På måndagen får jag höra att Ladys blött lite grann, men eftersom hon nyss löpt så gjorde ingen en koppling att det kunde vara något annat. Själv hade jag tankarna på lägret, så jag tänkte inte närmre på det då.

På tisdagens sena eftermiddag får jag däremot höra att de lämnat in Lady akut på djursjukhuset i Kungens kurva, hon var helt utslagen och mådde väldigt dåligt. På sjukhuset sa de att chansen att hon skulle klara sig var väldigt liten och föreslog att avlivning var ett alternativ. Mina svärföräldrar gjorde bedömningen att de inte kunde ta ett beslut åt oss om avlivning så de lämnade in henne för behandling.

Under kvällen får jag veta att Lady är väldigt dålig för hon har livmodersinfektion, vilket är vanligt hos tikar, dock inte så vanligt hos så unga hundar (Lady är 5 år). Att hennes feber måste komma ned lite innan de kan operera på henne (ta bort livmodern och äggstockarna). Tack och lov gick febern ned och de kunde operera henne. Tyvärr hade det läckt från livmodern och ut i buken så hon skulle få antibiotika och förhoppningsvis repa sig. Men det var inte självklart, utan allt hängde nu på om hon skulle kunna repa sig och börja äta själv igen och så.

Onsdagen i synnerhet och en stor del av torsdagen var det en jobbig ovisshet hur det egentligen skulle gå, men det visade sig att Lady repade sig så pass bra att hon skulle få komma hem igen på fredagen.

Hon är fortfarande inte frisk, hon får fyra sorters medicin varav två av dem två gånger per dag och hon måste vila mycket. Men hon är tillbaka och har klarat sig. Trots att hon var så illa däran!

Så efteråt försöker vi smälta det som hänt och det känns lite konstigt, eftersom jag sist såg henne glad i hågen (innan lägret) och nu också ser henne glad i hågen. Dock finns det sådant som påminner om hur dålig hon varit.

Hon är (förutom fullpumpad av medicin) väldigt trött, men glad. På sjukhuset sa de att hon var svår att få att äta, men vi märkte snabbt när hon kom hem att problemet låg i fodret vi ger henne och inte hennes generella intresse för mat. Vår andra hund har varit väldigt dålig i magen (antagligen på grund av vår flytt, Ladys insjuknande och kanske något annat) så hon får torsk för reboota systemet igen och det ville Lady gärna också ha. Men vi tvingar i henne specialfodret som hon behöver just nu, även om det smakar illa :-)

När vi inte kan ha henne under direkt uppsikt så får hon ha en liten tratt på skallen, för att inte slicka på såret. Men hon har märkligt nog inte visat minsta intresse för såret, alls. Däremot har vår andra hund (Lisa, sheltien) visat intresse för att slicka där, hon är för den som känner henne känd för sin vilja att slickas av kärlek men också på allt som kan tänkas slickas på…, så vi skulle snarast ha en tratt på henne…

Så trångbodda som de är på bilden är de inte i normala fall, men vi måste separera dem åt så Ladys sår får läka i lugn och ro.

Vad har vi lärt oss på det här?

• Även om chansen är liten att klara sig, så kan det mycket väl gå!
• Vår lilla Lady (vår första hund) betyder oerhört mycket för oss, våra hjärtan hade krossats om hon dött nu. Detta visste vi iof, men blev mkt smärtsamt påminda om.
• Hunden utnyttjar att man tycker synd om henne, så hon försöker komma undan med att bryta mot våra regler på grund av sjukdomen. Och här är det lätt att bli blödig. Men hunden mår inte bättre av att bryta regler, däremot av kärlek och närhet…
• Svärföräldrar är (i vårt fall) bra att ha.
• Det är fantastiskt hur snabbt en hund repar sig, tänk själv om du blivit opererad i magen, hade du varit på benen igen efter bara några få dagar? Lady hade fått toxiner i blodet pga att infektionen var elakartad, annars hade nog repat sig än snabbare. Fantastiskt!

Och som en positiv sak, så kan vi nu sluta oroa oss över Ladys löpperioder som varit mycket besvärliga både för oss och för henne.

Hoppas detta inlägg får muntra upp någon denna söndag (eller vilken dag du råkar läsa den på) :-D

Gjorde en reflektion under ett möte i fredags, jag insåg att om vi multiplicerade antalet medlemmar i gruppen med antalet timmar vi satt i möte så skulle det landa på 24 timmar arbete. Det är med andra ord över en halv vecka, på ett enda möte.

Tur att mötet faktiskt kändes viktigt nog att få ta den tiden, men jag bävar inför tanken på att göra samma kalkyl på andra möten, är alla möten verkligen så viktiga?

Dagen rapporterar om ärkebiskop Wejryds brev till finansdepartementet där han tar strid för att få behålla prästlönetillgångarna obeskattade, och om de förblir det, så går kyrkan med på att låta den (alldeles för låga) ersättningen för underhåll av alla gamla kyrkor vara.

Som artikeln mycket riktigt påpekar så kostar underhållet av alla gamla kyrkor (byggda före 1940) betydligt mer än de pengar Svenska kyrkan får av staten. Man får ungefär 460 miljoner och detta täcker mindre än hälften av kostnaderna.

Skulle prästlönetillgångarna beskattas skulle detta innebära en kraftig försämring av Svenska kyrkans ekonomiska läge, till detta kommer att från och med nästa år slår det genom med de odöpta barnen födda från och med 1992 och framåt. Från och med 1992 blev man inte längre medlem i Svenska kyrkan bara för att mamma och/eller pappa var det om man inte döptes. Vilket var fallet fram till dess. Det innebär att den uppväxande generationen inte är medlemmar i Svenska kyrkan om de inte är döpta eller om deras föräldrar inte ansökt om medlemskap åt dem. Eller förstås, om de själva går med i vuxen ålder.

Även om man är ganska positivt lagd och ser en möjlighet att kunna ”ragga” medlemmar, så går det förstås inte att komma ens i närheten av den situation man befunnit sig i tidigare.

Allt detta sammanfaller med att Svenska kyrkan har en mycket tydlig identitetskris. Titta bara på begreppet ”folkkyrka” och fråga både aktiva och icke-aktiva medlemmar i Svenska kyrkan och se vilka svaren blir…

Rubriken på blogginlägget visar lite på min inställning till folkkyrka. Min inställning är nämligen vi är inte en folkkyrka på grund av att vi har alla gamla kyrkor från medeltiden, inte heller för att en majoritet av folket är medlemmar i kyrkan. Vi är en folkkyrka därför att vi har en historiskt grundad uppgift att föra ut evangeliet om Guds nåd till Sveriges folk. Svenska kyrkan har organiserat sig med geografiskt indelade församlingar, för det var förnuftigt på medeltiden.

När städerna växte fram och väckelserörelsen ledde till frikyrkliga församlingar, stod man som ena parten i en konflikt. Där växte folkkyrkotanken fram, först hos J.A. Eklund och vidare hos Einar Billing med flera.

Den tanken är dock så många olika tankar nu, så vi måste fundera vilket spår vi vill fortsätta på.

För min del tycker jag det bara vore bra att sälja av lite kyrkor (eller som Stillsam föreslår, ge dem till staten) och istället sätta fokus på att församling är inte något man knyter till byggnader eller anställda, utan församlingen är människorna som lever i en kristen gemenskap och firar mässan.

Vad tycker du?

Jag har precis läst en artikel på Dagen där Staffan Danielsson (c) säger:

Jag vill inte att staten ger föräldrar rätt över sina barns kroppar, säger han.

Nu låter det ju öht lite konstigt att tala om rätten över sina barns kroppar. Man tänker väl snarast att rätten så långt det går är barnens egen och att man som förälder förvaltar och försöker hjälpa barnet att ta hand om sin kropp. Och på så vis har man som förälder rätten över sitt barns kropp. Vem ska annars ha den?

Och att säga att staten inte ska ge är ju helt befängt! Frågan handlar inte om huruvida staten ska föräldrar den rätten, utan huruvida staten kan ta sig rätten att bestämma det!

Jag inser också att det finns fall då det verkligen behövs en insats från socialen så barn som far illa kan få hjälp. Men det är väl ändå just i de fall där det går så illa? Annars ska man väl som förälder inte behöva oroa sig för att bli av med rätten att bestämma över sitt barn?

Vad säger att staten nödvändigtvis gör de rätta besluten och är en bättre förälder än barnets förälder?

Och detta kommer från en politiker i en borgerlig regering, där jag antar att ideologin om individens frihet och rätt att bestämma ändå ska komma först?

Jag är kritisk till att omskärelse av pojkar utförs, eftersom jag inte är troende muslim eller jude och därför inte uppfattar att det är något Gud vill. Men jag respekterar de judar och muslimer som vill göra ingreppet som en del av sin tro och uppfostran av sitt barn. Precis på samma sätt som jag vill bli respekterad och tillåtas uppfostra eventuella framtida barn (jag har inga barn) i en kristna värderingar och en kristen förståelse av världen.

Det finns inget som gör att en sekulariserad ateistisk/agnostisk ideologi på något sätt är bättre eller mer lämpad att forma hur våra barn ska uppfostras än en kristen eller för den delen judisk/muslimsk.

Vad tycker du?

Jag har tänkt på det här ett bra tag och är inte på något sätt klar med det.

Men vore det bra med piratnärvaro i kyrkomötet?

En stor del av min personliga kritik mot hur Svenska kyrkan fungerar, är att det finns ett antal partier som har platser i kyrkomötet som i sin grund har en politisk agenda och inte en kyrklig, teologisk.

Det är en kritik som jag ser att alltfler har och det syns även numera i antalet personer som ställer upp för just partier som är utan partipolitisk tillhörighet. Och att antalet som ställer upp för de ”traditionella” partierna blir färre.

Att då ställa upp med ett partiprogram som enbart (inte som en brist, utan som fokus) handlar om informationsfrågor, känns för mig lite främmande. Svenska kyrkan ska ju vara en teologiskt driven organisation, inte av andra politiska agendor.

Fast så enkelt är det ju inte heller (så klart)!

För mig som kristen är det självklart att ha så öppna och transparenta system som möjligt i kyrkan. Och att byta över till Open Source-system och differentiera IT-miljön i kyrkan vore ju inte helt fel det heller. Och att satsa ordentligt på IT när det gäller kommunikation och närvaro på webben, är ju också något som borde vara en självklarhet egentligen…

Så visst, ett piratparti skulle ha mycket att tillföra i kyrkomötet, men mitt dilemma kvarstår, ska det inte också finnas ett teologiskt program?

Vad tycker du?